12 hours

Vi satt där på mötet imorse, jag och alla andra. Sølver ringde mig någon gång efter klockan nio och frågade om jag hade sett mailen. Jag stod framför spegeln hemma och funderade över vad jag ville ha på mig. Ingenting passade, ingenting och det är soligt ute och jag har varit uppe sedan klockan sex och håret vill inte lägga sig fint och ögonen har börjat få något slags tics och huden flagnar åt alla håll. Den här dagen vill inte riktigt börja bra och vem bryr sig för allting känns helt misslyckat, mitt liv, min karriär och snart blir jag arbetslös. Och det värsta, det som jag aldrig vill erkänna, inte ens för mig själv, att jag inte har någon, ingen alls Ingen att ringa och ingen att flört sms:a med. Ingen som jag känner lite mer än dagligt flörtande i labbet och korridoren.

Jag lät nästan gråtfärdig i telefonen, Sølver lät lite orolig på andra sidan luren. ”I just need to take care of some other things before” sa jag med skakig röst och la på. Han ville säga att jag också var bjuden på förmiddagsmötet, att mina protester hade gett resultat och vilken annan dag som helst hade jag jublat och dansat för mig själv. Men idag, det spelade ingen roll alls idag, för jag är ensam och jag identifierar mig med mitt jobb. Och vilken sorglig grej att göra egentligen, att inte ha något annat som fyller mig med liv på fritiden. Ingen att krama, ingens hand att nudda fingrarna med. Ingen som vill ta av mig den här korta beiga klänningen jag har på mig idag och ingen som leker med mina vågor i håret.
Och jag undrar vad det är, varför jag aldrig träffar någon, varför de aldrig vill lära känna mig lite mer på djupet.
Jag är den personen som alla känner, som verkar gladast och som hälsar till alla. De dras till mig, till den här fasaden som är så enkel att tycka om, så effortless. Till hon som lyfter upp stämningen, som är bra att ha omkring, som håller igång konversationerna. Det blir aldrig längre än så och det känns så ensamt ibland.

Och fågeln som satt bredvid mig, tittade på mig när han trodde att jag inte kunde se honom, tittade nyfiken på vad jag skrev i blocken när jag antecknade och log när något roligt sas och sökte min reaktion. Fågeln som ville visa mig bilder på den nya stora maskinen som företaget har investerat i och som han har som bakgrundsbild på sin telefon, ”Nat, you have to come and see more pictures on my big screen”. Fågeln som vill så gärna visa mig sina leksaker, som tar hand om min planta medan jag är i medelhavet och som väntar på att det ska slå ut för att ta en bild och skicka till mig. Fågeln som blir nervös varje gång vi pratar med varandra men som söker mig med ögonen i rummet alltid, som sitter bredvid mig på lunchen och fågeln som blir svartsjuk på Mats.

Och fågeln som idag på lunchen hasplade ur sig ”we’ll I’m up to 12 hours soon” när jag och Mats skojade om hur länge det hade gått sedan vi låg med någon sist. Och jag tittade ner med ögonen mot bordet, låtsades inte bry mig och kände hur det högg till någonstans inuti. Ja, han har någon annan och jag har ingen. Ingen alls.