A new crush

 kiss

Jag hittade honom på Facebook, efter frenetisk googlande efter dedär mörkbruna lockarna som ramlade ner mot hans panna. Han ser sådär bohemisk ut i svartvita bilder och håller kärt i sin gitarr.  Det knöt till sig i halsen, honom kommer jag aldrig att få, han är vacker, lång och ståtlig och jag dras med en förbannelse att färdas genom livet med ständig hjärtesorg. Som ett minne ur tider som inte längre finns sitter han där på en balkong omringad av hustakar medan eftermiddagsolen är på väg ner bakom honom. Får mig att tänka på de allra första vårdagarna när löftet om att sommaren är alldeles runt hörnet hänger i luften, när livet ligger i lä, i väntan på gröna gräsmattor och ljumma kvällar. Någon slags bitterljuv längtan högg till i magen, känslan över att vara så sårbar och ensam, övergiven i ett öde liv i många år och där står han, han som jag inte ens känner, som knappt vet att jag finns. Och jag tänker på blommor i håret och jeansshorts, gyllene hud och Köpenhamnsluft. Eftermiddagar med honom sittandes bredvid mig och på hur omöjlig den tanken är egentligen, hur liten chansen är att vi ens ska träffas i det verkliga livet mer än ett par timmar på avstånd.

Jag tänkte så och dagdrömde om sommaren, om nostalgiska tider när man hade all tid i världen och fingret tryckte omedvetet på ”send friend request” medan hjärtat slog hårt i panik. Någon gång ska man våga Nat, någon gång ska man räcka ut armen och hoppas på att man får det man vill ha. Det var en söndag och jag och Maria hade planer på att ta oss mot stan och gå på söndagsmässa. Hon söker svar om livet och jag följer gärna med som stöd. Jag rusade ut från mitt rum, sprang mot henne och berättade med hjärtat i halsgropen om vad jag hade gjort. Vi tog på oss ytterkläderna och trotsade regnvädret hela vägen till bussen. Det plingade till i mobilen medan vinden piskade våra kinder och regndropparna samlades på min skärm. ”… har accepterat din vänförfråga”.
”Oh my god, he accepted me, omg!”
skrek jag ut bland alla andra och fick andnöd. Började kolla frenetiskt på min profilsida, såg en bild på honom som jag tog när han spelade med sitt band och min text ”I think I’m in love”. Tog bort den direkt och bad till gudarna att han inte hade sett den på de två minuterna som han kanske hade tillgång till min profilsida. Jag la ner mobilen i fickan och vi tog två säten bredvid varandra på bussen, jag alldeles fnittrig och skakig.

Bussen tog oss längs med Nørrebrogade, förbi sjöarna och de få människor som befann sig utomhus. Så är det alltid på söndagar i den här staden, det är som om ingen tar sig ut genom dörren, de allra flesta teleporterar sig direkt till caféer. En söndag med hjärtklappning och tusen fjärilar i magen och vem visste då att två veckor senare skulle han plocka upp mig från golvet, hålla båda mina ben runt sin kropp och kyssa mig mot väggen i min hall..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: