Dance me to the end of love

 

 

Vaknar en lördagmorgon i ett soligt Köpenhamn. Den här hösten har varit så fin, solig och varm och jag har spenderat många dagar inomhus med att skriva min doktorsavhandling. Arbetet från de senaste fem åren ska skrivas i bokform, sändas in precis innan jul och försvaras senare till våren. Det har varit en emotionell berg- och dalbana av känslor och jag kommer aldrig att bli färdig i tid. Han har varit så underbar, tagit mig i handen och gått på solpromenader, på makeup shopping, på fredagsöl, på pokemonjakt. Jag kommer på mig själv med att studera hans ansiktsdrag ibland, hans långa kropp och hur vita t-shirtar kramar om hans perfekta axlar, hur de faller ner mot lägre delen av hans mage, veckas i små operfekta vågor innan de försvinner i byxremmen. I en månadstid har jag fått en post it på min makeupspegel med en liten handskriven text till varför han älskar mig. Det får mig att le varje morgon när jag tar på min ansiktskräm iklädd en fluffig vit morgonrock som jag också har fått av honom.
”God morgen solskind” säger han på danska och lutar sig fram för att pussa mig på kinden medan jag ligger inbäddad i mitt vita duntäcke med telefonen i handen. Jag är ingen morgonmänniska och föredrar att vakna långsamt, vänta in världen och komma i stämning.
”God morgen” säger jag också, på svenskdanska och tittar på honom från under dynan.
”Jag har planerat en hel dag till oss två och vi ska vare ute senast kl 11” säger han och jag protesterar inte, reser mig upp och går långsamt mot vardagsrummet. Han sitter med kaffe och bullar, inköpta från vårt favoritbageri som vi brukar handla hos varje lördag morgon.
Jag sätter upp håret i en svans, duschar, sveper in mig i min morgonrock och går till min walk-in-closet för att läsa dagens post-it.
”Min kærlighed til dig er endeløs” står det i en orange post-it och jag ler och tittar på honom som kopplar sin telefon till apple-TV och spelar Håkan Hellström. Minnen om Göteborg och nostalgi sveper över mig, min kära stad som jag saknar så mycket ibland.
”Vad har du planerat då?” frågar jag och borstar ut håret. Har fått en längre version av en page hos frisörskan och det känns så kort så jag föredrar att ignorera mitt hår för tillfället. En annan tanke uppenbarar sig i det medvetna, han har pratat länge om att ta oss till Göteborg så att jag kan visa honom runt men det har inte blivit av. Kan han ha köpt tågbiljetter till oss till Göteborg? Skulle kanske ha tvättat håret och sett lite fräschare ut idag.
”Ja det får du se senare sa han, vi har många stops under dagen”. Jaha ingen mer information, okej då, jag går väl igång med makeup, tänker jag för mig själv. Jag lägger en färgad dagcreme på ansiktet och medan den torkar byter jag till ett grått linne och ett par gråa shorts och sätter mig på mattan i vardagsrummet och lutar mig mot soffan. Vi kollar på ett avsnitt av vänner, den när Rachel fyller 30 och småskrattar under tiden. Det är någonting över honom, han tittar också på mig ibland och sträcker fram handen för att hålla min hand, pussar mig i håret och tittar fram med blicken men ser ofokuserad ut.

Jag går upp och lägger resten av min makeup på, tar mycket torrschampo och det känns mer och mer som att jag skulle nog ha tvättat håret. Får ett flashback till första gången som jag mötte honom på företaget för tre år sen och hur jag invändigt tackade mig själv för att jag hade tvättat håret just den dagen och gjort mig fin. Byter kläder en miljon gånger, ingenting känns rätt och är mest uppsvälld och ser trött ut. Vad är detta! Han påminner mig om att jag har fem minuter på mig och sen måste vi verkligen ut. Verkligen. Jag bestämmer mig för ett par tajta mörkblå byxor från tiger och till det en vit topp från COS. Tar med mig en tunnstickad gråtröja, också från COS, om det skulle kännas kyligt utomhus.

Han låser dörren efter oss och hämtar sin cykel från gården.
”Ska jag också hämta min cykel?” frågar jag och han svarar nej och förvirringen är stor medan vi går längs med Ågade, han släpandes på sin cykel och jag med mobiltelefonen i handen i jakt på pokemons. Vi svänger in mot H.C Ørstedt och fortsätter en bra bit i solen. Han håller min hand och stannar oss utanför en wellness klinik.
”Tycker att du förtjänar lite förkælelse” säger han och vi går in i kliniken, han frågar expedienten om det var en timme som behandlingen tog och sedan pussade mig på kinden och sa ”vi ses om en timme”.
”Vilken behandling?” frågade jag fortfarande förvirrad och den snälla kvinnan i kassan förklarade att han hade kommit in dagen innan och bokat en lyxmanikyr för mig.
”Ja okej” sa jag och log mot kvinnan men kände mig lite obekväm. Överraskningar är inte riktigt min grej. Jag fick hänga tröjan och väskan på stolen och lutade mig tillbaka medan en tjej med långa ögonfransar började fila mina naglar.
”Är det någon speciell dag idag?” frågade hon mig och jag stirrade tomt tillbaka mot henne, ovetandes om det var något särskilt. ”Nej jag tror bara att han ville vara snäll eftersom jag har varit rätt så stressad den senaste tiden” svarade jag lite blygt på danska till henne. Överraskningsmomentet hade inte passerat än och jag kände mig som en fisk i främmande vatten. Hur fiskarna nu upplever känslor, vem vet.Hon gjorde rent över naglarna men missade under, la en mandeloljabehandling på och masserade mina händer innan jag var färdig. En snabb tanke gjorde sig påmind att om han mot förmodan skulle få för sig att fria, kan det ha varit så att han ville att jag skulle få fina händer till en ring? Eh, slog bort tanken lika snabbt som den kom, det kändes så orimligt.

Jag tackade tjejen och sa hej då, märkte att märkligt nog nageln på ringfingret hade hon missat, skrattade lite invändigt åt absurditeten och plockade fram min telefon för att ringa till honom och säga att jag var färdig. ”Kan du inte bara vända och gå åt andra hållet” sa han och vinkade mot mig när jag tittade åt hans håll.
”Du är här!” sa jag leendes och han tog min hand och vi promenerade vidare i vår soliga stad. Jag la märke till att han inte hade en cykel den här gången. Vi gick från H.C. Ørstedt till Forums metrostation. Han klippte biljetter med mobilen till oss båda och vi steg in metrovagnen mot flygplatsen.
”Vi ska inte till lufthavnen”, sa han och tittade utmanandes på mig. ”I know!” sa jag trotsigt som om jag visste någonting. ”Vi ska gå av här” och metrovagnen rullade in mot Christianshavn. Ovanpå jorden streckte sig kanalen med alla båtar parkerade efter varandra, folk under gröna träd och kaféer med uteserveringar.
”Vilken dag!” brast jag ut och tittade mig omkring, ”Ska vi till christiania?”.
”Ja det kan man tro” sa han med ett hemligt leende men ville inte avslöja någonting.
”Säg inte att vi ska upp på det där hemska tornet i de där trapporna” sa jag när vi stod utanför christianhavns runda torn.
”Ja det skall vi”, sa han och jag protesterade inte, han ville upp dit och det var inget annat än att ställa oss i kö och vänta på att få komma in. Vi betalade ingångsavgiften och började vandringen uppåt. Trapporna blev smalare och smalare och man fick stödja sig på väggarna för att komma upp till utsidan av tornet. Blev bländad i ett par sekunder innan jag fick på mig solbrillorna och tittade ut mot Köpenhamn. Det var en blandning av fjärilar i magen, kanske på grund av höjdskräck och kanske för att sådana absurda tankar hade poppat upp i mitt huvud igen medan vi klättrade upp och kroppen hade ställt in sig i alarmläge som om något var på väg mot ens håll. Vi gick längs med utsidan för att komma ännu högre upp och jag började känna mig svag om knäna, det var så högt upp och det kändes som om jag skulle smälta och ramla mellan bjälkarna hela vägen ner till trottoaren. På toppen av tornet där trapporna tog slut sa jag hastigt till honom, ”kan vi snälla gå ner på jorden igen, jag har sådan höjdskräck!”. ”Jo men innan vi går ner” sa han, ”så vill jag säga varför jag tog dig hit”. Hjärtat började slå hårt i bröstkorgen och jag tittade på honom med skräck i ögonen. This is it.., sa en tanke till mig och jag försökte att samla mod till vad som komma skulle.

”Det här är staden där vi möttes, där vi bor och där vi förmodligen kommer att bo i några år framöver” sa han och tittade ut mot horisonten, där man kunde se Nørrebro och nästan, nästan, tornet som är inte långt ifrån vår kvarter. Han tog min hand och började gå nedför de smala trapporna till den plana delen av utsidan där solen låg på och man kunde se över Öresund. ”Danmark och Sverige” sa han och log mot mig, ”Låt oss gå ner på marken igen”. Jag andades ut och började klättra ned för de smala trapporna på insidan. Han kanske tar oss till något fint ställe och friar där tänkte jag igen och levde i mellanstunden, bland det fina och det absurda och kunde inte riktigt logiskt förklara för mig själv varför jag gick och väntade på något.
”Jag tänkte mig att vi kunde gå och äta på La Galette, där vi åt första gången jag kom till Köpenhamn för att besöka dig” sa han och släppte inte min hand, ”men du vill nog skynda dig först och fånga en pikachu som står på kartan nu”. Jag plockade ivrigt fram min mobil, öppnade otålmodigt fram spelet och började kasta ultraballs mot en pikachu tills den blev min.
”This day doesn’t get better than this!” sa jag entusiastiskt för att sedan i nästa stund tänka att om han friar så är det här lite löjligt. Jag skrattade lite invändigt där igen och kände hur kinderna hade börjat få färg igen och knäna stabiliserat sig litet. Det var nog bara höjdskräcken däruppe. Vi gick längs med kanalen, förbi båtarna och repen, förbi turisttäta Nyhavn och Kongens Nytorv, in i sidovägar förbi Magasin tills vi kom fram till hipsterstadsdelen på Larsbjørnstræde och på La Galettes sidoingång med gula väggar och klätterblomster. Vi beställde varsin french pancake och njöt av lugnet utanför. Småpratade om världen medan jag gäspade ett par gånger och sa att jag kunde tänka mig en nap. ”Vi har två stop till planerade” sa han och tog mig i handen mot Nørreport och metron.
”Är vi på väg hem?” sa jag leendes när han ledde oss i metrovagnen mot Vanløse. Han höll min hand de två stationerna som vi åkte förbi och det var något elektriskt i luften för jag ville också hålla hans hand och inte släppa blicken och bara le mot honom. Vi gick av på Frederiksbergs station och svängde in mot köpcentrat.
”Jag tänkte att jag inte kan planera en hel dag för dig utan att få med ett av dina favoritaktiviteter, nämligen shopping”. Haha Nat, du blev nervös för ingenting där, detta är bara en trevlig dag så du inte stressar så mycket, sa jag till mig själv medan jag släpade med honom till Sephora. Jag testade en färgad dagcreme från BareMinerals på min handled, pillade på några borstar från Sephoras pro kollektion och insåg att jag inte riktigt hade lust att köpa någon makeup. Vi tog trapporna upp mot COS, jag släpade på några grejer som jag ville prova och sedan när ingenting kändes bra så frågade jag om vi inte kunde gå hem, jag var så trött.
”Bara et stop till” sa han medan vi gick längs med Falconer Allé och det var fortfarande varmt i solen. Jag kände mig piggare av den friska luften, vi svängde in på den gröna stigen som tar oss förbi cykelbron över Ågade och sedan till vår kvarter.
”Det finns bara ett ställe den vägen och det borde nog vara Kölsters” sa jag självsäkert för att jag hade gissar vår nästa stop.
”Japp, vi avslutar med en öl på Kölsters medan det fortfarande är soligt”. Vi beställde varsin cider för att de serverar det så fint på små champagneglas och vi satte oss i en bänk på deras uteservering på Rantzausgade som var fullsatt. Det gick inte riktigt att småprata då vi delade minibänken med två andra tjejer och det kändes alltför intimt att prata medan andra kunde tjuvlyssna på våra samtal. Han drack upp hastigt sitt glas och avböjde att dricka resten av mitt.
”Kan du ge mig fem minuters försprång?” sa han, ”jag vill gärna på toaletten”. Han såg lite generad ut.
”Ehm okej” sa jag och ryckte på axlarna, ”jag sitter väl kvar lite till”. Han nästan skyndade sig hem och jag kände mig lite dumpad på plats. Tog en klunk till av cidern och insåg att jag egentligen inte alls hade lust på mer så jag ställde mig upp och gick lite långsamt hemåt. Det var helt öde på cykelkorsningen till vår gata så jag satte mig ner och kände värmen från solen på ansiktet. Det är september men det är varmt och lugnt och snart har den här lördagen också gått. Jag plockade fram mobilen och ringde till mamma, pratade om inget viktigt och sedan la på. Ville hem och lägga mig i soffan.

Jag började släpa mina fötter mot vår huvudingång, gick två trappor upp och låste upp dörren för att komma in.”Hallååå!” sa jag glatt och gick in. ”Hallå?”. Inget svar. Jag hängde av mig väskan, tog av skorna och la solglasögonen på köksbänken. Han hade tänd ljus och klippt av rosor så att de simmade i små vattenglas och lagt en stor bukett med rosor på soffbordet. Själv var han klädd i en svart blazer inomhus.
”Oj vad du är stilig och vad fina blommor!” sa jag helt överraskad och studsade lätt med ena handen på de fluffiga röda rosorna. På bokhyllan var hans dator halv påslagen med något som såg ut som en powerpoint med bilder.
”Jag har något jag vill visa dig” sa han och reste sig upp, kopplade datorn till TV:n medan jag satte mig i soffan. Första bilden var en från när vi var på väg till italien på konferens, tagen i roms flygplats.
”Åh, vår årsdag” kom jag till att tänka och det är därför han har ansträngt så mycket för att vi ska få en fin dag tillsammans. Han tryckte på play och bildspelet satte igång med bilder från alla våra resor tillsammans med små texter för varje bild som visades. En lättsam musik spelades i bakgrunden och mitt hjärta började spela i takt med den. ”Vi har förlorat vänner längs med vägen” kom fram på skärmen och när bilden av min resväska Stewie som gick sönder, min cykel som blev stulen och sedan hans farfar som gick bort visades fram började det trilla tårar ned för kinderna. ”Jag vet inte varför jag gråter” sa jag, ”detta är så fint”. ”Du er skattkistan i änden av min regnbåge” stod det på den sista bilden som var tagen på Niagara Falls med mig i slutet av en regnbåge som hade uppenbarat sig när vi var där i höstas.

Jag kramade honom gråtandes och han reste sig upp.
”Om du kommer ihåg det så var vi en gång på promenad i Köpenhamn”. Jag tittade på honom med oförstående ögon.
”Du hade på dig en gul regnjacka och regnstövlar och jag sa att jag ville göra en lista med alla grejer som är bra med dig”. Jag nickade och tog inte bort ögonen från hans ansikte.
”Det är det jag har försökt att göra nu i en månad med en post it varje dag. Och idag ville jag att du skulle få en sista post-it”. Han tog fram en röd post-it från sin jackficka.

Om du vil
Er du den
Jeg vil
Danse med
Elske med
Være med
Til kærligheden ender

Jag log mot honom, läste min post-it flera gånger i jakten på några ledtrådar. Han kanske sa något annat där men jag hade fastnat i en bit av tiden, frusen i en stund med en post-it i handen.”Tack” sa jag leendes, ”för att du har skrivit så fina meddelanden till mig varje dag”.
”En till sak..” sa han och tog fram en ljusbeige box från sin jackficka. Han öppnade den med darrande fingrar och gick ner på ett knä. Jag tittade på boxen med stora ögon, tittade på vad som höll på att hända framför mig och hjärtat klappade sig sönder innanför bröstkorgen.
”Vill du gifta dig med mig?” frågade han på danska medan han avslöjade den finaste ring som jag någonsin har sett. Och jag skrek och grät och skrattade om vartannat och det var som om hela världens tyng släppte från mina axlar och jag insåg att alla år som har rivit ett sår i ens själ, all hjärtesorg i världen alla tårar man har gråtit har lett till den här stunden. Till den här underbara personen som känns så självklar, det är så lätt, så naturligt, som att andas och ännu fler tårar kämpade sig fram och jag lyckades nästan vrålskrika ”Hell yeah!”.
”Jag antar att du sa ja” sa han också lättad, ”om du bara kan ge mig din hand”.
Jag räckte fram båda händer, började gråta ännu mer för att jag inte visste vilken hand man har en ring på och varför vet jag inte det sa jag snyftandes och skrattandes. Han satte ringen som var flera storlekar för stor på mitt finger och kramade mig så hårt. Så hårt.

 

I will love you better when I am old – Vad hände sen?

Det blev vinter och det blev vår och det fortsatte så i en evig cykel av sommarvärme som täcktes över av höstens första löv och halsdukar och frusna ögonfransar och ensamhet. Jag minns så tydligt när jag satt på fönsterkanten på femte våningen på Österbro, en kall januari eftermiddag, över takåsen hade himlen redan förändrats till tidiga förårstoner och jag satt och tittade ut på de öde kullerstengatorna. Folk därute i världen, med familjer, vänner, någonstans att gå till. Och jag, i en främmande stad, väntandes på livet, på förändringen, på livet mellan två städer, mitt gamla liv på väg att ta slut i Göteborg och mitt nya stagnanta liv på en tom kvarter i Köpenhamn.
Han fann mig på mitt lägsta, mest vilsna form, törstig efter en liten stund av mänsklig kontakt, av trygghet och värme, något man kunde hålla fast vid medan jag tog mina första steg i ovissheten. Och hur kunde jag annat än bli kär i den arroganta tonårsattityden i en vuxen mans kropp, i hans perfekt formade käklinjer och mörka underögon, i hans kristallblåa ögon och rufsigt bruna hår. Han gick med mig längs med sjöarna, berusad en fredagsafton, så jag fann vägen tillbaka till mitt hotell och pratade med en brittisk accent om vad han ville i livet, om karriärambitioner, om Köpenhamn. Det är kanske därför jag finner mig själv springandes längs med samma sjöar nu fyra år efter, för att det minnet är fast etsat i mitt minne, en fixed point in time som alltid kommer att hända även om man kunde förflytta sig bakåt i tiden och ändra allting annat.
Han spred sig som kontrastvätska i min kropp, varm och främmande, tog långsamt över mina sinnen och jag släppte kontrollen, slutade kämpa och gick med strömmen, lät honom ta sönder mig och bygga upp mig på nytt, till ett nytt hopp, skapade ett livsbehov som var starkare än allting annat som jag någonsin hade upplevt. Han stack sedan in handen i min bröstkorg, vred så hårt han kunde med mitt hjärta i handen och sedan försvann han. Jag hade kunnat dö, jag hade kunnat bli kall där och då men jag gjorde inte det.
Jag står här fyra år senare, minns något bittersweet över det som fanns och det som aldrig blev, minns så tydligt smärtan han lämnade efter sig och det hjärtskärande mörker och apati som jag fick vistas i, alldeles ensam. När man står och kämpar blint vet man inte om man någonsin kommer att se ljuset igen men man minns någonstans känslan av hur det var en gång i tiden, innan mörkret slukade allt.
Jag var så ung då. Och nu har jag tillräckligt med distans för att se det som en del av det förflutna. Och det måste komma ett slut, en punkt, en avslutad kapitel. För mig, för honom och för er som har följt med i den här resan sedan tanken om att det skulle ta slut mellan mig och honom var bara en förnimmelse i magen. Innan jag säger farväl och vi kanske ses igen i ett annat format vill jag gärna avsluta historierna om några av favoritkaraktärerna som har dykt upp här under åren.

 

Caro gifte sig med Sølver och de har en lille pojke tillsammans. Han är världens gulligaste och även om jag fick något mindre panik när Caro blev gravid och jag oroade mig för att den vänskapen skulle dö till motherhood så skrivs vi nästan varje dag och inget har förändrats mellan oss. Hon är en av de änglarna som sänds till en precis innan det blir som mörkast för att man behöver någon att överleva med, en som tar en till fester och säger till de andra när man gråter i ett hörn att ”hon är lite ledsen, men det går över snart”. Hon blir snart färdig med sin PhD och jag och Sølver jobbar stadigt tillsammans, om än med lite ändrade arbetsuppgifter på varsitt håll.
Mats gick från att vara min vapendragare och bästa vän som jag skrevs med nästan 24 h av dygnet, som kände mig utan och innan till någon som bara såg en någon gång emellan när han kom till jobbet. Det blir så ibland, att man behöver luft ifrån varandra fast man egentligen tycker om den andra människan forever and ever. Vi ses på jobbet nu lite oftare och vi tar flera kaffen om dagen tillsammans och pratar om samma grejer som vi alltid har pratat om. Han ska också bli färdig med sin PhD nu till våren.
Birdie träffade en norsk tjej ett tag och flög fram och tillbaka varje helg för att vara med henne. Hon krossade hans hjärta med att säga att hon ville annat i livet och deras historia tog slut där. Han är glad nu igen och ler och småretas som alltid. Vi delar kontor och vi har ett speciellt band som aldrig har försvunnit genom årens trassel.
John sände en Thåström låt till mig på Facebook, ”Över sundet” och det var det sista vi skrevs. Jag grät en miljon tårar igen för att jag visste att vår tid var för alltid slut. Att saker händer och man blir så omtumlad av sin egen tragedi att man någonstans missar att räkna med de som fanns innan. Han bor med sin flickvän i Göteborg och de har en son tillsammans. Det tar fortfarande emot att skriva det.
Edward bor fortfarande i Singapore. Hans nya flickvän efter mig gjorde slut med honom efter ett år och han har funnit en ny har jag hört. Någonstans insåg jag att han aldrig kommer att bli lycklig då känslan över att vara oduglig och ovärdig sitter djupt rotad i honom. Man kanske vill vara den som önskar honom allt väl, den som accepterat att det blev som det blev och det är väl okej nu igen. Men.. Jag kommer aldrig att glömma smärtan och den bittra smaken han lämnade efter sig. De två åren som jag spenderade på att minnas och sakna honom är fastetsade under min hud som en påminnelse över hur mörkt det var och hur många gånger jag önskade mig att få sluta andas bara för att inte få känna någonting.
Och jag. Jag tror att jag har funnit honom som jag vill spendera livet med. Han som alltid fanns med i bakgrunden, tills tiden blev rätt för vår historia att ta sin början. Det är så lätt att vara mig själv med honom, lika enkelt som att andas in luft. Han låter mig välja fluffiga dynor till vår nya säng och ljusrosa kuddar, strukturerar mitt kaosartade PhD-liv och oroar sig när jag skär bröd med en vass kniv. Jag är resultatet av ett kaosartat liv och ett rastlöst hjärta som kanske aldrig någonsin blir helt igen så det är inte lätt alla gånger varken för honom eller mig men när jag tänker på smilgroparna som formas omkring hans kinder när jag retas om något tänker jag att det blir bra ändå. Ibland får jag panik, mitt gamla jag gör sig påmind om att slutet av en era har kommit igen, att det är dags att gå in i vuxenlivet. Det finns något så tryggt över det, samtidigt som det skrämmer mig så mycket.

 

Om jag skulle se tillbaka på tiden som varit med nya ögon hade jag velat säga till mig själv: Det blir bra. Det kommer att göra ont ända in i benmärgen och du kommer att dö och återuppstå en tusen gånger. Men du överlever för din historia är inte slut än, det finns en miljon andra världar att upptäcka och för att det finns en livskraft så basal i dig, lika sant som universum, som kommer att se till att du gör just det. Överlever.

 

 

 

Forever wild

Jag vaknade av ett skrikande alarm på golvet. Min mobil låg bland finare kläder och strumpor som väntar på att bli tvättade i trettio grader. En mörkblå klänning från Tiger som jag inte haft lust att ha på mig i flera månader och någon strumpa som har fått flytta med. Jag bor på en ny adress men inte officiellt, är fortfarande registrerad på min gamla adress. Han är inte hemma, är på arbete någonstans i Jylland och jag sover med stängd sovrumsdörr för tänk om någon tar sig in i lägenheten under natten?
Det hänger tunga moln över vackra Köpenhamn, luften är fuktig och höstlig och en ny säsong har smygit sig in i slutet av sommarmånaderna. Jag tar på mig ett par svarta strumpbyxor, en tajt högmidjad svart kjol med en instoppad skir ljusrosa skjorta och lockar håret till vågor. Vita nike sneakers som har sett sina bästa före månader men mina söndriga fötter får inte plats i andra skor. Och det går, liksom mitt hjärta och själ, hel och söndrigt samtidigt, jag hankar mig vidare. Jag lyssnar på Lana, skojar halvt om att hon är den enda som förstår min smärta och ler mot min egen spegelbild. Man överlever, så mycket som slår en på ens unga år och själen blir ihålig, kroppen minns så väl hur det är att ligga på golvet och att inte kunna andas och jag rättar till en våg som ligger på snedden och släcker badrumsljuset.
Tar mina nycklar till båda lägenheterna och låser ytterdörren. Går med lätta steg nedför trapporna, ut på min fina gata på Nørrebro och in till bakgården där min cykel väntar. Min Jag, min cykelhjälm, mitt Köpenhamn. Och jag som tar stegen till en helt ny karriär som får mitt hjärta att slå hårt hårt.

I’m a sad girl

Jag har tänkt på det, lekt med tanken om hur det skulle vara att gifta mig med honom. Jag kan liksom se mig själv i en axelbanslös vit klänning, stå framför honom, lång och ståtlig med rufsigt brunt hår, tittandes på mig med lycka i ögonen. Det händer då och då att han fastnar i någon slags magisk värld, tittar på mig och ler och jag är inte sen med att kommentera något vitsigt om hur töntig han är. De få stunder som jag tar ner murarna och slänger mig mot honom, kramar honom hårt och känner mig trygg en liten stund. Sedan tar någonting annat över och jag släpper hans hand, tittar på världen omkring medan han fortfarande tittar på mig. Han låter mig vara precis som jag är, lever mellan stunderna som jag visar någon slags känsla och tar alla viktiga beslut som jag velar på. Han flyttar till Köpenhamn för min skull, han bokar en tågbiljett och tar med mig på äventyrer och han är snäll mot min mamma.
Jag önskar att jag inte var så trasig, att jag kunde slänga mig utan skyddsmurar mot någonting och leva i stunden. Istället är jag rädd, livrädd att jag är hans Edward, att det händer igen men denna gången inte med mig som huvudpersonen.

Four seasons in one day

Jag vaknar lite smått irriterad efter att ha somnat på två höga kuddar till ett avsnitt av Sailor Moon. Torsdag morgon och en hög av papper på arbetet, fysiskt och digitalt. Min hjärna vill inte vakna, kroppen vill inte stiga upp och vistas därute i den riktiga världen. Bara bilden av mig sittandes vid mitt skrivbord får mig illamående, tanken att världen rusar iväg medan jag står stilla följer mig ofta i livet och sedan kommer en mental förlamning som håller mig fast i stunden. Jag går igenom att göra listan i mitt huvud, duscha, idag ska håret tvättas och sedan behöver jag skruva av korken på min bodylotion för att det finns så litet kvar i flaskan att pumpen inte når. Håret ska fönas torrt och en lång process av smink till en serie och sedan sitta ner en stund och stirra tomt fram medan ljudet från serien ger mig huvudvärk. Välja kläder och klockan är redan nio trots att jag har varit vaken i två timmar redan och det får bli en till sådan dag idag där jag inte kommer iväg innan klockan tio och varför ska jag iväg ens.
Det regnar på Köpenhamns gator och Nørrebro verkar gråare än vanligt. Samma mörkblåa van kör förbi mig, det är fjärde dagen i rad som jag ser den, på olika platser men på samma gata. Det känns som allting går i repris, som januari aldrig riktigt lämnade oss sedan förra året, som att leva dag ut och dag in med samma tankar.

To break someone’s heart

Väldigt dyster natt, ingen sömn och ångest. Tycker inte om något han gör, hur han andas, hur han pratar, hur han luktar, hur han drar ihop mungiporna på ett väldigt gubbigt sätt efter han har sagt nånting. Stör mig så mycket på att han pustar ut luft genom näsan efter att han har sagt nånting. Vill inte kyssas, vill absolut inte ligga med honom, vill inte att han ska stirra på mig hela tiden. Ska det verkligen kännas så när man har precis börjat umgås? han känns så awkward nu på något sätt och den här killen som jag är på bild med i italien känns som en annan människa. Jag tyckte om honom i italien, tyckte att han var snyggast i världen och om jag hade fått välja så hade jag velat spendera resten av mitt liv med att vara snäll mot honom och ta hand om honom. Den här personen känns osexig, störande, inte välartikulerad så han måste gestikulera med händerna när han berättar någonting, awkward i alla sociala situationer, ingen confidence. Jag funderar på att göra slut men samtidigt så blir jag så ledsen av tanken av att förlora dendär killen i italien som jag tyckte om. Jag vill inte ha mitt huvud och mina tankar.

Raise the flag in fairytale city

Jag stod där vid Hovedbanegården i Köpenhamn och tittade mig omkring. Vilse bland människor i en suddig decemberdag. Allting var rörligt, flyktigt och lite främmande i luften. Jag skulle hoppa på ett tåg till Odense, till staden som Edward kommer ifrån, till gator där han har vandrat och sett många gånger innan. ”Jag ska hissa flaggan där, bara för att markera att det är mitt nu också” hade jag sagt till vänner i förväg. Det var blå himmel och vår i luften sist jag såg honom och hans minne hoppar längre bakåt i arkivet i mitt huvud och jag minns inte hans lukt nästan, eller om jag vill så gärna tro det att om jag inte vill minnas honom så är han så obetydlig nu. Nästan som om det aldrig hände. Bara nästan.
Jag gick av vid stationen där i sagostaden som H.C Andersen kommer ifrån och blev förvånad över att inget där påminde om Edward. En stad som jag hade hört namnet på så många gånger innan, ”I am going to Odense to see my family”. Jag kunde höra hans röst i mitt huvud lika tydligt som då när sagan om oss tog sin början men det doftade inte av honom, inte av någonting faktiskt och jag satte mig i en bänk på stationen och sms:ade Henrik om att jag var där.

Nat & the city

In this city of mine där jag äntligen, äntligen börjat le igen. Himla mörker och himla november men så länge det finns bubblor och en att krama om på kalla nätter, vi överlever.

10 Questions

En lista från Niotillfem och Nolovestory

 

1. Hur var du som tonåring?
   Jag var hemsk, deprimerad, sur och ville dö var och varannan dag. Bråkade med mina föräldrar, särskild min mamma och skrev sorgsna texter överallt. Det var svåra år, präglade av min brors död och splittrad familj.
2. Finns det något godisdu inte kan vara utan?
   Älskar choklad..that’s it.
3. Hur ser ditt drömhemut?
   Som huset The Cullens i Twilight bodde i. Nybyggt, fräscht och omringad av grönt och natur omkring. Glasväggar, ljust, modernt och lugna naturnära färger med lite pasteller.
   
4. Har du någon förebild?
   Mina två döda fastrar som alltid var före sin tid, som kämpade för kvinnorättigheter och för frihet och hade höga idealer och principer. Jag träffade min ena faster i somras, hon var gammal och vit i håret, långsam och sjuk och på väg utanför dörren kramade hon om mig och sa ”Huvudet högt Nat, det mest framgångsrika du gör i livet är jobbet du gör inom vetenskapen. Jag är så stolt!”. 85 år gammal och inte en enda gång nämde hon som alla andra att det var dags att gifta mig och skaffa barn. Hon dog för en månad sen och det var så sorgligt så.

   

5. Tycker du om attlaga mat?
   Nej men jag känner en som gärna lagar mat till mig <3.
6. Finns det enbok/film som påverkat dig extra mycket?
   Det låter märkligt att säga det nu men jag var 22 och i ett förhållande som jag visste skulle ta slut förr eller senare, sedan att jag började leta efter någon som ”Edward”.. ja det säger väl allt.
7. Vad är det bästa beslutetdu har tagit i ditt liv?
   Att flytta till Köpenhamn och börja min jobbkarriär här. Det har öppnat många dörrar för mig även om det inte har varit det lättaste att överleva i den här staden.
8. Vilket barnprogramtyckte du var bäst när du var liten?
   Sailor Moon, åh tycker fortfarande att det är bäst!
9. Vem skulle spela huvudrolleni filmen om dig själv?
   Utseende-mässigt jennifer anison har jag hört flera gånger men sådär trasigt reckless hade jag sagt Angelina Jolie.
10. Vad brukar du göra för attbli glad en dålig dag?
    Inget, jag har för tendens att vara väldigt glad när jag är glad och sjunka ner ännu djupare i min mörker när jag är ledsen. Jag vet inte vad man kan göra när man inte har lust att göra något?

Single i Singapore

Känslan av HA! när man hör om att Edward har blivit singel igen. Och sedan följt av en HAHAHA!