I’m a sad girl

Jag har tänkt på det, lekt med tanken om hur det skulle vara att gifta mig med honom. Jag kan liksom se mig själv i en axelbanslös vit klänning, stå framför honom, lång och ståtlig med rufsigt brunt hår, tittandes på mig med lycka i ögonen. Det händer då och då att han fastnar i någon slags magisk värld, tittar på mig och ler och jag är inte sen med att kommentera något vitsigt om hur töntig han är. De få stunder som jag tar ner murarna och slänger mig mot honom, kramar honom hårt och känner mig trygg en liten stund. Sedan tar någonting annat över och jag släpper hans hand, tittar på världen omkring medan han fortfarande tittar på mig. Han låter mig vara precis som jag är, lever mellan stunderna som jag visar någon slags känsla och tar alla viktiga beslut som jag velar på. Han flyttar till Köpenhamn för min skull, han bokar en tågbiljett och tar med mig på äventyrer och han är snäll mot min mamma.
Jag önskar att jag inte var så trasig, att jag kunde slänga mig utan skyddsmurar mot någonting och leva i stunden. Istället är jag rädd, livrädd att jag är hans Edward, att det händer igen men denna gången inte med mig som huvudpersonen.

Four seasons in one day

Jag vaknar lite smått irriterad efter att ha somnat på två höga kuddar till ett avsnitt av Sailor Moon. Torsdag morgon och en hög av papper på arbetet, fysiskt och digitalt. Min hjärna vill inte vakna, kroppen vill inte stiga upp och vistas därute i den riktiga världen. Bara bilden av mig sittandes vid mitt skrivbord får mig illamående, tanken att världen rusar iväg medan jag står stilla följer mig ofta i livet och sedan kommer en mental förlamning som håller mig fast i stunden. Jag går igenom att göra listan i mitt huvud, duscha, idag ska håret tvättas och sedan behöver jag skruva av korken på min bodylotion för att det finns så litet kvar i flaskan att pumpen inte når. Håret ska fönas torrt och en lång process av smink till en serie och sedan sitta ner en stund och stirra tomt fram medan ljudet från serien ger mig huvudvärk. Välja kläder och klockan är redan nio trots att jag har varit vaken i två timmar redan och det får bli en till sådan dag idag där jag inte kommer iväg innan klockan tio och varför ska jag iväg ens.
Det regnar på Köpenhamns gator och Nørrebro verkar gråare än vanligt. Samma mörkblåa van kör förbi mig, det är fjärde dagen i rad som jag ser den, på olika platser men på samma gata. Det känns som allting går i repris, som januari aldrig riktigt lämnade oss sedan förra året, som att leva dag ut och dag in med samma tankar.

Oh but he is mine

Han låg i min hotellsäng, fullt påklädd i skjorta och kavaj och jeans till. En svart skjorta med små vita mönster på, svart kavaj och mörka jeans. En liten orange post-it lapp på pannan med texten ”The dog on the other side” som han skulle gissa på. Det var vår sista dag i södra Italien och vi hade varit på stranden hela dagen och missat bussen hem, gått vid sidan av motorvägen där bilar tutade efter mitt blonda hår och släpat oss fram i värmen och rädslan av att nästa bil blir den som kör över mig. Han var hungrig och uppgiven, utslagen i sängen och euforisk samtidigt, som när man inte vill vandra den vägen men kan ändå inte låta bli. Han var nu bländad av någonting, försvarslös framför mjuka lockar som spred sig vilt i sängen och en mild doft av J´adore som jag sprayade över mina nyckelben medan jag njöt av segern, den första efter en veckas tro om att han inte ville vara mer än vänner. En lugn hade infunnit sig, han fanns där bara några centimeter ifrån mig och ingen annan som ville prata med honom, jag var inte särskild pratsam heller, mest trött, i min egen värld, liggandes bredvid honom med huvudet på ena kudden. Hans ben sträckte sig utanför sängen, han låg från mitten och utåt medan jag sneglade på hans ögonfransar uppifrån. Så himla lik Eward, så förbannat lik Edward är han, så omöjligt och skrattretande hur universum ibland vill leka med mig bara för att retas, för att riva upp dammiga sår, för att inte glömma bort. Och värst av allt var att jag började känna mig exalterad, som att få en bit av Edward bredvid mig, två och ett halvt år senare. Jag kände hur hjärtat började slå fort, någonstans där det har varit dött så himla länge, ett annat slags hopp, det sved, det slog oregelbundet, det försökte att nå ut till det okända och till slut var det vid liv igen. Ah hopplöshet och smärta och saknad efter att få nudda hans hud, bara lite grann, rufsa till hans lockar och kyssa honom i nacken. Jag kände rastlösheten ta tag i mig och jag bytte plats. Denna gången med huvudet mot hans lår och benen på kudden. Och där låg jag orörlig en stund, glömde bort att ställa frågor om min egna karaktär som jag skulle gissa på och försvann i mina tankar, långt bort, hela vägen till Singapore och undrade vilken tid på dagen det var för Edward, om han sov ovetandes att en annan la sin hand på min rygg och sökte närhet. En annan Edward.

På en strand i italien

Vi låg på våra handdukar i en öde strand i södra italien. Han hade tagit med sig en stor vit handduk från hotellet medan jag låg på min mikrofiber gröna handduk som hade trasslats i de små stenarna på stranden. Jag gled längre och längre ner i gruset, vattnet var spegelblankt och ytan glittrade i små diamanter som speglade en lugnande oktobershimmel, med några lätta moln i horisonten och en doft av sensommar och varm höst. Han låg där orörlig medan jag tittade ut längs med stranden, några människor väldigt långt bort från oss, lugnet mitt på dagen medan vår sista dag i italien verkade vara för evigt. Jag plockade bort en sten från min handuk, rätade till min svarta bikini BH och slängde en blick över mina höfter. Jag har blivit så smal nu, en konferens tog det och kanske några sommarmånader av omedvetet dåligt ätande och bikinitrosorna är för lösa i kanten. Men brun har jag blivit, rätt så guldig och skimrande och håret har blekts under den italienska solen..
Passenger – Let her go spelades från min spotify lista och jag log över hur allting hade precis gått åt helvete ett par dagar innan och här är vi två, bundna till varandra i en dag till innan vi tar flyget till Danmark, han till Jylland och jag till Köpenhamn och sedan är den här dimman borta för alltid. Jag tittade upp mot himlen med mina rayban wayfarers på, låg på armbågarna medan jag sneglade ut mot de små vågorna i vattnet som dansade stillsamt med vinden och jag reste mig hastigt upp, gick med lätta steg på gruset och kände hur jag sjönk in med tårna i friskt saltvatten. Kunde känna hans ögon på min rygg hela tiden men jag vände mig inte om för livet var precis där framför mig och jag rycktes med i stunden, gick lite djupare in och hoppade in i vattnet med knottrigt hud, skrattade när jag kom upp igen och lyckades trampa snett och sjunka på ena sidan. Jag gick tillbaka mot handduken som stod placerat en meter ifrån honom, kanske mindre och la mig ner, försvann i min egen värld medan solen inte hade förflyttat sig en enda centimeter från himlen.
”Have you noticed that the sun hasn’t been moving at all for the couple of hours that we’ve been here?” frågade han lättsamt och jag tittade upp igen, stödde mig på mina armbågar och sträckte ut benen.
”I think we are in the matrix again, nothing is ever changing” svarade jag tillbaka medan mina ord ekade lite längre bort i en öde strand där ett sugande vakuum hade uppstått mellan mig och honom. Jag ville säga att om jag hade fått välja så hade jag velat vara precis här, i den här stunden, med honom medan solen värmde hans hud och skrattgropar formades i hans kinder varje gång han log åt mitt håll. Vi låg sådär i tystnad en stund till och jag inspekterade mina bikinitrosor igen och borstade bort lite grus som hade samlats på handduken. En liten rund sten landade på min mage och jag plockade upp den, ”heeyy!” ropade jag mot honom som såg skyldig ut för att sedan i nästa stund hålla stenen i handen och le åt att en italiensk sten fann sin väg till min hand. ”I’ll bring this one along to Denmark”, sa jag till honom och mina ögon glittrade varje gång jag såg hans läppar bilda en båge mot kinden. Jag la mig tillrätta och sjönk ner i handduken medan Chris Isaak – Wicked games spelades i bakgrunden och en till sten landade på min mage. Han ville leka och hans handduk hade övervunnit några centimetrar mellan oss, jag kunde nästan höra honom andas nu medan han väntade på att jag skulle reagera. ”Oh youuu” sa jag lättsamt och nöp honom vid sidan av magen och han hoppade till skrattandes. Han la sig närmare mig och tittade på mig leendes och jag kunde nästan, nästan gissa på att han tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om honom just då.

I sleep on the left side

Och jag sa till honom: ”those people have given me a shared room in a residence, whatever a residence is!”. Jag var sur, väldigt sur över att behöva dela rummet med några okända människor när tanken med den här konferensen var att man fick ett dubbelrum för sig själv i ett fyrstjärnigt hotell i italien.
”Feeling sorry for you” skrev han tillbaka på Facebook. Vi har spenderat dagarna med att boka resan tillsammans över skype, planerat att stanna ett par extra dagar och turista omkring. Vi skrattar mycket ihop och har alltid tyckt om varandra sedan vi råkade träffas för ett år sen på företaget.
”Oh but you’re sharing if you get a big room. I sleep on the left side!” skrev jag halvt retandes, halvt på allvar.
”But where would Rosa go?” skrev han retandes tillbaka, om kvinnan som hade bokat in honom i ett fint rum och mig på ett vandrarhem.
”To the residence!” skrev jag i min ilska.
”Which will be available”
”EXACTLY!!”

”Do you snore?” skrev jag efter ett tag och skrattade högt i soffan.
”Do YOU snore?” frågade han tillbaka.
”No but I have very lively dreams, once I said out loud Mats!!. He must have bugged me in my dreams like he does in real life.
”Hahaha that will be weird. Do you hurt your surroundings?”
”I am a peaceful being..I keep to my own pillow” skrev jag lättsamt tillbaka.
”Then it’s okay with me” skrev han och jag insåg att idag har vi pratat med varandra hela dagen, han i en annan stad i jylland och jag i fina Köpenhamn.

Mil pasos

Han slängde mig upp i luften på Dronning Louises bro i Köpenhamn, en fransman jag hade träffat ett par timmar innan på ett dansgolv mitt i skogen och fångade mig precis innan jag landade på marken. Klockan var omkring två på natten och vi dansade salsa fusion i bara axlar under en fullmåne, i snabb timba cubana takt med akrobatiska rörelser från Zouk. Stunder som dessa som markerar sommaren, vilken sommar! Kan inte sluta le <3

 

Two years and then no more of you

 

In a corner of another world. I am over him now, I think I am.

Burning fire

 

Det var mörkt när vi kom ut och ställde oss mot trapporna till Blågårds plads. Det luktade av eld och bränt trä och sommarnatt. Ungdom i luften, grupper av människor samlade runt bålen, en dask sommarnatt där man i tradition bränner häxor på bål på den längsta dagen på året. Hjärtat pumpade hårt av energi, förstärktes av röken som spred sig ut över torget och fick allting att se suddigt ut, flyktigt. Han ställde sig en trappa under min så att vi kunde stå ansikte mot ansikte. Lekte med mina fingrar, småpratade nära mitt ansikte medan världen brann ner omkring oss. En sådan stund när man vet att vi kommer att kyssas för första gången, att det är oundvikligt och man drar ut på längtan, på stunden. Sekunderna blir milslånga, tiden står still och vi rör oss långsamt i ett kroppsspel. Våra fingrar nuddar i en blixtsekund, han klämmer lite hårdare mina fingrar med sin hand och det sänder en splittersöndrande våg genom hela kroppen. Jag andas hastigt, det känns så intimt att jag sänker blicken mot tomrummet mellan hans t-shirt och min klänning och ler för mig själv. I nästa sekund viskar han någonting i mitt öra och håller huvudet kvar. väntar på att jag ska möta honom i mitten. Vi fäster blicken i varandras ögon och där stannar allting, han närmar sig mina läppar och jag går framåt med huvudet. Sammansatt av miljoner delar redo att splittras och gå sönder..

Sunsets, small town, I’m out of time

 

”Where have you been..where did you go..” sjunger jag med i Lanas -Old Money från hennes nya album. Försvinner i en värld som var min för längesen, någonstans där själen inte var död och sommaren som en blekt fotografi från analoga tider.

Åh sommar, midsommarafton! Känner mig äldre än gatan och vissen innan hösten har kommit. De ser alla sommarfina ut, alla pojkar och tjejer som promenerar i flotta tygskor på grönt sommargräs. Jag trampar på asfalt, på sönderbränt gräs utanför mitt fönster, andas in död sommarluft och väntar på att något ska börja. Något som sveper mig tillbaka till livet, som skakar om min kropp och får mig at längta.
Det blåser starka vindar över hela köpenhamn och jag ser hur löven skakar med vinden men håller sig kvar. I mitt ljusa vardagsrum står allting stilla och jag är frysen någonstans i tiden. Alldeles orörlig och död, andas in och andas ut med trasiga lungor, lever som ett eko av tider som har haft sitt bäst före datum. Jag var tolv när jag klättrade upp för ett träd och räckte ut tungan mot min mor som tog ett foto som blektes med tiden i dammiga kartonglådor. Det var tidigt i juni, i ett land som jag besöker så ofta och ändå blir mindre mitt för varje år som går.
Jag var tretton när Marlon kysste mig bakom en gränd klockan sex på morgonen i ett sommarland medan hjärtat slog så hårt av att livet hade börjat, just då när solen var på väg upp och de flesta sov oventandes i sina sängar om att någons liv började formas. Jag tänker knappt på alla andra som kom efter honom för allting hade ändå ett slut, om en månad eller om ett år. Tiden är utformad av slutpunkter och de minns man så tydligt för allting som började försvann långsamt i minnet medan livet rusade vidare.
Och nu. Nu står tiden still på en midsommarafton.

Waiting for better times

 

Day 4 at home. Förkyld mitt i sommaren – oh story of my life