Min grannes hund

large (47)

Min granne på tredje våningen har en liten hund. En liten svart tax. När de fick honom var han så liten att de fick bära honom nedför trapporna och ut i gården. Nu har hans taxtassar vuxit ut lite och jag ser honom från balkongen springandes efter stora hundar på gården. Med sina taxöron som tynger ner huvudet för varje steg han tar. Ibland lägger han sig ner med tassarna utspridda åt alla håll och vilar i gräset och ibland jagar han flugor.
Vi blev vänner redan när taxöronen nådde marken och vi sågs nästan jämnt i trapphuset eller på gräsmattan. Ibland kunde han bara lägga sig på rygg vid mina fötter och småbitas när jag kliade honom i magen och ibland följde han envist efter mig på väg till affären.
Jag såg min lilla vän bli större från vardagsrumsfönstret och jag insåg att vi inte alls sågs lika ofta nu i dagarna. Han måste ha glömt bort mig, tänkte jag hastigt, världens minsta hund har skaffat nya vänner.
Det var soligt idag, varmt och kvavt och ingen luft att andas. Jag cyklade längs med Tagensvej, förbi mataffärerna och sedan svängde in på min gata. Dagen präglades så himla mycket av gårdagens tårar, några sårande ord som jag inte kunde släppa. Det kändes tungt och så himla ovärt allting, hur mycket kärlek man ger till vänner utan att få tillbaka och någon gång för ofta möts man av kalla ord. Borde bara flytta till Sverige, där mina riktiga vänner är, sådana som lyfter upp mig alltid, som fångar upp mig när jag faller istället för att trampa på någon som redan ligger ner.
Jag parkerade cykeln framför ytterdörren, låste bakhjulet och plockade upp min ryggsack från cykelkorgen. Kan gå hem och dö nu innan de andra kommer hem, där kan jag vara hur ledsen som helst utan att någon ser, cirkulerade i mitt huvud. Jag tog fram nyckeln till ytterdörren och tog några steg in. Andades ut över att jag var på trygg mark och promenerade ända till postlådan. Och där utanför den andra dörren som vetter mot bakgården stod min lilla vän. Hans ägare, min granne, fick syn på mig och vi sa hej samtidigt. Lille mini taxhunden vände huvudet åt mitt håll, kände igen rösten. Jag gick ut för att säga hej och innan jag ens hunnit säga ”Hej vännen!” var han vid mina fötter. Han la sig på rygg som alltid och grät av glädje, lille taxen som slickade mina händer och fötter och som följde min röst och mina händrörelser ivrigt.
”Jag har saknat dig lille vän, det var alltför längesen sist vi sågs” sa jag till honom i pitchig röst och kliade bakom öronen. De allra sötaste taxöron som finns.
”Jag tror att han har saknat dig ännu mer” sa min granne på danska och jag bara smälte. ”Kan du hålla koll på honom en minut, jag glömde hundpåsarna i lägenheten” frågade han snällt och jag sa såklart ja, det gör jag jättegärna!
Han gav mig kopplet och jag satte mig ner på marken. Lille minihunden började klättra över mina knän medan vi lekte med varandra. Vi satt där en stund, bara vi två och jag log alldeles lycklig, glad för första gången på många dagar. Och han verkade lycklig han med, världens sötaste tax.

4 comments
  1. Elena said:

    Djur är det finaste som finns i världen. De domer aldrig och alltid finns där för en. <3

    • Ja, så sant! Min lilla vän som fick mig att le och känna mig omtyckt på bara ett par minuter. Så himla fint!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: