Oh but he is mine

large (17)

Han låg i min hotellsäng, fullt påklädd i skjorta och kavaj och jeans till. En svart skjorta med små vita mönster på, svart kavaj och mörka jeans. En liten orange post-it lapp på pannan med texten ”The dog on the other side” som han skulle gissa på. Det var vår sista dag i södra Italien och vi hade varit på stranden hela dagen och missat bussen hem, gått vid sidan av motorvägen där bilar tutade efter mitt blonda hår och släpat oss fram i värmen och rädslan av att nästa bil blir den som kör över mig. Han var hungrig och uppgiven, utslagen i sängen och euforisk samtidigt, som när man inte vill vandra den vägen men kan ändå inte låta bli. Han var nu bländad av någonting, försvarslös framför mjuka lockar som spred sig vilt i sängen och en mild doft av J´adore som jag sprayade över mina nyckelben medan jag njöt av segern, den första efter en veckas tro om att han inte ville vara mer än vänner. En lugn hade infunnit sig, han fanns där bara några centimeter ifrån mig och ingen annan som ville prata med honom, jag var inte särskild pratsam heller, mest trött, i min egen värld, liggandes bredvid honom med huvudet på ena kudden. Hans ben sträckte sig utanför sängen, han låg från mitten och utåt medan jag sneglade på hans ögonfransar uppifrån. Så himla lik Eward, så förbannat lik Edward är han, så omöjligt och skrattretande hur universum ibland vill leka med mig bara för att retas, för att riva upp dammiga sår, för att inte glömma bort. Och värst av allt var att jag började känna mig exalterad, som att få en bit av Edward bredvid mig, två och ett halvt år senare. Jag kände hur hjärtat började slå fort, någonstans där det har varit dött så himla länge, ett annat slags hopp, det sved, det slog oregelbundet, det försökte att nå ut till det okända och till slut var det vid liv igen. Ah hopplöshet och smärta och saknad efter att få nudda hans hud, bara lite grann, rufsa till hans lockar och kyssa honom i nacken. Jag kände rastlösheten ta tag i mig och jag bytte plats. Denna gången med huvudet mot hans lår och benen på kudden. Och där låg jag orörlig en stund, glömde bort att ställa frågor om min egna karaktär som jag skulle gissa på och försvann i mina tankar, långt bort, hela vägen till Singapore och undrade vilken tid på dagen det var för Edward, om han sov ovetandes att en annan la sin hand på min rygg och sökte närhet. En annan Edward.

1 comment
  1. ”en annan edward” ja livet alltså…dem senaste 3 pojkar jag mött är en klon på många sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: