I can never love anyone but you

 

large (28)

 

Jag har spenderat dagarna i mörker, instängd i mitt rum med en manga serie från min tidiga tonår. Följt med spänning hur Miki och Yuu blir kära i varandra och hur de äntligen kysser varandra i avsnitt nummer tjugosex, gråtit flera gånger när de gör slut och blivit påmind om honom en miljon gånger. Någonting över deras asiatiska drag, miljöerna i Tokyo om än tecknade i hackig animéstil från nittiotalet. Jag har tänkt på honom och på Singapore, på att äta med pinnar, på hans mackor med jordnötssmör som han var så himla stolt över, som jag åt för att göra honom glad trots nötallergier. På höga byggnader kring campuset på universitetet där de lutande geometriska väggarna var täckta med en stadig gräsmatta som man kunde gå på. Honom som fick hålla min kamera och som såg så himla stolt ut över att ha tagit en bild på en färgglad fågel uppe på ett träd utanför vårt hotell, executive business lounge. Än idag kan jag inte slänga de suddiga bilderna, kan inte glömma hur immig objektivet såg ut så fort vi kom ut i den höga luftfuktigheten.

Kan inte glömma honom när han pekade på några träd längs med vägen som tog oss utanför området, ”those, those are my favorites”. Långa och väldigt gröna som allting annat i Singapore, som en större variant av bonsaiträd där alla såg likadana ut. Vi promenerade längs med trädens skugga, pekade på nummerskyltarna på varje stam och skrattade över hur kontrollerat det landet var. Och hur märkligt det kändes, så långt bort hemifrån men det spelade ingen roll över att vara en främling i just Singapore, för att han var där och honom hade jag kunnat följa över hela världen. ”I guess I am not bound by where I do a PhD as long as they do our kind of research” erkände jag för honom när jag tittade ut över sportfältet som var markerat i mörkrött där atleter sprintar över hundra meter, sådant som jag bara sett på tv när jag har följt de olympiska spelen. Han såg glad ut, kanske någon osäker tanke som fladdrade förbi hans ansikte som jag låtsades inte registrera. ”But don’t you think that I like Singapoor for a minute just because I am considering to move here” sa jag till honom retandes och låtsades dölja min entusiasm som inte riktigt fanns där från början.
”You do like it just a little bit?” sa han frågandes medan han tittade på mig med vädjande ögon.
”Okay..a little bit” svarade jag och ignorerade den där känslan inuti som sa att något var fel, att han inte kysste mig lika mycket som jag ville, att han såg så fundersam ut.
Jag har inte slängt mitt boardingpass från den gången jag åkte till Singapore och i januari börjar jag på mitt PhD. Och han, han finns fortfarande där som en skugga kring mitt hjärta.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: