Forever wild

Jag vaknade av ett skrikande alarm på golvet. Min mobil låg bland finare kläder och strumpor som väntar på att bli tvättade i trettio grader. En mörkblå klänning från Tiger som jag inte haft lust att ha på mig i flera månader och någon strumpa som har fått flytta med. Jag bor på en ny adress men inte officiellt, är fortfarande registrerad på min gamla adress. Han är inte hemma, är på arbete någonstans i Jylland och jag sover med stängd sovrumsdörr för tänk om någon tar sig in i lägenheten under natten?
Det hänger tunga moln över vackra Köpenhamn, luften är fuktig och höstlig och en ny säsong har smygit sig in i slutet av sommarmånaderna. Jag tar på mig ett par svarta strumpbyxor, en tajt högmidjad svart kjol med en instoppad skir ljusrosa skjorta och lockar håret till vågor. Vita nike sneakers som har sett sina bästa före månader men mina söndriga fötter får inte plats i andra skor. Och det går, liksom mitt hjärta och själ, hel och söndrigt samtidigt, jag hankar mig vidare. Jag lyssnar på Lana, skojar halvt om att hon är den enda som förstår min smärta och ler mot min egen spegelbild. Man överlever, så mycket som slår en på ens unga år och själen blir ihålig, kroppen minns så väl hur det är att ligga på golvet och att inte kunna andas och jag rättar till en våg som ligger på snedden och släcker badrumsljuset.
Tar mina nycklar till båda lägenheterna och låser ytterdörren. Går med lätta steg nedför trapporna, ut på min fina gata på Nørrebro och in till bakgården där min cykel väntar. Min Jag, min cykelhjälm, mitt Köpenhamn. Och jag som tar stegen till en helt ny karriär som får mitt hjärta att slå hårt hårt.