Coffee

”Coffee?” hörde jag Mats säga innan jag tittade upp med blicken och såg honom på mitt kontor. Han stod där leendes i sin packman t-shirt och väntade på att jag skulle resa mig upp från stolen. Och mycket väl, när det gäller Mats så brukar jag droppa allting annat och fokusera på honom vare sig det är att ta en kaffe ihop eller att svara på facebook meddelanden eller sms. Han vet det, att jag alltid finns att nå några sekunder bort och det ligger en trygghet i det, att det finns någon där. Det är en märklig relation vi har som inte många förstår, ett behov att vara i varandras liv, att ständigt vara kopplade.

Jag minns när jag och Caro var på en The National konsert för ett par veckor sen och jag lutade mig mot henne för att säga något där i mitten av folkmassan, jag såg ljusen blända mina ögon och jag kände mig connected. Det är den känslan som jag ofta saknar i mitt liv, jag känner mig oftast som en beskådare som tittar på medan allting går förbi. Jag kände mig trygg, varm om axlarna, sådan märklig känsla.
”Jag kan inte tänka mig mitt liv utan Mats” sa jag till Caro och det kom inte som en överraskning, mer som en bekräftelse på det jag redan visste, på hur viktiga vänner är i ens liv. Jag sa det högt och det var inte mer med den saken, jag cyklade mot honom efteråt exalterad för att vi skulle på fågelns fest ihop och jag skulle få ha på mig min älskade Khaleesi kostym.

Jag reste mig upp från stolen och han väntade in mig innan vi började gå mot köket. Jag satte mig på min vanliga plats på elementet och han satte sig mittemot mig på andra sidan.
”You don’t seem so stressed today” konstaterade han lugnt.
”Yeah, I’ve krossed over a bunch of my deadlines. Still got things to do but I’m getting there” sa jag i ett andetag. ”Whatup?”
”I got laid yesterday..today I’m calm” sa han fortfarande väldigt lugn.
”Well lucky you, you wanna rub it in some more?” sa jag nästan spydigt och spelade lite extra irriterad. Mats skrattade.
”I couuuuld..” sa hann och drog ut på orden, ”but that would be very mean”
”Yeah” sa jag alldeles besviken på min sexlöshet.
”Dude you need to get laid, this thing is getting to you..how long has it been now?” frågade han utan ett enda moln på sin himmel.
”Since the 29th of september” svarade jag direkt. Inga konstigheter att senast jag fick ligga var med fågeln i Lissabon.
”That’s..that’s just too far away..that’s wayy beyond, that’s like being beyond the wall” sa Mats nästan i förskräck.
”Yeah..sad life” sa jag sarkastiskt.
”You need to get laid” svarade Mats övertygad medan han sänkte ner tepåsen i muggen ett par gånger innan han slängde den i sopkorgen.

En fin man, del 3.

”Jag kan inte fatta att du kan italienska!” sa jag helt fluffig i huvudet medan jag höll fast båda händerna på hans högra arm och hej det finns ingen annan här än vi två för att jag är för tillfället upptagen med att flörta med dig.
”Jag tycker om språk” sa han på danska och jag kunde tänka klart i kanske två sekunder för att komma fram till slutsatsen att det händer aldrig att någon kan prata både svenska och italienska och att den här personen sitter här bredvid mig och det finns ingen annan utväg än att gå hem med honom för att det händer aldrig. I fylleberusningen blev det hela så himla mycket större i mitt huvud och jag tänkte att Caro hade rätt, det var en bra match.
Någon tappade sin öl i trappan ovanför oss och det landade överallt på honom och lite över min vänstra arm. Jag började skratta högt åt det hela för att vi hade tittat uppåt hela kvällen och var nästintill säkra på att det skulle hända någon gång. Han reste sig upp hastigt väldigt arg över sin öldränkta vita skjorta och sprang uppför trapporna för att ta ett snack med de där ”ungdomarna”. Jag fortsatte att skratta och när alla ögon kring bordet riktades åt mitt håll så ryckte jag på axlarna och visste inte vad han gjorde kvar däruppe. Till nästa tanke och impuls tog över mina ben och fick mig att hoppa upp från bordet och gå uppför trapporna efter honom.
Han var precis på väg ner när han fick syn på mig och fångade upp mig där mitt på trappan.
”Var är du på väg?” frågade han på danska medan han höll i båda mina underarmar och tittade mig intensivt i ögonen.
”Jag letade efter dig” sa jag helt oskyldigt och nej det finns ingen skam i kroppen längre, jag säger vad jag tycker och tänker och gör vad som faller mig in. ”Har du sagt åt de där ungdomarna nu?” sa jag med retig röst och han skrattade.
”Mmmm ja men vi borde kanske gå ner till de andra” sa han och försökte att ta ner mig med sin kroppsvikt. Jag tappade balansen och höll på att gunga lite i sidled, ”oops” sa jag skrattandes och viftade på händerna i luften. Han la båda sina armar omkring mig och drog mig närmare honom på ena sidan trappen. ”Jag kanske inte vill gå ner till de andra” sa jag trotsigt och charmigt medan jag fortfarande tittade honom i ögonen.
”Så vad vill du göra då?” sa han utmanande, hans ansikte som var några centimeter ifrån mitt och jag som stod stadigt på tår för att nå honom.
”Det här” svarade jag utan någon eftertanke och jag stängde in det lilla avståndet mellan våra läppar och han verkade inte vilja annat just då heller för han kysste mig fint och mjukt där på trappan medan det blåste några smått kyliga sensommarvindar omkring oss.
”Kom” sa jag till honom efteråt och drog med honom lite högre upp i trappan för allra högst upp fanns det en liten balkong där man kunde se över folket och lite till, den där suspekta ölvagnen vid entrén, de svaga kvällsljusen och myllrandet av röster som kom från underifrån.
”Nat, vill du gå hem med mig i afton?” frågade han mig på danska och jag tänkte att jag skulle spela lite svårflörtad, för det ska man väl kanske göra i sådana situationer.
”Mmm..jag vet inte” svarade jag lite utmanande och tittade på honom i ögonen med en blick av en som funderar över vad som är smart att göra i den här situationen när jag i själva verket visste det långt innan han frågade att jag skulle hem med honom. Jag närmade mig hans kropp igen, tryckte honom mot väggen och vi hånglade igen.
”Du är stark du” sa han förvånad och jag log lite nöjd inuti för de förväntar sig aldrig att någon i min storlek kan knuffa till någon som är mycket större. Borde kanske börja bete mig lite mer mjukt och gulligt, tänkte jag i nästa tanke, män blir rädda av sånt.
”Nat, jag vet inte om jag kan vara din prins ikväll” sa han out of the blue och fick min mage att krympa ihop sig.
”Va, vad menar du?” frågade jag förvånad och lite smått panikslagen över att mina planer för resten av fredagen höll på att ryckas loss under fötterna på mig.
”Jag vet inte, jag känner mig lite trött nu och detdär med ölen..eh vet inte” sa han och nej detta får inte hända hann jag tänka i en millisekund och det kunde han kanske också uppfatta i mina ofokuserade ögon. ”Ska vi gå ner till de andra?” frågade han mig och jag protesterade inte, lät honom ta mig i handen och gå nedför trapporna medan jag försökte att koka ihop en krisplan.
Caro stod och väntade på oss där nere, ”Samla dina grejer, vi festar vidare på en annan bar” sa hon entusiastisk och lite smått full hon med och jag tittade på honom medan han skakade på huvudet och jag visste att om vi gick någonstans så skulle han bara gå hem och bara tanken på att inte se hans lägenhet..hmm, nej.
”Den säger att den vill hem” sa jag panikslagen till Caro och hon tog över situationen, ”Nej nej, vi går vidare till det här stället, det är andra som väntar på oss där” sa hon till oss båda och han verkade lite maktlös.
”Du ska inte hem, du ska ta en till öl med oss ikväll, det bestämmer jag” sa jag till honom och släppte inte hans hand. Han gjorde inte det för den delen heller medan han ledde oss mot cyklarna. Så fint att hålla hand ibland och nej han får inte gå hem. Caro och resten av gruppen försvann någonstans medan vi fortfarande stod och debatterade i ett mörkt hörn utanför baren.
”Nat vad säger du, ska vi ta hem till mig?” frågade han mig på danska igen och jag var högst medveten om hur lättad jag kände mig i den stunden, nu har jag min chans igen, I am back in the game.
”Jag trodde att du var trött..” retades jag och klämde hans fingrar.  Han log.
”Ehh.. jo men jag vill inte dricka mer, jag vill nog hem med dig” sa han igen charmigt och jag log i den stunden, berusad av miljontals känslor och en fredagsnatt som hade förändrat allting helt.
”Okej”.

En fin man, del två.

 

”Så du är svensk du?” sa han på bräcklig svenska med någon mindre dansk brytning i bakgrunden. Det fick mig att le stort. Alltid när de försöker att uttala svenska ord så är det så fint, så högtidligt och långsamt. Danskarna alltså, de kan vägen till mitt hjärta.
”Jaaa, det är jag” svarade jag glad och berusad. Det var den perfekta kvällen för att sitta på en uteservering och känna dagens sista solstrålar bli svagare för att sedan överröstas av hundra ungdomsröster där bakom oss. Vi delade en bänk med många andra, jag satt rygg mot rygg med en annan kille och på något sätt blev allting till bakgrundsmusik för jag var inte intresserad av något annat än hans grön-blåa ögon. Det blev en till öl och sedan en tredje kille kom och satte sig med oss. Caro var upptagen med att prata med en rolig gubbe från deras IT avdelning och jag var modig nog av alkoholen att ta över all uppmärksamhet vid bordet. Jag gillar dig såhär Nat, tänkte jag för mig själv, rolig och karismatisk och on top of your game.
”Vad kan du för språk förutom svenska då?” frågade ena killen och allas ögon var på mig igen. Jag rablade upp ett gäng språk och när jag kom till italienska så lyste det om hans ögon. ”Parli italiano?” frågade han mig och då var det min tur att tappa hakan. Han hade bott i italien i åtta månader och kunde konversera fritt på italienska. Jag kände mig lite kär i honom.

Och när han pratade med andra istället för mig så gjorde det inget, jag såg till att socialisera med hans kompisar, hålla mig på en glad och flörtig nivå men utan att gå över gränser. Och de var som väluppfostrade hundar, svarade på mina signaler, tittade och log och skrattade åt något roligt som jag sa.
Jag pratade på, viftade med händerna för att illustrera något och just då tog han båda mina händer, tittade på mig och log, fladdrade med ögonlocken och sa entusiastiskt..”mmhhmmm”. Jag skrattade högt och tittade bort med blicken, alldeles röd om kinderna och han släppte inte mina händer över bordet, höll de hårt och klämde till lite då och då. Det var hans sätt att ta uppmärksamheten tillbaka när jag hade lite väl roligt med hans kompisar. Ah herregud det krävs så litet för att få mig att flyga bland rosa moln.
”Kvinna, behöver du gå på toa?” frågade Caro som satt bredvid mig och jag tittade åt sidan och log, händerna fortfarande låsta vid hans stora händer.
”Jooo..” svarade jag lite förvirrad, med huvudet som kändes som bomull. Jag tog bort händerna från hans, plockade upp mina lilla väska och räckte den åt honom. ”Håll koll på den okej?” sa jag helt seriöst med flörtiga ögon och jag insåg inte att jag lutade lite väl mycket över bordet och att han kunde se rakt in i min urringning. Eller så gjorde jag det med flit, vem vet. Han la båda händerna över väskan och svor där och då att den var i säkert förvar. Jag reste mig upp från stolen och log mot honom, att lämna väskan hos honom var mitt sätt att se till att han inte skulle försvinna någonstans medan jag var borta.
Jag och Caro började gå mot hennes arbetsbyggnad som ligger på andra sidan gatan. Enklast att gå där för att slippa stå i kö vid bartoaletterna.
”Hördu, dens kompis Niklas, den är snygg osv men min kompis Johanne har varit där och…”. Caro hann inte avsluta sin mening för att jag avbröt mitt i, ”Den har en liten snopp?”. Vi pratar alltid om killar som ”den”, they’re male objects.
”Ja!” sa hon och vi skrattade båda två medan vi gick uppför trapporna på hennes byggnad.
”Men jag är inte intresserad av kompisen, jag vill ha dendär långa, Mads” erkände jag fortfarande lite röd om kinderna.
”Ja den är lång och vältränad..så det kan bli bra detdär” sa Caro road av det hela. Förmodligen lite stolt över sina people matching egenskaper också.
”Jag tänker gå hem med den” sa jag när vi kom ut från toaletterna på andra våningen där Caro håller hus. Jag drog ner dragkedjan där framme på klänningen någon centimeter till och tittade på Caro, ”I förebyggande syfte”.
”Japp” sa hon och vi skrattade igen medan vi gick nedför trapporna för att gå tillbaka till baren.
”Måste ju undersöka den där lägenheten du pratade om på nära avstånd” la ja till och Caro nickade medhållande.
”Hur har jag blivit så slampig det här sista året kommer jag aldrig att förstå..men men” filosoferade jag i fyllan och snart var vi vid baren och han satt kvar där jag lämnade honom. Det kändes som en lättnad, det här kanske händer på riktigt, bara jag spelar mina kort rätt.
”Här har du din väska” sa han på fin svenska igen och jag kunde inte låta bli att le igen. Hade det varit möjligt så hade jag kunnat smälta och dö där på plats, så charmig var han. Vi fortsatte som om inget och när han pratade så lutade jag mig över bordet för att höra honom. Rösterna bakom mig hade blivit högre i takt med ölkonsumptionen och jag ville så gärna komma honom lite närmare. Hans kompis Niklas sa hejdå och jag tog min chans igen för att hoppa in bredvid honom.
”Hör ingenting där borta” ursäktade jag mig och ryckte på axlarna oskyldigt. Det var så uppenbart vad jag ville, det visste vi båda två. Han pratade i mitt öra och jag skrattade, minns knappt vad vi pratade om snarare att det var som i en dröm där allting flöt på och jag hade så roligt.
”Så du är kittlig du” sa han med retig röst och attackerade min kropp. Jag försökte förgäves att försvara mig med händerna men hans armar var så mycket kraftigare att han tog över hela mig och höll fast mina händer bakom ryggen på mig. Hans ansikte var bara några centimeter ifrån mitt och jag såg så hopplös och söt ut, helt utan försvar. Det är kanske så det känns att bli kär i någon, om än för en kväll, att det bästa som kan hända är att han håller fast mig i ett grepp i några sekunder för länge och att jag inte vill att han ska släppa mina händer, aldrig någonsin.

Summertime blues

Jag gick omkring deppig i fredags, delvis på grund av fågeln och kanske delvis på grund av den där ensamheten som tynger ner mig ibland. För att jag känner mig så avskärmad från den där känslovärlden, för att jag är nästan säker på att någonting inuti mig har dött sedan han lämnade mig. Och vetskapen att kanske aldrig mer kunna bli kär, att det är så mycket svårare för mig, att jag inte vet hur jag ska fixa mig själv, det får mig att bli ännu mer ledsen.

Caro var online på skype och vi skrevs som vanligt, gjorde lite fredagsplaner.
”Ska vi inte röka ner oss idag?” frågade jag och hoppades på att hon skulle gå med på det.
”Jaaa, vi gör det!” skrev hon entusiastiskt tillbaka och jag kände lite hopp för att den där fredagen skulle kunna bli någonting annat än bara depp. ”Vi ses hemma hos mig sen då, du har ändå nyckel så du kommer in” skrev hon och vi sas hej då och jag började stänga ner dokumenten som var öppna på min skärm. Jag stängde av datorn och la in den i kassaskåpet som numera står placerat i vårt kontor. Mats kom förbi för att säga hej då och för att poängtera att han också tyckte att det som fågeln sa inte var snällt.
”It wasn’t nice of him to say that..but I don’t know..I guess it wasn’t that bad” sa Mats som försökte att analysera situationen.
”It’s not that I want anything from him, I don’t, but I can barely say out loud that I have a date saturday out of respect for him, because I don’t know how things are between us and he goes and says that to my face” sa jag med en andning och viftade med händerna i luften under tiden, frustrerad över att fågeln stoltserade med sina sexuella erövringar som om inget.
”No that wasn’t alright” sa Mats lite försiktigt, kanske för att han inte ville hamna på min onda sida.
”And we have history together, even if it might not be anything it is still fresh. It hasn’t passed enough time for him to talk about other people he sleeps with” sa jag med en ton av melankoli i rösten.
”I think you’re doing really well though. I thought it would be really awkward when I came back but there’s no awkwardness at all between you and him” sa han med lite förvåning i rösten.
”Yeah you know.. it’s alright” sa jag sorgset och skakade på axlarna. Det uppstod en lite längre tystnad där vi bara sågs i ögonen.

”Mats… I am so alone. I have nobody, they have all moved on and have other people in their lives and I am still here” sa jag med allvar i rösten och helt uppgiven. En sida av mig som de aldrig får se egentligen, för jag är den som ska vara den starka i gruppen, den som håller stämningen uppe och som får andra att må bättre.
”I know. It hit me yesterday that I am so alone. I have nobody to call, nobody to text. I am completely alone” sa Mats som förstod min smärta och jag ville nästan gå fram och krama honom, säga att du har mig, jag finns alltid här. Men idag var inte dagen för att vara stark så jag andades ut högt och sa ”it will be me and a bunch of cats, I just know it”. Det är svårt att prata om känslor utan att drunka på en fredag så vi skrattade åt det hela och han gick hem.

Jag plockade mina nycklar, min cykelhjälm och låste dörren till kontoret. Gick med tunga steg mot trapphuset och kände mig gladare när solen värmde mina kinder och världens bästa Jaguar stod parkerad utanför dörren. Den har varit dekorerad med en blomsterkrans under sommaren och nu står det bara en blomma kvar efter några dagars regn och blåst någon gång i juli. Det fattas en liten bit av sadeln där framme och den har nästan inga bromsar kvar. Min fina Jag, som ser lite sensommarledsen ut som sin ägare, som tar mig till Nørrebroparken bland många trafikljus och cyklister och som får mig att känna mig fri. Och där i en lägenhet på fjärde våningen väntar Caro och en hel fredagskväll av gud vet vad som händer.

Polyesterdjur

I tisdags spenderade jag många minuter framför spegeln. Det var min första dag tillbaka på jobbet och jag ville hitta de perfekta kläderna, få till fina vågor och le stort mot Birdie, jag är tillbaka nu!
Fågeln var ledig den dagen och det regnade över mina vita strumpebyxor, min vita kjol blev smutsig och min rosa rockabilly topp med körsbär på såg sladdrig ut mot eftermiddagen. Jag bestämde mig för att det var dags att gå över till svart, att sommaren var över och att det inte fanns något annat val än att acceptera depressionen.

Vi var på H&M jag och Caro, gick bland kläder och suckade högt över vårt H&M-beroende. Över hur allting såg sladdrigt ut och jävla H&M och allting suger. Vi hade bestämt att träffas vid Frederiksbergcentret på baksidan som är närmast H&M och jag fick för mig att jag var tidig så jag gick in och plockade lite grejer på trendavdelningen. Vid ett tillfälle skickade Caro ett sms och sa att hon befann sig i provrummet på övervåningen. Märkligt nog befann jag mig i provummet på bottenvåningen samtidigt och försökte mig på nittiotalskläder.
”Inte den, många polyesterdjur har dött för den där kappan” sa Caro medan jag tafsade på något lurvigt nära ytterdörren efter att vi träffades igen.
”Va? Hahahahaha” Jag skrattade högt och fortsatte att skratta åt termen polyesterdjur ett bra tag till. ”Hahahahaha det var dagens”
Vi gick omkring och plockade grejer planlöst, ”Jag samlar på mig lite så jag har något att prova” sa Caro som gick förbi mig med sin klädberg. Väl vid provrummet satt allting väldigt konstigt och jag hängde av mig de där två topparna jag höll i så hårt. Jag har saknat de i tre dagar nu.
Caro köpte en klänning och en skjorta och vi tog rulltrappan upp mot utgången, svor några gånger ”jävla H&M”, förundrades åt standardbeloppet 400 kr och ut genom snurrdörren till monsunregn.

”Ehhm… not gonna happen!” sa Caro och vi vände klacken inåt igen. ”Vart går vi nu?” sa Caro som lät förvirrad i rösten, vi brukar bara gå till H&M tills det stänger och sedan hem igen. En helt ny värld hade öppnat sig och vi stirrade med stora ögon båda två, ”kanske uppåt?” föreslog jag och vi drogs automatiskt till rulltrappan. Bara för att komma ut en halvtimme senare och sucka igen.
”Jävla regn, jag vill hem!!” sa Caro högt och jag skrattade igen, ”jag bryr mig inte, jag ska hem!” sa hon trotsigt mot regnet och vi låste upp våra cyklar, svor hela vägen när det började regna ännu mer på oss, hälsade ”Vi skypas” när Caro svängde in på sin gata och jag fortsatte framåt vid Borups Allé. Jag tror att det var första gången som jag kände mig glad sedan jag kom hem. Bästa Caro.

Walk the mile

Det var onsdag. Onsdag eftermiddag, vi ska till Roskilde – onsdag och hej jag ska campa i fem dagar för första gången någonsin. Jag sa hejdå till folket på jobbet och vi ses om några dagar och fick någon slags odefinierbar blick av Birdie och sedan släpade jag mitt liggunderlag hem längs soliga Köpenhamns gator. Vi skulle träffas på Nørreport, jag och Caro, för att senare ta tåget mot Roskilde. Jag förbannade mina väskor när jag fastnade på dörren till bussen och sedan förbannade fan igen när jag inte ens orkade lyfta av väskorna för att sätta mig vid en betongkant vid S-tågen. Caro kom släpandes på sina tunga väskor och två packåsnor hoppade på tåget som skulle förbi Hovedbanegården för att hämta resten av människorna som skulle åt samma håll. Vi spred ut oss och våra grejer på de onumrerade säten och när massa andra kom in och fick stå och genomlida hela resan på grund av ett fullsatt tåg frågade Caro om jag ville ha en öl. ”Joo tack” svarade jag glatt tillbaka och hon trollade fram en från någonstans i kaoset.
”Tur att vi åkte från Nørreport och inte från Hovedbanegården” sa Caro medan vi tittade på människorna omkring oss.
”Ja skål till det!” sa vi glada och nöjda båda två och tog en klunk till.
Tåget stannade vid Roskildestationen och vi släpade oss vidare till bussarna som skulle gå mot festivalplatsen. Vi chansade på östra delen av campingen eftersom West brukar bli fullsatt snabbast och man ska komma och slå upp tält redan helgen innan festivalen.

Vi började vandringen som snarare kändes som Jesus som bar korset i tryckande värme och oändliga fält av tält och folk som hade skräpat ner överallt. Stannade och vilade axlarna och armarna ibland och gick vilse andra gånger, det tog aldrig slut. Tills vi kom till clean & silent delen av campingen, där fanns en liten liten plätt av gräs som kanske dög till att tälta. Vi frågade tonåringarna bredvid om vi kunde klämma oss in och de verkade väldigt vänliga. Så där fick jag lära mig av Caro hur man slår upp ett tält och medan kvällen närmade sig och solen gick ner och jag hängde på min festivalstol insåg jag att dessa dagar blir en upplevelse för livet. Att under det här året som jag har varit i Köpenhamn har jag upplevt så mycket mer än vad jag har gjort på många år i mitt liv. Detta är vad jag vill, livet som det är just nu.

Midsommar

Sverige, sverige, älskade land…

Det är midsommar och jag vaknade som gladaste ungen väldigt tidigt på morgonen, vid fem tiden någon gång. Hade inte riktigt packat färdigt för svenska breddgrader och tanken vid sommarklänningar och blommor i håret höll mig pigg och alert hela natten. Det ska regna och åska vid midsommar har de lovat, det innebär att min gula regnjacka får följa med tillsammans med locktång och hårspray. I år ska vi till Caros sommarstuga i Ängelholm och bäst av allt Sanna och Emelie kommer också ner från Göteborg och vi ska vara där en hel helg tillsammans. Och ännu bättre att vi får äta svensk ost, ängelholmsglass och svenska jordgubbar.

Jag och Sølver var på Netto innan för att inhandla lite vin och jag plockade med lite rosor nyss på vägen upp. Vid sidodörren, där jag låser fast cykeln växer några rosa och vita rosor och prästkragar. De rosa rosorna doftar så gott på byrån bakom mig och jag känner mig midsommarfin i vit klänning och blommor i håret. Och om några timmar ska vi skåla till sommaren och att det finns människor man tycker om omkring en.

Glad midsommar kära vänner, jag tycker om er väldigt mycket! <3

Festival trash

Festival dag 3. Det regnar och jag känner mig smutsig hela tiden. Sover i husvagn och börjar dagen med en morgonvin. Men sen där står man på en Nick Cave konsert i leopardtights och gul regnjacka och fejkar tourettes tillsammans med Caro..inser att jag aldrig kommer att växa upp. Inte denna sommaren heller.

September awesomeness

De hade infomöte på jobbet häromdagen medan jag låg i min säng och planerade mitt testamente. Locktången till Hannah, Mort till Caro (och hon säger att hon hade tagit väl hand om alla läppstifter också och allt med äpplen på).
På mötet fick de veta att årets sommarfest blir i två delar, en middag i juni någon gång som del ett och som del två ska vi alla mötas på Kastrup klockan 7 i sepember och ha med kläder för 3 dagar. Destination unknown. Jag kom på det mitt i en Facebook konversation med Mats och insåg att han är här i september, att han ska också befinna sig på Kastrup med resten av oss med packad väska.

Mats: ”I am considering whether I should have a celebration feast here at 2.40am in honour of getting laid”
Nat: ”You should..do a victory dance. Wait I have the perfect one on youtube”.
Mats: ”The sex was really good actually..Huh, it was actually really good now that I think about it”
Jag skickade Chandler’s victory dance, den bästa någonsin.
Mats: ”hahahaha”

Nat: ”I’m on a sex strike now. Did you see the summer party thing btw? In september you’ll be here and we’ll be partying for 3 days, you understand that right??”
Mats: ”Partying where?”
Nat: ”Dunno..but it said that we’re meeting at the airport and going somewhere and Dottie said that I needed my bikini to wherever we where going”
Mats: ”AWESOME!!!! THAT IS FUCKING SWELL. I don’t read all these stupid emails but I’ll be there. Will respond”
Nat: ”GOOD! I’m booking you for good times and awesomeness”

Det var igår eller i förrgår, vem vet genom febern. Idag vaknade jag med lunginflammation och skrev till honom på Facebook igen.

Nat: ”I am dying over here..I won’t be here when you get back I’m just sayin'”
Mats: ”Please survive. Good times ahead, be well soon”
Nat: ”Yeah but my lungs are giving up”
Mats: ”Date time for me, do survive”
Nat: ”You should have heard me doing the puppy eyes on the phone with the doctor telling him I had lungebetændelse. Omg..dates every day, have fun. And farewell my friend”
Mats: ”Hahaha, single life is awesome”

I don’t know how to handle nice guys

Vi har sms:ats hela helgen. Han har väntat någon timme med att svara och jag har haft panik under tiden. Tjatat hål i öronen på Caro om att jag måste göra slut med honom för att jag inte klarar av det här spelet. Loggat in på den där dejtingsidan för att se om han är online och fått ännu mer panik för att han faktiskt är online.
”Han pratar med andra tjejer, han gör det, varför skulle han vara online annars?” har jag sagt till Caro och hon har bara himlat med ögonen, trött på att höra mig säga de där orden tusen gånger om.
”Tänk om han är online av samma orsak? Tänk om han stalkar dig?” svarar Caro lugnt och stirrar på mig.
”Nej för då skulle han inte vara online exakt då när jag är online..” fortsätter jag på mitt ”freakande” som jag kallar det och Caro ler och det finns inget finare i världen än att se Caro le.
”Ja eller så håller han på att avsluta snällt andra konversationer han kanske har med andra tjejer..du vet man gör det för att vara artig”.
”Fast jag förstår inte, varför skulle han vilja prata med andra..jag tror ju faktiskt att han verkligen gillar mig..tror jag” sa jag osäkert och ryckte på axlarna. Caro viftade med armarna ovetandes hon med.
Och sedan har jag fått snälla sms av honom, gulliga sms som jag har väntat många fler timmar med att svara på.
”Låt honom vänta litegran också” var Caro:s förslag och mitt i paniken kan jag inte riktigt tänka själv så jag har varit taktisk. Väntat och svarat neutralt, som en glad människa, en som njuter av livet och inte får panik.
”Jag tror att jag inbillar honom till en asshole och skapar en hetsbubbla omkring mig alldeles själv” erkände jag för Caro och hon skrattade och sa ”Det tror jag med”.