Friday Business

Ah det är fredag. Solen skiner och distortion fortsätter ute på en ö lite utanför Köpenhamn. Vi ska dit såklart, jag, Caro, Sølver och Silvia och förmodligen halva Köpenhamn som är ute på vift ikväll. Mellan dagdrömmande om vad jag ska ha på mig ikväll och att jag absolut måste köpa ett par nya hudfärgade strumpbyxor. Och kanske ett par coola sneakers. Helt plötsligt vill jag vara lite mer street, lite mer comfy i kontrast till mina korta A-linjeformade klänningar och tenniskjolar. Någon slags nostalgi som är kopplad till nittiotalet och barndomsminnen medan businesskvinnan i mig allra helst vill klä sig chict och classy.

Vi hade projektmöte idag och jag kom på mig själv med hur jag stod framför spegeln och bytte kläder för att ingenting kändes rätt och måste vara top notch för att den där himla Edward är där och jag får inte se sliten ut, måste, måste vinna. Post-breakup stress, jag tror att det är vad det borde kallas, när man inte riktigt har samma känslor för personen och man vill inte alls ha de tillbaka men man vill att det ska svida lite i honom, bara litegran om vad han har gått miste om. Så det blev en vit spetsklänning och hudfärgade strumpbyxor, sommarcasual då jag skulle prata om marknadsföring och vad det innebär att ha en business case i mitt projekt.

Och nej Edward var inte där och en röst innuti mig skrek fan, nu när jag är så välförberedd och har fina diagrammer att visa upp och nya business-ord som jag har lärt mig såsom project modeling, design freeze, product concept och voice of costumer report. Jag förstår inte varför jag så gärna vill vinna mot honom, kanske för att han tog mig sönder så mycket och behandlade mig som luft. Kanske för att jag är så stolt över hur långt jag har kommit och jag vill visa honom att han hade fel, att jag kan så mycket mer än vad han ger mig cred för. Att en dag kommer vi att träffas för att göra business på ett annat sätt, som jämlika personer karriärmässigt, kanske som ledare av företag. Men det är dit jag är på väg och mötet idag var en ytterligare bekräftelse på vilken väg jag kommer att ta. Jag stod där med en laserpointer i handen, självsäker och karismatisk och guidade alla de tjugonågonting personer i en ny fas av mitt projekt, i nya tankebanor för företaget och de lyssnade intresserade, ställde frågor och tog in det jag hade att säga. Jag har vuxit, kommit över någon rädsla för att presentera inför folk och vet vad jag pratar om.

Agnes kom förbi mitt kontor senare, ”Nat, I just have to say that I got so inspired by your presentation today. You were so good at talking and explaining and you seemed so confident standing out there. I think I have a lot to learn from you”. Jag rodnade om kinderna, blir så glad av människors vänliga ord, någon som tar sig någon minut att sprida positiva tankar.
Och sedan kom Karla som gratulerade om att projektet håller på att ta nya höjder och Sara som spontant sa i korridoren, ”out of all of those projects within the technology foundation, I like yours the best!”.
Det gör så mycket att få positiv feedback, vänliga ord och några leenden. Det gjorde min fredag så himla mycket bättre och lyfte upp min självkänsla. Och snart är det Distortion och jag ska vara glad bland vänner och tacksam att det finns så himla underbara människor omkring mig.

A sixth sense

 

Det regnade ute när jag cylade tillbaka från busshållplatsen till vår byggnad. Vi hade precis varit på möte, jag och Bjørn och jag hade skyndat mig tillbaka för att hinna med lunchen vid två tiden. Kände mig så alldaglig och sliten, matchade vädret i det gråa. Regnvattnet hade trängt sig innanför skinnjackan, mellan lagren av kläder och jag kunde höra min mammas ord eka i mitt öra, ”jag har då aldrig träffat någon som missköter sin hälsa lika mycket som du, cyklar i regnväder och sitter där och torkar i det blöta”. Jag som svor och lovade mig själv att börja ta lunginflammationer på allvar, här är jag cyklandes i motvind där håret är det enda som skyddas från regnet genom hjälmen. Men någon minut till och jag kommer snart till receptionsdörren, till Marie, the almighty evil sekreterare som försöker att ignorera en varje gång man går förbi och jag som ropar glatt ”god dag Marie..!”. Hon kan inte låta bli att säga god dag tillbaka och om jag är på riktigt på det humöret så går jag fram till henne och berättar någon rolig historia, hennes favorit är den om att jag blir nervös varje gång jag ska besöka posthuset. Ibland bokar jag mötessalar genom henne och ibland går hon till dörren där bak och låser upp den med en nyckel för att ta fram en penna till mig, ”for you my dear I’ll get a new one!”.

Jag tar hissen upp till tredje våningen och ser som bekant den stora tavlan på väggen mittemot hissdörren. Släpar efter fötterna till kontoret där Sølver sitter ensam för att Klint är hemma med feber och klagar om den dåliga luften därinne. Lämnar cykelhjälmen på skrivbordet och tar av mig jackan. Går mot kassaskåpet som numera står placerat i vårt kontor och hämtar ut min dator. Samma procedur, koppla in sladdarna, slå igång datorn. Allting är sig likt i en regnig onsdag i Köpenhamn.
Allting, förutom att på andra sidan korridoren, placerad mot glasväggen, sitter Edward och endast en smal korridor och två halvfrostiga glasväggar skiljer oss åt.
”Did you see who is here?” frågade Sølver för att göra mig uppmärksam på situationen.
”I smelled him before I saw him!” sa jag lite lätt uttråkad och plockade upp mina nyckar, signalerade till Sølver med huvudet mot dörren och studsade ut i korridoren för att gå till kantinen.

Distortion

Let the madness begin!

Animal Instincts

 

Onsdag. Jag sov ingenting inatt. Drömde hela natten om något jobbrelaterat och även om Edward. Något märkligt tillstånd av medvetande i drömmen när man allra helst vill sova utan att komma ihåg någonting medan man kämpar för att inte vakna helt. Jag hade ett möte inbokat klockan tio idag på ett ställe som heter Forskerparken där många företag har samlats på ett relativt stort grönt område. Det kändes stort medan jag väntade på att bli upphämtad vid en busstation på en sidoväg till motorvägen. Det regnade lite smått och vinden blåste upp min klänning. Undrade igen om jag hade klätt mig lite för bekvämt i kort svart klänning och tjocka svarta strumpbyxor. I ballerinaskor som har slitits sen förra året och en förkylning som har lämnat sina spår runt mina ögon. Eh, tänkte jag för mig själv, vad spelar det för roll. Det är forskarfolk vi ska träffa idag, de går klädda i tröjor med hål i, jag är nog safe ändå.

Vi går in i området, jag och Bjørn och väntar vid receptionen. Jag är typ en tredjedel av Bjørn:s storlek och de vi möter är alla däruppe, fan skulle ha haft på mig klackar. Jag är ändå glad och trevlig och märker hur de till en början tittar på Bjørn mer när de ska ställa frågor. Han presenterar sig själv och sedan ”this is Nat, she is leading the development on this product”. Jag ler mot dem, självsäkert, det är mitt projekt och de får se till att respektera mig. Sätter mig vid ena bordkanten, tar upp huvudplatsen vid bordet medvetet och märker hur deras kroppar vänder sig mot mig och blir mer mottagliga. Jag tar ordet och börjar gå igenom min presentation, rösten helt stabil och karisman på plats. De lyssnar och ser mig i ögonen hela tiden. Jag tittar inte bort, om det är något som jag har lärt mig när man hanterar män därute i industrin är att man ska vara orädd och självsäker. Tittar man bort en enda gång eller om ens röst darrar det minsta så förlorar man kontakten. Jag märkte hur de var mer mottagliga vid det som Bjørn sa, höll med varandra och var allmänt anti när jag ställde en fråga eller målade upp marknadssituationer. Vi träffade en äldre man vid 55+ och en yngre 30+ som båda hade olika uppgifter vid det forskningscentrat. Den yngre mannen var från Holland, bott i Köpenhamn i två och ett halvt år och redan från början hade en kaxighet som fångade mitt intresse. En utmaning, lite förhöjt blodtryck från min sida och en förförisk blick när vi skakade hand. Nat du är här på business, börja bete dig proffsigt och sluta tänka i andra banor. Jag tror att han också uppfattade samma vibbar och därav dendär lekfulla kaxigheten. Något slags spel som pågick under tiden vi diskuterade projektet, vem som hade makten. För att sedan prata vid sidan av bara vi två och han som ställde vänliga frågor och log förföriskt för att hålla igång konversationen. Som om båda hade släppt den där kaxigheten och territoriala beteendet och erkänt att man inte ogillar den andre.

När vi sedan skulle gå så märkte jag hur han alltid var i närheten av mig. Jag stannade till för att gå på damernas och såg hur han avvaktade och försökte att fånga situationen. Jag gick fram till honom, räckte fram handen och sa ”very nice to meet you, we might contact you soon”. Vi sågs i ögonen en gång till, ”please do” sa han och jag log självsäkert och nickade med huvudet innan jag vände mig om och gick åt motsatt håll.

A natural death

”I am gonna die a natural death..” hörde jag Sølver sjunga på andra hörnan i rummet. Klint är sjuk så det är bara vi två idag och en Bjørn som kräver sin uppmärksamhet han med. Jag har tusen grejer att göra och eftersom halva gruppen är sjuk hemma så måste jag hoppa in och fixa det som behöver göras inför nästa veckas finbesök från Singapore. Edward kommer att vara omkring i två veckor nu tillsammans med ett av sina minions som jobbar på ett annat projekt som jag och Sølver startade upp förra sommaren när det var som det var. Jag erbjöd mig att koordinera hela besöket och det ska förberedas massa labmässigt innan de kommer. Edward då, i två veckor. Jeez. Förra gången var det okej eftersom jag dejtade en annan och var allmänt pigg och glad. Nu är det inte bara avsaknaden av livsglädje men det lilla som var kvar i mig har dött tillsammans med sjukdomen, med mina infekterade lungor och med dendär inhalatorn som stirrar på mig varje dag. Som ett tecken på att efter att man har passerat mitten av tjugoåren börjar åldrandet komma, förkylningar blir inte övergående längre och man skaffar sig sin första lunginflammation.
”It is funny that you sing that while complaining that you are getting sick at the same time” sa jag skrattandes från min hörna av rummet.
”Oh yeah, didn’t think of that” sa Sølver och skrattade han med. ”You know, I am nervous over here” sa han med lite oro i rösten.
”Why?”
”Because I feel that I am getting sick and that makes me nervous”
”Fight it, we have distortion to attend and you cannot be sick”. Distortion är en årlig gatufest/event som pågår överallt i Köpenhamn och det börjar imorgon. Sølver har lovar att hänga med mig på hipsterbron tillsammans med Ingrid och Silvia från jobbet.
”Yeah that’s what worries me” sa Sølver helt uppgiven och såg om möjligt ännu rödare ut på kinderna. Förmodligen en släng av feber.
”You know..” spänningspaus från min sida för att fånga Sølvers uppmärksamhet. Han stirrade på mig helt koncentrerad. ”When I am sick, I stop being sick and be awesome instead!”
Sølver började skratta, ”Comes from you who was dead for a whole week”.
”Yeah but don’t give up” sa jag uppmuntrande och återgick till min skärm. So much to do, so little time. En Edward runt hörnet.

Bromance

”Hellooo..” sa jag med hes röst när jag kom in på kontoret igår efter en hel veckas frånvaro.
”She’s alive!” ropade Klint som också lät lite sjuk.
”Back from the dead!” sa jag skrattandes medan en hostattack smög sig på.
”Are you fresh now?” frågade Sølver sittandes vid sitt skrivbord. Han var helt röd om kinderna.
”Well I am much better than I was but I’m still on strong medication” svarade jag medan jag plockade ut min dator från kassaskåpet och kopplade in sladdarna till den externa skärmen.
”Well you look like hell, don’t go around here spreading the germs” sa Sølver utan att röra sig en millimeter.
”Hey I put makeup on!” protesterade jag, glad över att vara tillbaka till det normala. ”Besides, I am not in quarantine anymore”.
”Yeah but last week you were here spreading the disease and now Dottie and Fatma are at home sick and Klint is losing it as well. And I am not feeling well either”. Sølver verkade ha saknat mig hela veckan som jag var borta.
”You brought the swedish germs in!” sa Klint som agerade enad front med Sølver.
”Yeah, you go making out with some dude there in Malmö and now we’re all sick in here!”
”Okay..that I did do” erkände jag och vi började skratta alla tre. Jag tror att vi har en bromance going on.

I’ve seen the light but not the kind I would have liked

Jag lever med antibiotika och inhalator men har typ inte lämnat hemmet på evigheter. Har läst lite ur en Remarque bok och Remarque är min favoritförfattare, har kollat på Warm Bodies några gånger och även lyssnat på musik. Har skrivits med Mats på Facebook mitt i sjukdomsdepressionen och sagt att jag funderar på att flytta tillbaka till Sverige i brist på vänner här i Köpenhamn. Han har sagt att han kommer snart tillbaka, augusti är inte så himla långt bort och Mats är en sån himla bra människa att ha omkring. Och jag har fastnat lite för denna låten.

Jake Bugg – Seen It All

One Friday night I took a pill or maybe two
Down at the car park I saw everyone I knew
And before the night had started we had planned to crash a party
Just a place that someone knew a local house belonging to a gangsters crew
And at the door they shone a light into my face
Have to admit I felt a little out of place
But I made my way inside past a thousand crazy eyes
Then a friend took me aside said everyone here has a knife

I’ve seen it all
I’ve seen it all now
I swear to god I’ve seen it all
Nothing shocks me anymore after tonight

Those little doves had sent my mind and heart a-beating
To say I felt weird really doesn’t need repeating
I could sense the mounting tension the atmosphere of violence
And then they took a guy out side and someone stabbed him with a knife

I’ve seen it all
I’ve seen it all now I swear to god
I’ve seen it all nothing shocks me anymore after tonight
I’ve seen the light but not the kind I would have liked

Asthma

Jag vaknade klockan fyra inatt i panik. Lungorna var helt blockerade, jag kunde inte andas. Fick ingen luft, bara lite med toppskiktet, det gick liksom inte längre ner i lungan. Åh herregud, vad ska jag göra, gick upp, drack lite vatten, försökte att hosta. Det hjälpte inte så jag tog två alvedon mitt i natten och la mig i sängen igen. Tänkte att jag skulle dö i sömnen och ingen skulle hjälpa mig. Konstigt hur man vill leva när man är nära att dö medan i vanliga fall är man mer än redo att hoppa av från livtåget. La några höga kuddar mot väggen och sov sittandes, det hjälpte lite iaf. Tänkte att så fort klockan slår åtta imorgon och om jag har överlevt så ska jag ringa till doktorn och boka en akuttid. Om mina lungor blir värre så kommer jag snart inte att kunna andas alls och om det är något som skrämmer mig är att kippa efter luft, klarar inte av det psykiskt.

Morgonen kom, jag levde, mina lungor mådde lika dåligt så jag ringde och lyckades inte komma fram förrän en halvtimme senare. Hade googlat upp vad lunginflammation hette på danska och även några andra ord som kan vara bra att ha såsom förkylning, ont i halsen osv. Läkaren skrattade när jag sa helt i panik att jag trodde att jag hadde fått lunginflammation, förmodligen för att jag lät som en förvirrad svensk som vanligt. Jag fick en tid kvart i tolv och började förbereda mig mentalt på att cykla dit och inte svimma på vägen. Väl där svettades och darrade jag samtidigt och sjuksköterskan höll på att värma upp mina händer för att sticka i ena fingret.
”Här tryck mot den så det slutar blöda” sa hon till mig medan hon gav mig en bomullstuss, jag var nästan svimfärdig av att se blodpölen som hade bildats kring mitt finger, sprutor och blod är inte min grej. Hon gick för att hämta läkaren som skulle lyssna på mina lungor och lämnade mig och bomullstussen ensamma. Jag plockade bort den efter ett tag, en perfekt hjärtform hade bildas på den av mitt blod. Har aldrig hänt mig förr så jag log och ville inte slänga den. Ville visa sjuksköterskan vad som precis hade hänt men varken hon eller läkaren la märke till min lilla tillfälliga glädje.

Det visade sig att jag hade förhöjt CRP-värde så jag visste att jag skulle åka på penicillin ändå.
”Dina lungor är blockerade längre ner” sa läkaren på danska, ”blodet kommer inte hela vägen ut och det låter även som om du har astma, det piper i bröstkorgen”.
”Jag astma? Jag har aldrig haft astma förr” sa jag lite rädd, lunginflammation var jag beredd på men inte astma.
”Det kan vara på grund av lunginflammationen, eller den höga pollenhalten i luften men du behöver en inhalator så att du inte hamnar i samma situation som imorse” sa han helt övertygad. Jag satt där och nickade med huvudet och hoppades att det stod en beskrivning på hur man gör med en inhalator eller om det kanske finns en video på youtube. De skickade mitt recept elektronisk och bad mig vänta en timme innan jag gick till apoteket. Jag tog mig till Nørrebrorunddelen och satte mig på ett café utomhus, drack en kaffe och frös om fingrarna. Väntade på att klockan skulle bli ett, tittade på alla som cyklade förbi. Och inte en enda gång tittade jag på andra sidan gatan där han väntade på mig när han kom tillbaka från USA.

September awesomeness

De hade infomöte på jobbet häromdagen medan jag låg i min säng och planerade mitt testamente. Locktången till Hannah, Mort till Caro (och hon säger att hon hade tagit väl hand om alla läppstifter också och allt med äpplen på).
På mötet fick de veta att årets sommarfest blir i två delar, en middag i juni någon gång som del ett och som del två ska vi alla mötas på Kastrup klockan 7 i sepember och ha med kläder för 3 dagar. Destination unknown. Jag kom på det mitt i en Facebook konversation med Mats och insåg att han är här i september, att han ska också befinna sig på Kastrup med resten av oss med packad väska.

Mats: ”I am considering whether I should have a celebration feast here at 2.40am in honour of getting laid”
Nat: ”You should..do a victory dance. Wait I have the perfect one on youtube”.
Mats: ”The sex was really good actually..Huh, it was actually really good now that I think about it”
Jag skickade Chandler’s victory dance, den bästa någonsin.
Mats: ”hahahaha”

Nat: ”I’m on a sex strike now. Did you see the summer party thing btw? In september you’ll be here and we’ll be partying for 3 days, you understand that right??”
Mats: ”Partying where?”
Nat: ”Dunno..but it said that we’re meeting at the airport and going somewhere and Dottie said that I needed my bikini to wherever we where going”
Mats: ”AWESOME!!!! THAT IS FUCKING SWELL. I don’t read all these stupid emails but I’ll be there. Will respond”
Nat: ”GOOD! I’m booking you for good times and awesomeness”

Det var igår eller i förrgår, vem vet genom febern. Idag vaknade jag med lunginflammation och skrev till honom på Facebook igen.

Nat: ”I am dying over here..I won’t be here when you get back I’m just sayin'”
Mats: ”Please survive. Good times ahead, be well soon”
Nat: ”Yeah but my lungs are giving up”
Mats: ”Date time for me, do survive”
Nat: ”You should have heard me doing the puppy eyes on the phone with the doctor telling him I had lungebetændelse. Omg..dates every day, have fun. And farewell my friend”
Mats: ”Hahaha, single life is awesome”

As strong as you are

Åh, gud vad jag saknar honom!

 

Han pratade med mig med sin lena röst,

”Nat..? Wake up, let’s go to bed”. Jag var så trött så jag ville inte upp.
”No..I don’t have the power to go up from here”
”Come on, I’ll help you to bed”
”No, just leave me here..I’ll sleep here tonight” sa jag med trött röst.
”Okay, I’ll carry you to bed okay, put your arm behind my neck..”. Han lyfte upp mig och bar mig hela vägen till sängen, la mig mjukt på sängen, tog av mig kläderna och la täcket på mig. Sedan kom han och la sig bredvid mig, la sin arm runt mig, flyttade bort mitt hår från nacken för att det kittlade honom i näsan och gosade in sig bakom mig.
”You look very cute when you sleep”
”I do?” sa jag med hes röst.
”Yes..very pretty”

Jag letade efter hans hand under täcket och höll den hårt. Den här fina, underbara, overkliga personen tycker om mig. Han är min, jag kan inte förstå att han är min. Jag sov väldigt gott den natten medan Edward vaknade med ont i ryggen.

Så märkligt att han inte är min längre. I vilket universum finns jag där han inte är min? Jag saknar honom så.