Never again next to him

 large (35)

Jag tog mig en kväll med lite musik och nostalgiläsande av gamla inlägg. Earlimart – Interloper spelades i hörlurarna och jag läste inlägg från precis ett år sedan när han skulle flytta till Singapore. Läste om mitt jobbiga psykiska tillstånd, ångesten över att bli arbetslös och alla underliga påhitt jag och Mats ägnade oss åt. Någon frågade om han hade velat bli ihop med mig, hade jag tagit tillbaka honom?

Jag blev så förvånad när jag läste att jag visst hade gjort det, jag hade tagit honom tillbaka. Jag var i fysisk smärta, saknade honom och tänkte på honom varje minut av min vakna tid. Även i december när det hade gått ett halvår sedan uppbrottet så var jag inte över honom, han styrde alla mina beslut, mina känslor, mina tankar. Och jag mindes så tydligt hur det kändes att ligga i soffan bredvid honom och krama honom bakifrån, känna hans lukt och vila mitt huvud mot hans nacke. Det var det som gjorde så ont, vetskapen att det skulle aldrig mer inträffa. Han skulle åka till Singapore och vi skulle bli förlorade för gott, allt det skulle försvinna ur mina minnen. Han som hade påverkat mig så mycket, som hade fått mig att känna så mycket, som hade sårat mig så mycket att det hade byggts ett svarthål omkring mig; han skulle bli till ett minne blott med tiden. Och om han hade kunnat ta allt det ifrån mig, få det onda att försvinna, få mitt trasiga hjärta hel igen så hade jag tagit tillbaka honom.

Ah Nat, tänkte jag för bara någon timme sedan, han är inte värd allt det.
Jag hade inte tagit honom tillbaka idag. Jag saknar inte honom på samma sätt längre, jag blir snarare nostalgisk över kärleken, över vår Singapore-Thailand resa, känslan av honom liggandes över mina knän i hotellrummet och hans vädjan att ingenting skulle förändras, att tiden skulle stå still i just de sekunderna. Och det har väl kanske hänt, han så som han var då har stannat i just den stunden och Nat som skrev sitt exjobb sitter med datorn i knät och trycker på tangentborden medan han suckar över sina papper på skrivbordet vid sidan av sängen, tittar mot mig och ler, går på knän på sängen tills han kommer över på min sida och lägger sig med ansiktet mot mina knäskålar medan han kramar om mina ben med sin högra arm. ”This is my happy place” säger han och jag lägger en kudde under hans ansikte, tittar på hans långa ögonfransar och lyssnar på hans andetag som blir tyngre och han försvinner in i drömvärlden. Fridfullt, där utanför är det tryckande värme medan innanför de vita gardinerna hörs ett sövande ljud från AC:n.

Så mycket har förändrats sedan dess, jag har förändrats. En oändlig hjärtesorg och ett konstant ifrågasättande av vem jag är, vad jag vill av livet. Den som jag är nu kan omöjligtvis gå tillbaka till den platsen med honom över mina knäskålar, vi hör inte ihop längre så tiden är frusen för alltid i den stunden i vårt universums historia där en Nat och en Edward inte kan tänka sig sina liv utan varandra. Där finns vi för det som har hänt kan inte raderas, utan dens spår finns för alltid förevigade någonstans i tiden. Det som skrämde mig så mycket, att vi skulle bli till ingenting, har redan hänt och märkligt nog gick jag inte upp i tusen bitar. Han är inte livsnödvändig längre för den nya mig som uppstod ur askan av våra förlorade månader ihop och någonstans i tidens spann finns vi, vi har lämnat ett avtryck ihop, alltså är vi någonting.
Och nej, jag hade inte tagit honom tillbaka nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: