Polyesterdjur

raingirls

I tisdags spenderade jag många minuter framför spegeln. Det var min första dag tillbaka på jobbet och jag ville hitta de perfekta kläderna, få till fina vågor och le stort mot Birdie, jag är tillbaka nu!
Fågeln var ledig den dagen och det regnade över mina vita strumpebyxor, min vita kjol blev smutsig och min rosa rockabilly topp med körsbär på såg sladdrig ut mot eftermiddagen. Jag bestämde mig för att det var dags att gå över till svart, att sommaren var över och att det inte fanns något annat val än att acceptera depressionen.

Vi var på H&M jag och Caro, gick bland kläder och suckade högt över vårt H&M-beroende. Över hur allting såg sladdrigt ut och jävla H&M och allting suger. Vi hade bestämt att träffas vid Frederiksbergcentret på baksidan som är närmast H&M och jag fick för mig att jag var tidig så jag gick in och plockade lite grejer på trendavdelningen. Vid ett tillfälle skickade Caro ett sms och sa att hon befann sig i provrummet på övervåningen. Märkligt nog befann jag mig i provummet på bottenvåningen samtidigt och försökte mig på nittiotalskläder.
”Inte den, många polyesterdjur har dött för den där kappan” sa Caro medan jag tafsade på något lurvigt nära ytterdörren efter att vi träffades igen.
”Va? Hahahahaha” Jag skrattade högt och fortsatte att skratta åt termen polyesterdjur ett bra tag till. ”Hahahahaha det var dagens”
Vi gick omkring och plockade grejer planlöst, ”Jag samlar på mig lite så jag har något att prova” sa Caro som gick förbi mig med sin klädberg. Väl vid provrummet satt allting väldigt konstigt och jag hängde av mig de där två topparna jag höll i så hårt. Jag har saknat de i tre dagar nu.
Caro köpte en klänning och en skjorta och vi tog rulltrappan upp mot utgången, svor några gånger ”jävla H&M”, förundrades åt standardbeloppet 400 kr och ut genom snurrdörren till monsunregn.

”Ehhm… not gonna happen!” sa Caro och vi vände klacken inåt igen. ”Vart går vi nu?” sa Caro som lät förvirrad i rösten, vi brukar bara gå till H&M tills det stänger och sedan hem igen. En helt ny värld hade öppnat sig och vi stirrade med stora ögon båda två, ”kanske uppåt?” föreslog jag och vi drogs automatiskt till rulltrappan. Bara för att komma ut en halvtimme senare och sucka igen.
”Jävla regn, jag vill hem!!” sa Caro högt och jag skrattade igen, ”jag bryr mig inte, jag ska hem!” sa hon trotsigt mot regnet och vi låste upp våra cyklar, svor hela vägen när det började regna ännu mer på oss, hälsade ”Vi skypas” när Caro svängde in på sin gata och jag fortsatte framåt vid Borups Allé. Jag tror att det var första gången som jag kände mig glad sedan jag kom hem. Bästa Caro.

2 comments
  1. Linnéa said:

    Åh, ja. Vänner är ju bara bäst.

    • Tycker om mina så mycket! Och bästa idag att en viss person har kommit tillbaka ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: