Batman


Image
Måndag.
En väldigt märklig måndag. De flesta är tillbaka på kontoret nu, inklusive Edward. Jag spenderade natten hos honom igår och hade velat ha allt detdär bra som man får av att ha gjort slut. Spänning, hångla upp varandra, vakna bredvid varandra och bli kysst i nacken på morgonkvisten. Åka till jobbet och veta att ingen här vet vad vi har gjort, förutom jag och han.

Men..

Vi var på bio igår. Innan det tog vi en kaffe. En hel film på 3 timmar satt jag och förvreds av ångest. Jag visste att det skulle komma till det där..”so are you sleeping over tonight?” Skulle den frågan komma upp? Eller skulle vi låtsas som ingenting? Om inte han frågar så vet jag. Han har träffat någon annan. The deal is off.

Vi satt där på varsin stol, i raden längst bak på en jättestor biosalong. Batman var spännande men mitt hjärta dunkade för att Edward satt brevid. Varje gång han sträckte ut armen för att nå sin läsk så funderade jag om han skulle ta min hand..röra mig..en liten beröring på fingret, benet..armen? Tänker han hångla upp mig nån gång här bak när ingen ser? Så som vi gjort varje gång vi varit på bio.

”This is a scary movie..” jag gjorde ett försök. Utan resultat.

Fan för mycket har hunnit hända den här förbaskade helgen. Straight road to destruction. Det går nedåt..det går inte uppåt eller rakt längre. Allting håller på att falla isär. Precis allting.

Och där rörde han sin hand igen, och där viskade han något i mitt öra. Och snart, snart måste vi prata. En halvtimme har gått, fem stycken halvtimmen till och sen måste vi prata. Det går inte att undvika, allting är konstigt nu, allting.

Ångest. Ska jag gå? Ska jag ta min jacka och väska, låtsas att jag ska gå på toa mitt i filmen och sedan bara dra hem? Nej det kan jag inte göra. Jag får sitta här och ätas upp av ångest. Hah ångest och smärta och fysiskt ont och dunkande hjärta. Hela mitt liv har jag försökt att rymma ifrån ångesten men nu..nu är det dags. Det är dags att dyka i smärtan och omfamnas av ångesten. Det är det jag har gjort hela helgen, känt av ångesten, legat på golvet och låtit allt komma mot mig. Jag är inte rädd nu, det gör ont och det kommer det att göra ett tag men det kan fan inte göra ont för alltid.

Jag omfamnas av min egen ångest. Jag sitter och ler på en fullsatt biosalong. Ler åt min egen misär, åt att det gör ont men det gör inget, att jag har en oändlig sönderrivande ångest. Jag tänker självdestruktiva tankar, jag tänker hur jag inte kan se mig själv bli gammal. Jag kanske inte får leva så länge, vem vet. Men det är okej att känna ångest, att känna av sina egna självdestruktiva tankar. Så mycket som har hänt och jag står kvar, jag andas in livet, ångesten, smärtan av att ha honom bredvid och inte kunna röra honom. Och rädslan av vad som händer härnäst. Jag sitter på en fullsatt biosalong och ler.

3 comments
  1. Snälla, sluta aldrig skriva. Det är så ärligt och skört. Jag bara hoppas att du snart ska må bättre igen, att du ska övervinna ångesten och de självdestruktiva tankarna. Så att det kan gå uppåt igen. Skickar styrka.

    • Så himla fin kommentar, tack så mycket. Jag hoppas också att det blir bättre snart. Det måste det, det är bara så. Man kan inte gå o må dåligt i all evighet. Max 2 år, sen får det vara tänker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: