Dance me to the end of love

 

 

Vaknar en lördagmorgon i ett soligt Köpenhamn. Den här hösten har varit så fin, solig och varm och jag har spenderat många dagar inomhus med att skriva min doktorsavhandling. Arbetet från de senaste fem åren ska skrivas i bokform, sändas in precis innan jul och försvaras senare till våren. Det har varit en emotionell berg- och dalbana av känslor och jag kommer aldrig att bli färdig i tid. Han har varit så underbar, tagit mig i handen och gått på solpromenader, på makeup shopping, på fredagsöl, på pokemonjakt. Jag kommer på mig själv med att studera hans ansiktsdrag ibland, hans långa kropp och hur vita t-shirtar kramar om hans perfekta axlar, hur de faller ner mot lägre delen av hans mage, veckas i små operfekta vågor innan de försvinner i byxremmen. I en månadstid har jag fått en post it på min makeupspegel med en liten handskriven text till varför han älskar mig. Det får mig att le varje morgon när jag tar på min ansiktskräm iklädd en fluffig vit morgonrock som jag också har fått av honom.
”God morgen solskind” säger han på danska och lutar sig fram för att pussa mig på kinden medan jag ligger inbäddad i mitt vita duntäcke med telefonen i handen. Jag är ingen morgonmänniska och föredrar att vakna långsamt, vänta in världen och komma i stämning.
”God morgen” säger jag också, på svenskdanska och tittar på honom från under dynan.
”Jag har planerat en hel dag till oss två och vi ska vare ute senast kl 11” säger han och jag protesterar inte, reser mig upp och går långsamt mot vardagsrummet. Han sitter med kaffe och bullar, inköpta från vårt favoritbageri som vi brukar handla hos varje lördag morgon.
Jag sätter upp håret i en svans, duschar, sveper in mig i min morgonrock och går till min walk-in-closet för att läsa dagens post-it.
”Min kærlighed til dig er endeløs” står det i en orange post-it och jag ler och tittar på honom som kopplar sin telefon till apple-TV och spelar Håkan Hellström. Minnen om Göteborg och nostalgi sveper över mig, min kära stad som jag saknar så mycket ibland.
”Vad har du planerat då?” frågar jag och borstar ut håret. Har fått en längre version av en page hos frisörskan och det känns så kort så jag föredrar att ignorera mitt hår för tillfället. En annan tanke uppenbarar sig i det medvetna, han har pratat länge om att ta oss till Göteborg så att jag kan visa honom runt men det har inte blivit av. Kan han ha köpt tågbiljetter till oss till Göteborg? Skulle kanske ha tvättat håret och sett lite fräschare ut idag.
”Ja det får du se senare sa han, vi har många stops under dagen”. Jaha ingen mer information, okej då, jag går väl igång med makeup, tänker jag för mig själv. Jag lägger en färgad dagcreme på ansiktet och medan den torkar byter jag till ett grått linne och ett par gråa shorts och sätter mig på mattan i vardagsrummet och lutar mig mot soffan. Vi kollar på ett avsnitt av vänner, den när Rachel fyller 30 och småskrattar under tiden. Det är någonting över honom, han tittar också på mig ibland och sträcker fram handen för att hålla min hand, pussar mig i håret och tittar fram med blicken men ser ofokuserad ut.

Jag går upp och lägger resten av min makeup på, tar mycket torrschampo och det känns mer och mer som att jag skulle nog ha tvättat håret. Får ett flashback till första gången som jag mötte honom på företaget för tre år sen och hur jag invändigt tackade mig själv för att jag hade tvättat håret just den dagen och gjort mig fin. Byter kläder en miljon gånger, ingenting känns rätt och är mest uppsvälld och ser trött ut. Vad är detta! Han påminner mig om att jag har fem minuter på mig och sen måste vi verkligen ut. Verkligen. Jag bestämmer mig för ett par tajta mörkblå byxor från tiger och till det en vit topp från COS. Tar med mig en tunnstickad gråtröja, också från COS, om det skulle kännas kyligt utomhus.

Han låser dörren efter oss och hämtar sin cykel från gården.
”Ska jag också hämta min cykel?” frågar jag och han svarar nej och förvirringen är stor medan vi går längs med Ågade, han släpandes på sin cykel och jag med mobiltelefonen i handen i jakt på pokemons. Vi svänger in mot H.C Ørstedt och fortsätter en bra bit i solen. Han håller min hand och stannar oss utanför en wellness klinik.
”Tycker att du förtjänar lite förkælelse” säger han och vi går in i kliniken, han frågar expedienten om det var en timme som behandlingen tog och sedan pussade mig på kinden och sa ”vi ses om en timme”.
”Vilken behandling?” frågade jag fortfarande förvirrad och den snälla kvinnan i kassan förklarade att han hade kommit in dagen innan och bokat en lyxmanikyr för mig.
”Ja okej” sa jag och log mot kvinnan men kände mig lite obekväm. Överraskningar är inte riktigt min grej. Jag fick hänga tröjan och väskan på stolen och lutade mig tillbaka medan en tjej med långa ögonfransar började fila mina naglar.
”Är det någon speciell dag idag?” frågade hon mig och jag stirrade tomt tillbaka mot henne, ovetandes om det var något särskilt. ”Nej jag tror bara att han ville vara snäll eftersom jag har varit rätt så stressad den senaste tiden” svarade jag lite blygt på danska till henne. Överraskningsmomentet hade inte passerat än och jag kände mig som en fisk i främmande vatten. Hur fiskarna nu upplever känslor, vem vet.Hon gjorde rent över naglarna men missade under, la en mandeloljabehandling på och masserade mina händer innan jag var färdig. En snabb tanke gjorde sig påmind att om han mot förmodan skulle få för sig att fria, kan det ha varit så att han ville att jag skulle få fina händer till en ring? Eh, slog bort tanken lika snabbt som den kom, det kändes så orimligt.

Jag tackade tjejen och sa hej då, märkte att märkligt nog nageln på ringfingret hade hon missat, skrattade lite invändigt åt absurditeten och plockade fram min telefon för att ringa till honom och säga att jag var färdig. ”Kan du inte bara vända och gå åt andra hållet” sa han och vinkade mot mig när jag tittade åt hans håll.
”Du är här!” sa jag leendes och han tog min hand och vi promenerade vidare i vår soliga stad. Jag la märke till att han inte hade en cykel den här gången. Vi gick från H.C. Ørstedt till Forums metrostation. Han klippte biljetter med mobilen till oss båda och vi steg in metrovagnen mot flygplatsen.
”Vi ska inte till lufthavnen”, sa han och tittade utmanandes på mig. ”I know!” sa jag trotsigt som om jag visste någonting. ”Vi ska gå av här” och metrovagnen rullade in mot Christianshavn. Ovanpå jorden streckte sig kanalen med alla båtar parkerade efter varandra, folk under gröna träd och kaféer med uteserveringar.
”Vilken dag!” brast jag ut och tittade mig omkring, ”Ska vi till christiania?”.
”Ja det kan man tro” sa han med ett hemligt leende men ville inte avslöja någonting.
”Säg inte att vi ska upp på det där hemska tornet i de där trapporna” sa jag när vi stod utanför christianhavns runda torn.
”Ja det skall vi”, sa han och jag protesterade inte, han ville upp dit och det var inget annat än att ställa oss i kö och vänta på att få komma in. Vi betalade ingångsavgiften och började vandringen uppåt. Trapporna blev smalare och smalare och man fick stödja sig på väggarna för att komma upp till utsidan av tornet. Blev bländad i ett par sekunder innan jag fick på mig solbrillorna och tittade ut mot Köpenhamn. Det var en blandning av fjärilar i magen, kanske på grund av höjdskräck och kanske för att sådana absurda tankar hade poppat upp i mitt huvud igen medan vi klättrade upp och kroppen hade ställt in sig i alarmläge som om något var på väg mot ens håll. Vi gick längs med utsidan för att komma ännu högre upp och jag började känna mig svag om knäna, det var så högt upp och det kändes som om jag skulle smälta och ramla mellan bjälkarna hela vägen ner till trottoaren. På toppen av tornet där trapporna tog slut sa jag hastigt till honom, ”kan vi snälla gå ner på jorden igen, jag har sådan höjdskräck!”. ”Jo men innan vi går ner” sa han, ”så vill jag säga varför jag tog dig hit”. Hjärtat började slå hårt i bröstkorgen och jag tittade på honom med skräck i ögonen. This is it.., sa en tanke till mig och jag försökte att samla mod till vad som komma skulle.

”Det här är staden där vi möttes, där vi bor och där vi förmodligen kommer att bo i några år framöver” sa han och tittade ut mot horisonten, där man kunde se Nørrebro och nästan, nästan, tornet som är inte långt ifrån vår kvarter. Han tog min hand och började gå nedför de smala trapporna till den plana delen av utsidan där solen låg på och man kunde se över Öresund. ”Danmark och Sverige” sa han och log mot mig, ”Låt oss gå ner på marken igen”. Jag andades ut och började klättra ned för de smala trapporna på insidan. Han kanske tar oss till något fint ställe och friar där tänkte jag igen och levde i mellanstunden, bland det fina och det absurda och kunde inte riktigt logiskt förklara för mig själv varför jag gick och väntade på något.
”Jag tänkte mig att vi kunde gå och äta på La Galette, där vi åt första gången jag kom till Köpenhamn för att besöka dig” sa han och släppte inte min hand, ”men du vill nog skynda dig först och fånga en pikachu som står på kartan nu”. Jag plockade ivrigt fram min mobil, öppnade otålmodigt fram spelet och började kasta ultraballs mot en pikachu tills den blev min.
”This day doesn’t get better than this!” sa jag entusiastiskt för att sedan i nästa stund tänka att om han friar så är det här lite löjligt. Jag skrattade lite invändigt där igen och kände hur kinderna hade börjat få färg igen och knäna stabiliserat sig litet. Det var nog bara höjdskräcken däruppe. Vi gick längs med kanalen, förbi båtarna och repen, förbi turisttäta Nyhavn och Kongens Nytorv, in i sidovägar förbi Magasin tills vi kom fram till hipsterstadsdelen på Larsbjørnstræde och på La Galettes sidoingång med gula väggar och klätterblomster. Vi beställde varsin french pancake och njöt av lugnet utanför. Småpratade om världen medan jag gäspade ett par gånger och sa att jag kunde tänka mig en nap. ”Vi har två stop till planerade” sa han och tog mig i handen mot Nørreport och metron.
”Är vi på väg hem?” sa jag leendes när han ledde oss i metrovagnen mot Vanløse. Han höll min hand de två stationerna som vi åkte förbi och det var något elektriskt i luften för jag ville också hålla hans hand och inte släppa blicken och bara le mot honom. Vi gick av på Frederiksbergs station och svängde in mot köpcentrat.
”Jag tänkte att jag inte kan planera en hel dag för dig utan att få med ett av dina favoritaktiviteter, nämligen shopping”. Haha Nat, du blev nervös för ingenting där, detta är bara en trevlig dag så du inte stressar så mycket, sa jag till mig själv medan jag släpade med honom till Sephora. Jag testade en färgad dagcreme från BareMinerals på min handled, pillade på några borstar från Sephoras pro kollektion och insåg att jag inte riktigt hade lust att köpa någon makeup. Vi tog trapporna upp mot COS, jag släpade på några grejer som jag ville prova och sedan när ingenting kändes bra så frågade jag om vi inte kunde gå hem, jag var så trött.
”Bara et stop till” sa han medan vi gick längs med Falconer Allé och det var fortfarande varmt i solen. Jag kände mig piggare av den friska luften, vi svängde in på den gröna stigen som tar oss förbi cykelbron över Ågade och sedan till vår kvarter.
”Det finns bara ett ställe den vägen och det borde nog vara Kölsters” sa jag självsäkert för att jag hade gissar vår nästa stop.
”Japp, vi avslutar med en öl på Kölsters medan det fortfarande är soligt”. Vi beställde varsin cider för att de serverar det så fint på små champagneglas och vi satte oss i en bänk på deras uteservering på Rantzausgade som var fullsatt. Det gick inte riktigt att småprata då vi delade minibänken med två andra tjejer och det kändes alltför intimt att prata medan andra kunde tjuvlyssna på våra samtal. Han drack upp hastigt sitt glas och avböjde att dricka resten av mitt.
”Kan du ge mig fem minuters försprång?” sa han, ”jag vill gärna på toaletten”. Han såg lite generad ut.
”Ehm okej” sa jag och ryckte på axlarna, ”jag sitter väl kvar lite till”. Han nästan skyndade sig hem och jag kände mig lite dumpad på plats. Tog en klunk till av cidern och insåg att jag egentligen inte alls hade lust på mer så jag ställde mig upp och gick lite långsamt hemåt. Det var helt öde på cykelkorsningen till vår gata så jag satte mig ner och kände värmen från solen på ansiktet. Det är september men det är varmt och lugnt och snart har den här lördagen också gått. Jag plockade fram mobilen och ringde till mamma, pratade om inget viktigt och sedan la på. Ville hem och lägga mig i soffan.

Jag började släpa mina fötter mot vår huvudingång, gick två trappor upp och låste upp dörren för att komma in.”Hallååå!” sa jag glatt och gick in. ”Hallå?”. Inget svar. Jag hängde av mig väskan, tog av skorna och la solglasögonen på köksbänken. Han hade tänd ljus och klippt av rosor så att de simmade i små vattenglas och lagt en stor bukett med rosor på soffbordet. Själv var han klädd i en svart blazer inomhus.
”Oj vad du är stilig och vad fina blommor!” sa jag helt överraskad och studsade lätt med ena handen på de fluffiga röda rosorna. På bokhyllan var hans dator halv påslagen med något som såg ut som en powerpoint med bilder.
”Jag har något jag vill visa dig” sa han och reste sig upp, kopplade datorn till TV:n medan jag satte mig i soffan. Första bilden var en från när vi var på väg till italien på konferens, tagen i roms flygplats.
”Åh, vår årsdag” kom jag till att tänka och det är därför han har ansträngt så mycket för att vi ska få en fin dag tillsammans. Han tryckte på play och bildspelet satte igång med bilder från alla våra resor tillsammans med små texter för varje bild som visades. En lättsam musik spelades i bakgrunden och mitt hjärta började spela i takt med den. ”Vi har förlorat vänner längs med vägen” kom fram på skärmen och när bilden av min resväska Stewie som gick sönder, min cykel som blev stulen och sedan hans farfar som gick bort visades fram började det trilla tårar ned för kinderna. ”Jag vet inte varför jag gråter” sa jag, ”detta är så fint”. ”Du er skattkistan i änden av min regnbåge” stod det på den sista bilden som var tagen på Niagara Falls med mig i slutet av en regnbåge som hade uppenbarat sig när vi var där i höstas.

Jag kramade honom gråtandes och han reste sig upp.
”Om du kommer ihåg det så var vi en gång på promenad i Köpenhamn”. Jag tittade på honom med oförstående ögon.
”Du hade på dig en gul regnjacka och regnstövlar och jag sa att jag ville göra en lista med alla grejer som är bra med dig”. Jag nickade och tog inte bort ögonen från hans ansikte.
”Det är det jag har försökt att göra nu i en månad med en post it varje dag. Och idag ville jag att du skulle få en sista post-it”. Han tog fram en röd post-it från sin jackficka.

Om du vil
Er du den
Jeg vil
Danse med
Elske med
Være med
Til kærligheden ender

Jag log mot honom, läste min post-it flera gånger i jakten på några ledtrådar. Han kanske sa något annat där men jag hade fastnat i en bit av tiden, frusen i en stund med en post-it i handen.”Tack” sa jag leendes, ”för att du har skrivit så fina meddelanden till mig varje dag”.
”En till sak..” sa han och tog fram en ljusbeige box från sin jackficka. Han öppnade den med darrande fingrar och gick ner på ett knä. Jag tittade på boxen med stora ögon, tittade på vad som höll på att hända framför mig och hjärtat klappade sig sönder innanför bröstkorgen.
”Vill du gifta dig med mig?” frågade han på danska medan han avslöjade den finaste ring som jag någonsin har sett. Och jag skrek och grät och skrattade om vartannat och det var som om hela världens tyng släppte från mina axlar och jag insåg att alla år som har rivit ett sår i ens själ, all hjärtesorg i världen alla tårar man har gråtit har lett till den här stunden. Till den här underbara personen som känns så självklar, det är så lätt, så naturligt, som att andas och ännu fler tårar kämpade sig fram och jag lyckades nästan vrålskrika ”Hell yeah!”.
”Jag antar att du sa ja” sa han också lättad, ”om du bara kan ge mig din hand”.
Jag räckte fram båda händer, började gråta ännu mer för att jag inte visste vilken hand man har en ring på och varför vet jag inte det sa jag snyftandes och skrattandes. Han satte ringen som var flera storlekar för stor på mitt finger och kramade mig så hårt. Så hårt.