The end of an era

klint

Jag vaknade någon timme för tidigt på en grå fredag. Snön har fallit konstant i några dagar, omvandlats till slask och frysit om igen. Jag känner mig färdig med den här årstiden men vintern verkar inte vilja ge med sig.
Klädd i svarta push-up tights köpta i portugal och en gråstickad oversize tröja tog jag bussen till jobbet för att det inte riktigt kändes som läge att trotsa vädret utanför. Jag släpade mina tunga dr.Martens uppför trapporna då hissen inte ville fungera och ramlade in på kontoret.
Hälsades av alla som så gärna ville veta hur det hade gått på min presentation dagen innan medan jag plockade ut datorn från väskan och kopplade in sladdarna. En påminnelse ploppade upp på skärmen angående ett möte med några som vi samarbetar med och jag skyndade mig för att printa ut några papper. Oförberedd men jag får wing it eller någonting hann jag tänka snabbt på väg till skrivaren.

Jag fick syn på honom, ett nytt ansikte i korridoren. Kände mig rätt glad trots morgontröttheten så jag gick fram och introducerade mig. Han såg lättad ut, kanske för att folk ser så business ut när man jobbar på kontor och ljuset får allting att se vitt och sterilt ut.
”Så vilka är det som är involverade i detta?” frågade en av överläkarna från sjukhuset som vi samarbetar med.
”Svenskarna från Göteborg är inte med längre eftersom Nat har nu börjat doktorera hos oss. Och Klint, ja han har en bakgrund inom medicinska apparaturer och han ville gärna tillbaka till det så han har sagt upp sig..” sa professorn och fortsatte att prata om projektet.
Det var som en tung vikt ramlade på mina axlar. Jag satt fast på stolen och tittade på professorns läppar som rördes och de andra som nickade instämmande. Jag hörde inga röster, ingenting omkring mig. Jag ville inte riktigt förstå, jag kanske hade hört fel, jag är väl inte helt hundra på danska tänkte jag för att lugna ner mig. Efter mötet rusade jag ut från lounge-rummet och snabbt in i Klints och Sølvers kontor. Satte mig i soffan och tittade rakt fram. Först mot Klints skrivbord och sedan mot Mikkel.

”Have you heard?” sa han och tittade på mig oroligt.
”I think I have..I mean I don’t know..I’m hearing these rumours” sa jag hackigt, fortfarande i chock i väntan på att få höra de orden uttalade rakt ut.
”What have you heard?” frågade Mikkel som inte kunde förstå vad jag babblade om.
”About Klint..right?” frågade jag vädjande medan jag hade båda händerna över knäna för att hålla ihop mig själv.
”Yes.. he got a new job and now he went on vacation for the coming two weeks so when he’s back he’ll be here for two weeks more to finish his last tasks..” sa Mikkel det jag inte ville höra.
”But..how? Klint? It’s Klint..how?” fick jag fram medan det knöt sig om halsen och världen blev om möjligt ännu mer grå och en våg av sorg spred sig inuti.
”He signed the papers for the new job on wednesday and told us yesterday at the meeting. We were all shocked” sa han och höjde på axlarna. Jag var helt förstörd.
”But..I mean I know that he really likes that field and that he will be awesome at his new job, so I am happy for him. But for him not being around here anymore.. I mean it’s Klint.. my Klint!” fick jag fram igen och ögonen blev alldeles fuktiga.
”Dottie and Fatma just found out as well and they were crying over the news, maybe you would like to join them in the kitchen” sa Mikkel för att lätta på stämningen men jag var otröstlig. En av de bästa människorna här slutar och fortsätter sitt liv någonannanstans.
”I need to talk to Sølver, he must be in a really bad place right now” sa jag och sprang ut i korridoren och in i labbet. Jag hittade honom i ett hörn vid ett av apparaterna med huvudet nedsänkt och sorgsna ögon.
”Sølver, what is going on, I am so sad right now” sa jag i panik och sprang mot honom. Vi kramades medan jag grät och han sa med låg och bräcklig röst att han inte visste heller vad han skulle göra nu.

I samma stund blev det elavbrott och hela byggnaden blev mörkt. Inget mer ”Kliiiint, I am lost” eller dans på julfesterna, eller historier från när han var tjugo och festade över hela köpenhamn. Inget mer någon som klär sig i blått och matchar mig så fint varje dag. Inget mer någon som ser till att lyfta upp mig från mängden, som ställer sig bakom mina beslut och stödjer mina idéer. Inget mer Barbie and Ken.

4 comments
  1. Usch jobbigt med sånt!

    Jag tyckte det var jättejobbigt att sluta på mitt första socionomjobb. Jag hade gjort praktik där, jobbat extra, jobbat sommarvik, men sedan var det slut på arbete och det kändes så mycket i hjärtat när jag sa hejdå sista dagen! Man blir verkligen fäst vid vissa människor.

    Kram!

    • Det är också den här arbetsplatsen, folket här blir verkligen som ens familj. Vi sitter nära varandra, äter lunch ihop, tar en liten pratstund i korridoren eller i labbet. Man skapar så starka band och nu känns det hemskt verkligen, tycker om Klint så himla mycket och jag bara går o väntar på att han ska återvända så man får ha honom de sista två veckorna i februari <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: