Du var min armé

large (43)

Måndag i storstaden. Vintern som har kommit och håller sig kvar med kalla temperaturer och vinden som vrålar åt alla håll. Jag går där på gatan i kort kjol som blåser åt alla håll, ser min egen reflektion längs med skyltfönstren på gatan, väntar snällt vid trafikljusen på att det ska bli grönt och håller emellanåt kjolen ner så att den inte ska avslöja mina underkläder. En hopplös januarimorgon. Klockan är lite över nio och jag är redan sen till jobbet, men vad gör väl det, som om jag kommer att uträtta något stort, jag orkar knappt finnas bland människor, ännu mindre tvinga min hjärna att tänka och utföra experiment i labbet. Hopplöst, bara grå-tråkigt och utdraget allting, jag förstår inte vad jag har fått för roll i den här världen. Varför just jag råkade finnas till när någon annan hade gjort det jobbet så himla mycket bättre.

Det känns så tomt allting, så meningslöst och utan essens. Och när de frågar mig varför jag inte skriver lika mycket längre så är det så finns det bara ett svar: för att det händer ingenting längre. Jag håller mig kvar i världen, hankar mig fram, köper ett par dr.Martens till för att glädjas en stund i hur fint de sitter kring mina fötter och en tenniskjol. Jag åker buss för att jag inte har orken i mig att trotsa vinden utanför och jag tittar på min mobil under hela bussresan. Undviker ögonkontakt, undviker andra människor. Vill finnas i en värld utan några som helst människor, bara jag och min musik, någonstans i rymden där jag kan känna vakuumet omkring mig, något som matchar tomheten inuti.

Jag ser på vad som hänt och undrar om det verkligen var han som tog mig så sönder att jag knappt kan fungera eller om jag vandrade den vägen själv? Det har gått ett och ett halvt år nu sedan han lämnade mig, sist jag såg honom var det soligt utanför och han var solbränd om kinderna. Detta evighetsmörker som aldrig tar slut, som äter upp mig inifrån. Som att vara i en bubbla som färdas i universum, alldeles ensam och bara mörker och tystnad omkring mig. Vill släppa taget, blunda en stund, försvinna i voiden, sluta gå vilse i mörkret.

2 comments
  1. Men åh, du!
    Jag vill bara sträcka ut min hand til dig och ge dig ett ljus så att du slipper det där dumma mörkret som äter upp dig. Eller slita ut hans hjärta och kasta det åt helvete så han får smaka på sin egen medicin.
    Att vandra i ingenting är jobbigt och läskigt. Ibland är det som en sörja man bara trampar och trampar i men inte kommer ifrån. Snart är det vår igen, ge inte upp. Du är fin och verkar vara en rolig person att vara med :)
    Ta hand om dig och tänk på dig själv <3

    • Tack fina. Bara dina ord hjälper väldigt mycket <3. Det har varit en tuff tid sen innan jul och det är säkert en blandning av allting, fysiska faktorer och mentala. Men det har känts länge som om jag har tappat förmågan att älska, eller att bli förälskad. Har istället lärt mig att döda de där känslorna och sedan vandra i ingenting. Så ensamt ibland :(
      Puss och tack så mycket!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: