Man är född till stalker

Bara en vanlig skypekonversation.

Kommer till kontoret idag, det är fredag, innebär att jag måste byta kontor. Misär, jag vill inte. Hade bästa platsen på kontoret ju, Edward inom synligt håll.
Loggar in på skype, Caro är online. Hur det ska bli någonting av oss två är oklart när vi båda chattar med varandra hela tiden. Hon läser några artiklar under tiden, säger hon. Jag tittar på Edward en miljon gånger på en arbetsdag.

”När ska vi stalka igen?” frågar Caro

”Jaa..jag åker till Sverige över helgen men måndag är jag back in business!”

”Ah..just det..måndag då men det får bli efter 20 nån gång, måste träna”
Jag har blivit soffpotatis för min del, det började med breakupet och sedan förkylningen. Jag tränar min lever med alkohol dagligen.

”Vi kan träffas klockan 8, jag tar med Bullers kikare, kan säga till honom att jag ska iväg och stalka Edward, inget konstigt”

”Ska vi träffas vid Nørrebrostation?”

”Ja det blir bra. Hoppas på bra väder annars lär vi inte se någonting fast å andra sidan så kan vi ha på oss våra svarta regnponchos och se ut som vandrande tält”

”Jag tycker att vi köper sånadär riktiga tält, vi gör det” Caro är alltid med på knäppa saker.

”Hahahaha menar du att vi köper oss burka? Riktiga? Hahaha det går säkert att köpa i random Nørrebroaffär”

”Ja ingen kommer att känna igen oss när vi stalkar”

”Men inte till på måndag väl”

”Nä vi hinner inte till på måndag. Jag måste förbi vinden nu i helgen och ta ner lite kläder jag inte använder. Har en afroperuk jag kan använda”

”Från dina tidiga stalkingsår?” Jag sitter och skrattar för mig själv på kontoret.

”Yeah, Like a boss!”

”Jag tar på mig en blondieperuk, ingen kommer att känna igen oss”

”Ja vi stalkar mitt ex först och sen Edward”

”Perfect!”

”Fan jag får sluta hålla på såhär, det är 3 år sen!”

”Sååå?..man är född till stalker, det är bara så”

See you tomorrow..okay?

Vi satt där i tystnad i onsdags och jobbade med våra grejer på varsitt håll. Edward läste på sina kursböcker och jag skrev på min artikel i rufsigt hår.
”So when were you thinking of going and getting those tubes..I am feeling pretty hungry” Han tittade på mig med nyfikna ögon.

”Hmm..I..” Vad ska jag säga, tänkte han gå och äta och sedan komma tillbaka eller tänkte han gå och äta där tillsammans och sedan att han går hem till sig och jag går tillbaka till jobbet? Eller tänkte han att vi går till kebaben tillsammans, han tar med sig sin rulle hem och jag tar min till jobbet? ”I need to get back to you with that, give me five minutes”

Måste fundera igenom detta ordentligt. Å ena sidan så vill jag gärna hänga med honom, å andra sidan så vet jag inte om jag kan umgås med honom utan att må dåligt. Sen så vet jag inte vad man ska snacka om när man inte längre umgås på det sättet. Det kommer att bli awkward. Så jag satt där förstelnat, en miljon tankar i mitt huvud, vad ska jag göra, vad ska jag göra? Han återgick till sin bok medan jag stirrade helt tomt framför mig. Nu är det dags att ta ett beslut Nat, ta ett jäkla beslut and go with it. 5 minuter, tiden rinner iväg, men hallå nu har du tänkt länge.

”I was was thinking of maybe eating in 20 minutes or so..”

”It’s just that.. I’m worried that I won’t have the discipline to get back to the article once we go and eat.” Ville pusha fram lite, se vad han hade tänkt. Ville höra ett ”but we can go and eat and then come back and continue”. Tänkte han komma tillbaka till kontoret, tänkte han åka hem? Tänkte han hångla upp mig någon gång?
”Yes you will, you know that you do have the discipline” och han log mot mig.
”No that’s what I don’t have. A discipline. Have you seen me lately?”
Han log lite som i ”nu överdriver du lite, vi vet båda två att du jobbar hårt”. På sistonde har jag då verkligen inte jobbat hårt men det är hans fel, han gjorde mig trasig och oduglig.

Sedan hör jag klicket från Edwards pärm, som när någonting tungt stängs och där och då slog det mig att beslutet hade tagits. Han kommer att dra hem, det blir inga ”tubes”.

Han hoppade upp från sin stol hastigt och samlade sina grejer. ”I just realized that I have food at home and that I might as well eat that” i sin kallaste röst, som om han hade snappat upp mina tankar att blir vi kvar bara vi två så kommer någonting att hända.

”Hey you promised tubes and now you’re not keeping your promises” sa jag lite flirtigt.
”I said that we should go and eat tubes, doesn’t mean that it neccessarily applies to today” sa han och luften var elektrisk igen, han tittade på mig lite blygt och med ett leende medan han stod där vid kontorsdörren helt påklädd.
”A should is a should, you’re breaking your promises” sa jag och kände hur jag började bli varm och röd om kinderna. Att han har den effekten på mig.
”Do you have any food at home?”
”No” sa jag medan jag ryckte på axlarna.
”Are you going to eat anything?”
”No” och mitt ansiktsuttryck var helt blankt.

”Okay” och jag kunde se hur han bakom det blåa fältet i hans ögon suckade lite inombords, ”there she goes being self-destructive again”..
”I’m going now, see you tomorrow okay?” En liten vädjan i hans röst, jag tror att han oroar sig för mig fast han inte vill medge det.

”Yees..see you tomorrow”. Men jag kunde höra besvikelsen i min egen röst, jag hade fantiserat ihop i mitt huvud hur han skulle hångla upp mig från ingenstans, att det skulle hända bara sådär för att luften var så elektrisk, för att han är tänd på mig alltid, det har han medgett förut, att han tycker att det är jobbigt att se mig men inte kunna röra mig på arbetstid. Detta var när vi fortfarande var ihop men jag tror inte att mycket av det har ändrats. Så oddsen var på min sida, kanske lite hångel ikväll, han kan inte motstå.

Jag satt kvar ensam efter att han hade gått och fantiserade hur han skulle ångra sig på väg nedför trapporna, komma upp igen och jag borde också resa mig upp från min stol och gå ut i korridoren, det blir mer filmiskt sådär. Att han kommer från ingenstans och hånglar upp mig mot väggen.

Ser han komma tillbaka i korridoren, hjärtat slog ett hårt hjärteslag. Nej det kan inte vara sant, det kan inte hända allt som jag hade fantiserat. Det kan bara inte hända. Eller, händer det, händer det nu? Han kom med snabba steg mot min plats och ett sug i ögonen, jag satt som förstelnad och tittade honom i ögonen. Hjärtat slog hårt. I händerna hade han en muffins på en tallrik, ”This was the last one left from lunch and since you don’t have any food at home I thought that you could have something to eat”.
”Thank you..” jag blev helt varm om hjärtat (damn him), ”that is very nice of you!”

Och han gick igen. Jag och muffinsen var kvar. Jag tog en tugga och slängde resten.

 

 

 

Till Sverige

Sitter fast på öresundståget med massa upprörda svenskar, lär aldrig komma fram idag. Om någon annan har samma problem och vill mingla, jag befinner mig på tåget som står stilla på öresundsbron :)

Goodbye Henrik

Klockan är fem i tolv, ”Lunch!” hör jag Edward säga högt. ”Yep!” svarar jag och reser mig upp hastigt från stolen. Samma rutin varje dag, jag, Edward och Birdie går tillsammans mot lunchen vid fem i. Klockan tolv är det alldeles för mycket folk som samlas runt den lilla buffén. Birdie satt kvar och klickade på något i sin skärm, vi gick ändå. Edward väntade in mig vid dörren och lät mig passera in först. Ibland tror jag att han gör det för att spana in min rumpa bakifrån, jag känner blicken på mig varje gång han går bakom mig. Så varför inte flirta lite, jag svarar med att vricka på höfterna lite extra, låt honom längta litet efter mig som jag gör dagligen efter honom. Vi gick nedför trapporna i tystnad, elektrisk tystnad. Jag studsandes nedför trapporna, han nästan springandes efter mig. Jag hade nycklarna i handen, tog fram brickan och slussade in oss via dörren på bottenvåningen.

En till lång korridor att gå, han går bakom mig fortfarande. Korridorerna är långa och smala men det ryms två personer gåendes jämte varandra men när det gäller mig och honom så blir det för elektriskt, vi måste hålla avståndet, vi kan inte gå jämte varandra. Ställer oss på varsin sida av buffén, han tittar mot mig och ler, minns gårdagen när vi tjafsade om vilken sida man skulle ställa sig på. Han ville absolut ha den vänstra sidan för att det är där vårat företag brukar ställa sig på. Jag måste såklart hävda motsatsen så jag sa ”fuck it, I’ll go and stand on the other side!” och ställde mig på högra sidan. Idag ställde han sig snällt på andra sidan, jag hamnade i segkön.

Vi satte oss vid två olika bord, jag i det nästan fulla runda bordet där de andra satt och Edwardsatt själv på det runda bordet bredvid. Vi satt rygg mot rygg. Ville sätta mig bredvid honom först, som jag alltid gjorde förut och för att han var själv men fick rycka upp mig, han angår inte mig längre. Och nu när jag skriver detta så undrar jag om det är så han tänker om mig, varje gång jag gör något dumt som att dricka för mycket och spy mina inälvor eller när jag är självdestruktiv, jag undrar om han tänker ”you are not my responsibility anymore, I don’t want you to be my responsibility”. Jag minns hans hårda ord på festivalen..

Jag ser Henrik komma in från trapphuset på andra sidan huset och närma sig buffén. ”Now we’re talking, the suite is hitting the buffé”. Folk förberedde sig än en gång på att få höra oändliga diskussioner om hur snygg Henrik är och hur stilig han är i kostym. Per, vår VD, gick och ställde sig i kö precis bakom Henrik. Tittade på mig, tittade på Henrik. Haha nu händer det grejer tänkte jag. Per började snacka med honom, tittade på mig då och då med en lurig min i ansiktet. Henrik sneglade åt mitt håll också ibland. Tänkte vadfan, har Per nu gått och sagt att den där tjejen, just hon i vågigt hår och svarta kläder som låter högst här vid lunchen varje dag, just hon undrar om du är singel. Vi väntade alla med spänning på att Per skulle komma och sätta sig.

Han kom och satte sig och tittade på mig med ett leende. Jag satte där på min plats och skämdes. Henrik tittade bakåt och såg att det är mig Per pratade med vid bordet. Men guud, jag ville sjunka längre in i stolen och under bordet.

”I have bad news” säger Per medan han satte ner sin tallrik.
”Yees..?” Alla andra höll andan.
”It’s his second time around”
”What?” Jag fattade inte.
”He’s is planning to get married. He’s been married once before but that didn’t work out.” Per gillar att dra ut på historier, krydda de lite. ”So he’s getting married again with another one and he also has a son from that previous marriage” Folk började mumla något, alla hade hoppats på Henrik och Nat, nya paret i huset.
”Whaaat..he has a kid aaand is getting married?! Hahaha he’s off the list!”
”Yeah you need to start looking for somebody else” säger Per. ”I’m sorry”
”That was a disappointing suite” säger Ollie.
”Yeah, no Wednesday-wedding after all..too bad” säger Jens.
”So Per, how..you didn’t sell me out, did you? You didn’t mention my name?”
”No no no, I didn’t mention any names”
”But how..how did you do it?”
”Well I saw him at the buffé, took my shot at him and told him not to take more than 150g or food because apparently married guys get fat” Per gestikulerade mot mig.
”Hahaha you used my line!” Vi satt alla vid lunchen dagen innan och jag retades med Per om att han bantade pga den lilla mängden mat på hans tallrik och eftersom han är gift så borde han börja se ut som de flesta gifta män, börja bli lite tjock.
”Yes..and then he started to spill the beans and more questions came up”
”Nicely done, very nicely done” sa jag medan jag nickade och Per log tillbaka stolt.

Så nu är det inget mer Henrik, too bad, han hade jag kunnat tänka mig att hångla upp.

‘Cause you feed me fables from your head

Alltså hela den här Danmarkgrejen. Ibland så tänker jag att allt detta kan dra åt helvete. Alla mina drömmar som jag hade byggt upp, allting som jag trodde skulle hända med honom. Hur han lyckades att få mig att tro på en framtid mellan oss två, hur han njöt varje gång jag pratade om oss två, om att det var så overkligt att vi hade träffas, att vi var så perfekta.

Hur han bad mig ibland ”can’t you get ahead of yourself for a while, you know I like that”. Och jag fortsatte att bygga upp en rosafluffig värld där vi var huvudkaraktärerna. Alla gånger han själv sa att han var så glad att han hade träffat mig, att jag fanns i världen, att jag var hans. ”What you see in me I’ll never understand..”.

Alla gånger vi gick förbi de fina dyra husen på hans kvarter och han tog min hand, pekade mot ett av husen och sa ”this is where I would like to live someday. In a house like this with big windows. And a studio for you where you can be artsy all you want”. Mina ögon glittrade av välbehag, ”I’d like one of those white houses though” medan jag pekade mot huset jämte, ”and I wish I wasn’t alergic so I could have a cat”.
Det var någon gång i mars när jag åkte och hälsade på honom över en helg. Det var fortfarande kyligt ute, jag hade på mig min mc-skinnjacka med en tjock tröja under. Klädd helt i svart och i raybans. Hans händer var kalla, det var omkring 9 grader, någon slags övergång mellan vinter och vår.

”Look at that house over there, that totally looks like a place for you. It’s got character, just like you”. Och han lutade sig fram och kysste mig i pannan medan han höll mitt huvud fast mellan sina händer. Jag glömde allt vad hus hette eller om det fanns några omkring oss.

Och jag målade upp en fantastisk värld i mitt huvud, jag släppte in honom i mitt hjärta och brydde mig inte ens om att ”spela spelet” efter någon månad för att jag trodde att han var på samma våglängd som jag. Han infekterade mitt sinne med fina ord, med ställen han ville att jag skulle se tillsammans med honom. Han frågade om jag ville träffa hans föräldrar och lillebror och såg helt nöjd ut när hans mamma hade ringt efteråt och sagt hur mycket de tyckte om mig, ”She is lovely, so smart and funny”, som om de var stolta över honom. Han manipulerade mitt huvud och lät mig dagdrömma vidare. Jag tog chansen och flyttade till Köpenhamn, tänkte då ”men vet du vad du ger dig in på Nat, tänk om det inte funkar?”. Men det måste det, det måste funka, jag kan inte finnas i en värld där inte han finns. Jag måste till Köpenhamn för att kunna andas.

”I don’t think of this as a waste of time, I am greatful that we met, I have learned a lot from this”

Det var hans ord efter vi var och såg Batmanfilmen, som om jag var ett experiment för honom, ett verktyg för honom att förstå lite mer om sig själv och varför han inte kan bli kär. Jag var ett experiment.

Edward hångel

Klockan är efter fem och de flesta har gått hem för dagen. Kvar sitter jag och Edward, båda två i samma kontor, the few remaining days. Hah det här var inte alls planerat, jag måste sammanställa en vetenskaplig artikel som skall publiceras och måste få det gjort idag. Har varit så lat hela förmiddagen och har lovat professorn (som just nu åker tåg mot Jylland) att jag skulle få det gjort och han skulle titta på det i sitt hotellrum ikväll.

Det blev sådär awkward tystnad här när Birdie gick hem för dagen och vi var de två som var kvar. Edward i sin gröna tajta t-shirt (damn him again!) hade suttit i möte större delen av eftermiddagen och jag har försökt att få jobb gjort. Det går inte så bra när mina tankar vandrar iväg mot hans vältränade axlar. Ah axlar är bland det snyggaste på en man. Hur man håller i axlarna definierar om man har kommit över gränsen till manlighet. Pojkar brukar hålla axlarna lite mer avslappnade, lite mer rädda för världen och vad den har att erbjuda. Män, män med självförtroende brukar vara lite mer spända om axlarna, vågar stå för den de är, vågar ta plats. Män som vet att de ser bra ut, de håller axlarna spända på ett flirtigt sätt. Pojkar som vill se ut som män håller axlarna spända för att ge illusionen av självförtroende och gömmer sig bakom en kall fasad. Edwards axlar är to die for.

Jag sitter här med håret flygandes åt alla håll. Det är min artikel-skrivande look. Vad jag än gör så ser jag bara galen ut, oavsett.

Gick upp hastigt från min stol, tog tag i ett ananas vid sidobordet jämte Edwards skrivbord, sa högt så han hörde ”fuck this, this one is going to die” och gick till köket. Kommer tillbaka efter några minuter med slice:ad ananas.
”You want some?”
Han såg lite intresserad ut i en sekund, ”nn..nah I’m good”
”Okay” sa jag lite nonchalant, ryckte på axlarna och gick och satte mig igen.

”Why are you here this late?”
”Need to submit this article so I have things to write. Might pull an all-nighter”
”Really?” Och hans ögon glittrade igen.
”Yeah..ish” Sist vi var kvar båda två väldigt sent så körde vi stolrace i korridoren. Tog våra kontorstolar där ute, satte oss jämte varandra, räknade ett, två och på tre rullade vi iväg mot andra sidan korridoren. Jag var överlägsen första gången, han ville ha en rematch. Jag vann igen. ”How do you do that? Do you have any special technique for that?”. Sen hånglade han upp mig och släpade in mig på en av toaletterna.

”Why are you here this late?”
”I have things to read”. Tog mig ett tag att förstå att det är things for the MBA, det är en sån vecka, han är säkert borta på sin MBA imorgon och på fredag. Ja 5 dagar av att inte ses igen..misär.
”Ahh..”
”We should go and eat one of those tubes later”
”What tubes?” Vad snackar han om, äta rör?
”You know those tubes with meat by the corner over there” och pekade med handen snett bakom mig.
Han har tappat förståndet, hur kan man äta rör?
”What are you talking about, what tubes?” Jag spelade med på min ”ovisshet”, hade redan förstått vad han menade men det här började bli roligt.
”The tube things with meat inside, there by the corner”
”Ah you mean the kebab roll thingies?”
”Yeah those” Han log ett pinsamt leende.
”Haha I really thought that you were talking about eating steel tubes and wondered how one can eat those”.
”Haha”
Så det var inget mer med det. Han återgick till sina böcker och jag återgick till att ”skriva min artikel”. Ju mer jag drar ut på det hela desto större är chansen att han hånglar upp mig ikväll. Eller att vi kör stolrace igen. Jag behöver Edward-hångel.

Det här känns som The End

Fick ett mail idag på det officiella jobbmailet om att det skulle vara ett kort morgonmöte på Developmentkontoret och att vi inte skulle oroa oss för att någon skulle få sparken. Jag fick en klump i magen, vad är det nu då? Ska de annonsera att företaget öppnar filial i Singapore och att Edward ska flytta dit? Är det officiellt nu? Måste jag få veta från andra att han flyttar för gott och inte från honom själv?

Klockan var fem i nio, mötet skulle börja om 5 minuter. Mötte Ollie (chef över Development) i korridoren.
”Helluu” sa jag med ett leende och en kaffekopp i enahanden.
”Good morning!” sa Ollie glatt. Han får alltid ett stort leende på läpparna varje gång jag är i närheten.
”So what’s the news? Do I need to worry?” Försökte att veta vad som pågick, hade en konstig känsla i kroppen.
”You’ll see..” sa han helt kryptiskt.
”Now I’m getting nervous!”

Vi samlades alla (som hade kommit i tid på jobbet) på Developmentkontoret. Ollie stod där framme och försökte att få smartboardet att fungera. Det är en såndär digital storskärm som man kan skriva på. Jag brukar gå dit och rita när jag har tråkigt på jobbet. They don’t mind.

Birdie stod snett framför mig lutad vid ett av skrivborden, vid min sida till vänster om mig stod professorn och bakom mig stod Per, VD:n för företaget.

”Where is Edward?” frågade Ollie.
”It is Edward we’re talking about, he never shows up at work before 9” sa Birdie med ett lurigt leende.
Jag och Birdie skrattade och säkert nån till i bakgrunden men jag skrattade högst.

”So we’re here today for a short meeting. I have two things to inform you about. First of all, I met Marie in the elevator this morning and she wasn’t that happy.”
”That’s news..” sa professorn lite sarkastiskt. Marie är the allmighty evil häromkring, hon är receptionisten som sitter i lobbyn på byggnaden.
”I met her too this morning and she attacked me” sa jag och folk skrattade.
”So please bring down some cups once in a while so she doesn’t get mad at us.” sa Ollie med ett ironiskt leende.
”But we do, we do bring cups down but she never notices that..” sa jag.
”You have to leave the cups by her desk in the reception so she notices” sa Jens skrattandes.

”Second, as you know we’re growing as a company”..ahhh där kom det, hjärtat började slå fort fort igen.. ”We’re having new people starting monday and we need to make some rearrangements..some people have to move”
”Oh no..” sa jag högt.. Alla tittade på mig.
”Yes and right here we have someone who has to move” sa Ollie och pekade mot mig.
”Oh come on, I love my desk” sa jag med vädjande ögon. Too late.
”So here’s the plan. Edward and Birdie stay where they are. The new girl Sophie is moving to the desk in the corner..”
”But that’s my desk!”
”aand Nat is going to the Research office to take the desk in the corner there” Ah åtminstone det. Jag kan fortfarande stalka på Facebook eller blogga utan att någon ser min skärm.

Sen fortsatte de att flytta folk omkring. Jag stod där och försökte att se oberörd ut. Jag måste byta kontor, till ett annat kontor som är längst bort från Edwards kontor. Och jag får inte se honom varje dag när jag kommer in, jag får inte lyssna på hans telefonsamtal och försöka klura ut när det är tänkt att han ska till Singapore. Jag får inte vara med när Birdie och Edward teamar upp och skämtar om mig eller när jag och Birdie retas med Edward, eller när jag och Edward.. ja vi två.. jag får inte se hans runda ögon som tittar mot mig från hans skrivbord. Jag får se honom ännu mindre, ännu mindre av Edward, det lilla spännande som mitt liv har att erbjuda.

Det känns som att livet spelar mig ett spratt just nu, tar bort allt roligt som jag kan tänkas ha och jag har svårt att se meningen med saker och ting just nu. Hur allting har eskalerat från att jag var världens lyckligaste människa med en kille som fick mig att tappa andan, ett jobb som jag trivdes med, kanske för att han var där, Caro som jobbade på samma ställe och gjorde mina dagar ännu roligare. Och nu, vad har jag nu? Jag har mig själv och jag är inte mycket till just nu. Jag är ledsen hela tiden, jag gör inget spännande än att jobba och sitta på min säng om kvällarna och dricka vin direkt ur flaskan. Jag lyssnar sönder på Lana del Rey, samma låtar i repeat. Jag väntar, väntar på att något bra ska hända men det händer ingenting.

Det känns på något sätt som att jag har missat ”The End” av filmen och nu händer det inte så mycket mer. Det är bara några rullande eftertexter av mitt liv med några få karaktärer bakom en mörk skärm. Det händer ingenting. Det här känns som ”The End”.

Hur fan kan du spela glad?

”Soo.. how’s your blog doing?” frågade han för tusende gången och tittade på mig från sitt skrivbord.
”Good good, going steady”
”You still have things to write about?” sa han lite nonchalant.
Det där gjorde ont. Ja det har jag, vissa tar lite längre tid på sig att komma över andra. Du har visserligen gått vidare..

”Yes I do..I still have things to write about” Och jag försökte att säga det med ett leende som övergick till ett sorgset uttryck i ansiktet medan jag sänkte ner huvudet och gömde mig bakom min skärm. Yes I still have things to write about.. Och du kommer aldrig att förstå hur mycket jag brydde mig om dig, jag måste alltid ha varit något flyktigt för dig, du kan inte ha sett ett framtid mellan oss två för att kunna släppa mig bara sådär.

”You still have things to write about?”..You still have things to write about? Hans ord ekade i mitt huvud medan han övergick till att jobba ostört. Kan inte släppa den avvisande tonen i hans röst, som om jag är så hopplös att jag inte kan gå vidare. Som att det har hunnit gå mycket tid däremellan så nu är jag bara löjlig som inte kan gå vidare. Still have things to write about? Ville säga ”Yes I’m not over you if that’s what you’re wondering but I will get you off my system!”

Inuti är du fjäderlätt och vit

Kom ut utanför dörren idag klädd i både skinnjacka och tröja under. Det kändes så kyligt, så grått på något sätt. Åh hösten har kommit. Det hade regnat några droppar på min cykelsadel som är klädd i ett regnstötande rosa överdrag med hjärtan på. Jag och Caro gick till affären för några veckor sedan och skulle köpa varsitt sadelöverdrag, ”ska jag ha den röda eller töntrosa med hjärtan på? Äh jag är en tönt, tar den rosa ändå så kan du skratta åt mig”.

Var lite ofokuserad i trafiken idag. Höll på att krocka med andra cyklister, med en bil, lyckades nästan tappa fästet om cykeln så den ramlade i diket men lyckades fånga den i sista sekund. ”Gud var jag riskerar mitt liv idag, jag har inte ens olycksfallsförsäkring, borde ta det lite lugnare”.

Mitt liv är så monotont, så kärlekslöst så jag testar lite andra cykelvägar ibland för att få känna lite spänning.

Sitter där på jobbet helt uttråkad och utan någon energi för att påbörja några experiment och klickar mig in på A:s blogg. Min bloggvän A som jag hittade för några år sedan när jag var så less på alla bloggar med ”dagens outfit”. Jag letade efter substans, efter att få läsa texter som kom från hjärtat, om riktiga grejer och inte bara om rosafluffiga värld. Jag har läst hennes blogg i flera år, även när vi båda bloggade på andra domäner och ibland så vill man åka till Lund, krama den där damen hårt hårt och säga att du betyder något för mig. Jag tänker på dig ibland när jag är på väg till jobbet, på väg till stan, när jag är hemma. Jag tänkte på dig i Göteborg och nu kommer jag på mig med att tänka på dig i Köpenhamn. Hon hade skrivit ett inlägg tillägnat mig om kärlek, förälskelse och om ”the one”, den olyckliga varianten. Om att vara så besatt av någon att han blir till en drog som tar över ens system. Jag läste och läste, läste flera gånger om, kände hur tårarna bildades där inuti ögonen och log mot min skärm. Kände mig tacksam, mot att få läsa och känna igen mig, tacksam för att en sådan klok människa som jag beundrar så mycket skrev ett inlägg till mig. Det känns varmt om hjärtat, det träffade rakt i.

Här finns den att läsa, den gjorde hela min dag.

So they say

Låt oss inte nämna att Edwards status på FB som kunde tolkas lite hursom fick mig att tappa förståndet. Och jag gav upp igen och sa ”nä det här kommer aldrig att gå, jag kommer att må såhär hela mitt liv”. Hela mitt liv kommer jag att sukta efter honom och känna detdär hugget i hjärtat av bara en FB status. Och jag kommer att frysa på hösten och gå i ide på vintern, kommer att bli hemlös där i december och spendera julen hos mina föräldrar låtsandes som ingenting. Som om Edward är history och jag har slutat plocka de tusen delarna av mitt hjärta som han tog sönder.

”Det finns andra killar” säger de, jag det gör väl det men han jag vill ha vill inte ha mig. Och även om jag inte kommer att vilja ha honom någon dag i framtiden så kommer jag att vilja ha någon som är minst lika bra. Han har förstört mig inför framtida killar och satt upp standarden högt upp. Så högt upp så jag på allvar oroar mig för att jag aldrig kommer att hitta någon. Hur ofta träffar man en som Edward, det kan inte vara min tur 2 gånger på raden. Och jag kan inte nöja mig med vem som helst bara för att det är kallt om vintern och för att jag så gärna vill ha någon som visar mig hur man pumpar cykeldäcken.

Jag vill ha någon som får mig att inte kunna andas på ett bra sätt, inte på ett Edward-sätt där jag blir blå om läpparna och måste hålla om mig själv hårt för att inte kunna sprängas. Någon som talar fint till mig och håller om mitt huvud hårt med båda händerna medan han tittar mig djupt i ögonen. Någon som blir helt stum varje gång jag går förbi i klänning, någon som bokar yttersätena på flyget till Thailand för att jag inte ska känna mig instängd. Någon som lagar mat i bar överkropp för att han ogillar när kläderna luktar mat. Någon som ber mig att laga hans knappar på favoritkavajen och frågar vilken färg på sytråden är bra att ha hemma. Någon som kan ta på sig en blå skjorta från Zara och få mig att tappa andan. Någon som säger att jag är den snyggaste människan han har dejtat samtidigt som jag oroar mig för att jag inte lever upp till hans standard.

Någon som gör allt detdär Edward gör men som inte är Edward.