Nat

Det blev vinter och det blev vår och det fortsatte så i en evig cykel av sommarvärme som täcktes över av höstens första löv och halsdukar och frusna ögonfransar och ensamhet. Jag minns så tydligt när jag satt på fönsterkanten på femte våningen på Österbro, en kall januari eftermiddag, över takåsen hade himlen redan förändrats till tidiga förårstoner och jag satt och tittade ut på de öde kullerstengatorna. Folk därute i världen, med familjer, vänner, någonstans att gå till. Och jag, i en främmande stad, väntandes på livet, på förändringen, på livet mellan två städer, mitt gamla liv på väg att ta slut i Göteborg och mitt nya stagnanta liv på en tom kvarter i Köpenhamn.
Han fann mig på mitt lägsta, mest vilsna form, törstig efter en liten stund av mänsklig kontakt, av trygghet och värme, något man kunde hålla fast vid medan jag tog mina första steg i ovissheten. Och hur kunde jag annat än bli kär i den arroganta tonårsattityden i en vuxen mans kropp, i hans perfekt formade käklinjer och mörka underögon, i hans kristallblåa ögon och rufsigt bruna hår. Han gick med mig längs med sjöarna, berusad en fredagsafton, så jag fann vägen tillbaka till mitt hotell och pratade med en brittisk accent om vad han ville i livet, om karriärambitioner, om Köpenhamn. Det är kanske därför jag finner mig själv springandes längs med samma sjöar nu fyra år efter, för att det minnet är fast etsat i mitt minne, en fixed point in time som alltid kommer att hända även om man kunde förflytta sig bakåt i tiden och ändra allting annat.
Han spred sig som kontrastvätska i min kropp, varm och främmande, tog långsamt över mina sinnen och jag släppte kontrollen, slutade kämpa och gick med strömmen, lät honom ta sönder mig och bygga upp mig på nytt, till ett nytt hopp, skapade ett livsbehov som var starkare än allting annat som jag någonsin hade upplevt. Han stack sedan in handen i min bröstkorg, vred så hårt han kunde med mitt hjärta i handen och sedan försvann han. Jag hade kunnat dö, jag hade kunnat bli kall där och då men jag gjorde inte det.
Jag står här fyra år senare, minns något bittersweet över det som fanns och det som aldrig blev, minns så tydligt smärtan han lämnade efter sig och det hjärtskärande mörker och apati som jag fick vistas i, alldeles ensam. När man står och kämpar blint vet man inte om man någonsin kommer att se ljuset igen men man minns någonstans känslan av hur det var en gång i tiden, innan mörkret slukade allt.
Jag var så ung då. Och nu har jag tillräckligt med distans för att se det som en del av det förflutna. Och det måste komma ett slut, en punkt, en avslutad kapitel. För mig, för honom och för er som har följt med i den här resan sedan tanken om att det skulle ta slut mellan mig och honom var bara en förnimmelse i magen. Innan jag säger farväl och vi kanske ses igen i ett annat format vill jag gärna avsluta historierna om några av favoritkaraktärerna som har dykt upp här under åren.

 

Caro gifte sig med Sølver och de har en lille pojke tillsammans. Han är världens gulligaste och även om jag fick något mindre panik när Caro blev gravid och jag oroade mig för att den vänskapen skulle dö till motherhood så skrivs vi nästan varje dag och inget har förändrats mellan oss. Hon är en av de änglarna som sänds till en precis innan det blir som mörkast för att man behöver någon att överleva med, en som tar en till fester och säger till de andra när man gråter i ett hörn att ”hon är lite ledsen, men det går över snart”. Hon blir snart färdig med sin PhD och jag och Sølver jobbar stadigt tillsammans, om än med lite ändrade arbetsuppgifter på varsitt håll.
Mats gick från att vara min vapendragare och bästa vän som jag skrevs med nästan 24 h av dygnet, som kände mig utan och innan till någon som bara såg en någon gång emellan när han kom till jobbet. Det blir så ibland, att man behöver luft ifrån varandra fast man egentligen tycker om den andra människan forever and ever. Vi ses på jobbet nu lite oftare och vi tar flera kaffen om dagen tillsammans och pratar om samma grejer som vi alltid har pratat om. Han ska också bli färdig med sin PhD nu till våren.
Birdie träffade en norsk tjej ett tag och flög fram och tillbaka varje helg för att vara med henne. Hon krossade hans hjärta med att säga att hon ville annat i livet och deras historia tog slut där. Han är glad nu igen och ler och småretas som alltid. Vi delar kontor och vi har ett speciellt band som aldrig har försvunnit genom årens trassel.
John sände en Thåström låt till mig på Facebook, ”Över sundet” och det var det sista vi skrevs. Jag grät en miljon tårar igen för att jag visste att vår tid var för alltid slut. Att saker händer och man blir så omtumlad av sin egen tragedi att man någonstans missar att räkna med de som fanns innan. Han bor med sin flickvän i Göteborg och de har en son tillsammans. Det tar fortfarande emot att skriva det.
Edward bor fortfarande i Singapore. Hans nya flickvän efter mig gjorde slut med honom efter ett år och han har funnit en ny har jag hört. Någonstans insåg jag att han aldrig kommer att bli lycklig då känslan över att vara oduglig och ovärdig sitter djupt rotad i honom. Man kanske vill vara den som önskar honom allt väl, den som accepterat att det blev som det blev och det är väl okej nu igen. Men.. Jag kommer aldrig att glömma smärtan och den bittra smaken han lämnade efter sig. De två åren som jag spenderade på att minnas och sakna honom är fastetsade under min hud som en påminnelse över hur mörkt det var och hur många gånger jag önskade mig att få sluta andas bara för att inte få känna någonting.
Och jag. Jag tror att jag har funnit honom som jag vill spendera livet med. Han som alltid fanns med i bakgrunden, tills tiden blev rätt för vår historia att ta sin början. Det är så lätt att vara mig själv med honom, lika enkelt som att andas in luft. Han låter mig välja fluffiga dynor till vår nya säng och ljusrosa kuddar, strukturerar mitt kaosartade PhD-liv och oroar sig när jag skär bröd med en vass kniv. Jag är resultatet av ett kaosartat liv och ett rastlöst hjärta som kanske aldrig någonsin blir helt igen så det är inte lätt alla gånger varken för honom eller mig men när jag tänker på smilgroparna som formas omkring hans kinder när jag retas om något tänker jag att det blir bra ändå. Ibland får jag panik, mitt gamla jag gör sig påmind om att slutet av en era har kommit igen, att det är dags att gå in i vuxenlivet. Det finns något så tryggt över det, samtidigt som det skrämmer mig så mycket.

 

Om jag skulle se tillbaka på tiden som varit med nya ögon hade jag velat säga till mig själv: Det blir bra. Det kommer att göra ont ända in i benmärgen och du kommer att dö och återuppstå en tusen gånger. Men du överlever för din historia är inte slut än, det finns en miljon andra världar att upptäcka och för att det finns en livskraft så basal i dig, lika sant som universum, som kommer att se till att du gör just det. Överlever.

 

 

 

large (1)
Jag vaknade av ett skrikande alarm på golvet. Min mobil låg bland finare kläder och strumpor som väntar på att bli tvättade i trettio grader. En mörkblå klänning från Tiger som jag inte haft lust att ha på mig i flera månader och någon strumpa som har fått flytta med. Jag bor på en ny adress men inte officiellt, är fortfarande registrerad på min gamla adress. Han är inte hemma, är på arbete någonstans i Jylland och jag sover med stängd sovrumsdörr för tänk om någon tar sig in i lägenheten under natten?
Det hänger tunga moln över vackra Köpenhamn, luften är fuktig och höstlig och en ny säsong har smygit sig in i slutet av sommarmånaderna. Jag tar på mig ett par svarta strumpbyxor, en tajt högmidjad svart kjol med en instoppad skir ljusrosa skjorta och lockar håret till vågor. Vita nike sneakers som har sett sina bästa före månader men mina söndriga fötter får inte plats i andra skor. Och det går, liksom mitt hjärta och själ, hel och söndrigt samtidigt, jag hankar mig vidare. Jag lyssnar på Lana, skojar halvt om att hon är den enda som förstår min smärta och ler mot min egen spegelbild. Man överlever, så mycket som slår en på ens unga år och själen blir ihålig, kroppen minns så väl hur det är att ligga på golvet och att inte kunna andas och jag rättar till en våg som ligger på snedden och släcker badrumsljuset.
Tar mina nycklar till båda lägenheterna och låser ytterdörren. Går med lätta steg nedför trapporna, ut på min fina gata på Nørrebro och in till bakgården där min cykel väntar. Min Jag, min cykelhjälm, mitt Köpenhamn. Och jag som tar stegen till en helt ny karriär som får mitt hjärta att slå hårt hårt.

lanacloseup

Jag har tänkt på det, lekt med tanken om hur det skulle vara att gifta mig med honom. Jag kan liksom se mig själv i en axelbanslös vit klänning, stå framför honom, lång och ståtlig med rufsigt brunt hår, tittandes på mig med lycka i ögonen. Det händer då och då att han fastnar i någon slags magisk värld, tittar på mig och ler och jag är inte sen med att kommentera något vitsigt om hur töntig han är. De få stunder som jag tar ner murarna och slänger mig mot honom, kramar honom hårt och känner mig trygg en liten stund. Sedan tar någonting annat över och jag släpper hans hand, tittar på världen omkring medan han fortfarande tittar på mig. Han låter mig vara precis som jag är, lever mellan stunderna som jag visar någon slags känsla och tar alla viktiga beslut som jag velar på. Han flyttar till Köpenhamn för min skull, han bokar en tågbiljett och tar med mig på äventyrer och han är snäll mot min mamma.
Jag önskar att jag inte var så trasig, att jag kunde slänga mig utan skyddsmurar mot någonting och leva i stunden. Istället är jag rädd, livrädd att jag är hans Edward, att det händer igen men denna gången inte med mig som huvudpersonen.

coffeegirl
Jag vaknar lite smått irriterad efter att ha somnat på två höga kuddar till ett avsnitt av Sailor Moon. Torsdag morgon och en hög av papper på arbetet, fysiskt och digitalt. Min hjärna vill inte vakna, kroppen vill inte stiga upp och vistas därute i den riktiga världen. Bara bilden av mig sittandes vid mitt skrivbord får mig illamående, tanken att världen rusar iväg medan jag står stilla följer mig ofta i livet och sedan kommer en mental förlamning som håller mig fast i stunden. Jag går igenom att göra listan i mitt huvud, duscha, idag ska håret tvättas och sedan behöver jag skruva av korken på min bodylotion för att det finns så litet kvar i flaskan att pumpen inte når. Håret ska fönas torrt och en lång process av smink till en serie och sedan sitta ner en stund och stirra tomt fram medan ljudet från serien ger mig huvudvärk. Välja kläder och klockan är redan nio trots att jag har varit vaken i två timmar redan och det får bli en till sådan dag idag där jag inte kommer iväg innan klockan tio och varför ska jag iväg ens.
Det regnar på Köpenhamns gator och Nørrebro verkar gråare än vanligt. Samma mörkblåa van kör förbi mig, det är fjärde dagen i rad som jag ser den, på olika platser men på samma gata. Det känns som allting går i repris, som januari aldrig riktigt lämnade oss sedan förra året, som att leva dag ut och dag in med samma tankar.

lanachild

Väldigt dyster natt, ingen sömn och ångest. Tycker inte om något han gör, hur han andas, hur han pratar, hur han luktar, hur han drar ihop mungiporna på ett väldigt gubbigt sätt efter han har sagt nånting. Stör mig så mycket på att han pustar ut luft genom näsan efter att han har sagt nånting. Vill inte kyssas, vill absolut inte ligga med honom, vill inte att han ska stirra på mig hela tiden. Ska det verkligen kännas så när man har precis börjat umgås? han känns så awkward nu på något sätt och den här killen som jag är på bild med i italien känns som en annan människa. Jag tyckte om honom i italien, tyckte att han var snyggast i världen och om jag hade fått välja så hade jag velat spendera resten av mitt liv med att vara snäll mot honom och ta hand om honom. Den här personen känns osexig, störande, inte välartikulerad så han måste gestikulera med händerna när han berättar någonting, awkward i alla sociala situationer, ingen confidence. Jag funderar på att göra slut men samtidigt så blir jag så ledsen av tanken av att förlora dendär killen i italien som jag tyckte om. Jag vill inte ha mitt huvud och mina tankar.

citycouple
Jag stod där vid Hovedbanegården i Köpenhamn och tittade mig omkring. Vilse bland människor i en suddig decemberdag. Allting var rörligt, flyktigt och lite främmande i luften. Jag skulle hoppa på ett tåg till Odense, till staden som Edward kommer ifrån, till gator där han har vandrat och sett många gånger innan. ”Jag ska hissa flaggan där, bara för att markera att det är mitt nu också” hade jag sagt till vänner i förväg. Det var blå himmel och vår i luften sist jag såg honom och hans minne hoppar längre bakåt i arkivet i mitt huvud och jag minns inte hans lukt nästan, eller om jag vill så gärna tro det att om jag inte vill minnas honom så är han så obetydlig nu. Nästan som om det aldrig hände. Bara nästan.
Jag gick av vid stationen där i sagostaden som H.C Andersen kommer ifrån och blev förvånad över att inget där påminde om Edward. En stad som jag hade hört namnet på så många gånger innan, ”I am going to Odense to see my family”. Jag kunde höra hans röst i mitt huvud lika tydligt som då när sagan om oss tog sin början men det doftade inte av honom, inte av någonting faktiskt och jag satte mig i en bänk på stationen och sms:ade Henrik om att jag var där.