Walk the mile

flowershair

Det var onsdag. Onsdag eftermiddag, vi ska till Roskilde – onsdag och hej jag ska campa i fem dagar för första gången någonsin. Jag sa hejdå till folket på jobbet och vi ses om några dagar och fick någon slags odefinierbar blick av Birdie och sedan släpade jag mitt liggunderlag hem längs soliga Köpenhamns gator. Vi skulle träffas på Nørreport, jag och Caro, för att senare ta tåget mot Roskilde. Jag förbannade mina väskor när jag fastnade på dörren till bussen och sedan förbannade fan igen när jag inte ens orkade lyfta av väskorna för att sätta mig vid en betongkant vid S-tågen. Caro kom släpandes på sina tunga väskor och två packåsnor hoppade på tåget som skulle förbi Hovedbanegården för att hämta resten av människorna som skulle åt samma håll. Vi spred ut oss och våra grejer på de onumrerade säten och när massa andra kom in och fick stå och genomlida hela resan på grund av ett fullsatt tåg frågade Caro om jag ville ha en öl. ”Joo tack” svarade jag glatt tillbaka och hon trollade fram en från någonstans i kaoset.
”Tur att vi åkte från Nørreport och inte från Hovedbanegården” sa Caro medan vi tittade på människorna omkring oss.
”Ja skål till det!” sa vi glada och nöjda båda två och tog en klunk till.
Tåget stannade vid Roskildestationen och vi släpade oss vidare till bussarna som skulle gå mot festivalplatsen. Vi chansade på östra delen av campingen eftersom West brukar bli fullsatt snabbast och man ska komma och slå upp tält redan helgen innan festivalen.

Vi började vandringen som snarare kändes som Jesus som bar korset i tryckande värme och oändliga fält av tält och folk som hade skräpat ner överallt. Stannade och vilade axlarna och armarna ibland och gick vilse andra gånger, det tog aldrig slut. Tills vi kom till clean & silent delen av campingen, där fanns en liten liten plätt av gräs som kanske dög till att tälta. Vi frågade tonåringarna bredvid om vi kunde klämma oss in och de verkade väldigt vänliga. Så där fick jag lära mig av Caro hur man slår upp ett tält och medan kvällen närmade sig och solen gick ner och jag hängde på min festivalstol insåg jag att dessa dagar blir en upplevelse för livet. Att under det här året som jag har varit i Köpenhamn har jag upplevt så mycket mer än vad jag har gjort på många år i mitt liv. Detta är vad jag vill, livet som det är just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: