Because he broke me

large (26)

”Why is it that you don’t like Singapore?” frågade Olle mig igår på lunchen. Vi var tre stycken som satt kvar och småpratade efter lunchen. Jag, Olle och Mads. Vanligtvis är vi fyra men Mats var sjuk och kollade på sina tecknade batmanserier hemma. De andra brukar alltid skoja om ”Nat and her boys” eftersom vi alltid umgås i grupp och delar dessutom kontor med varandra numera. Alla tre är unga, långa och stiliga och har samma sorts humor som jag så vi skrattar åt konstiga saker hela tiden. Det är en ny sorts gruppdynamik som har ställt in sig med så många nya som har kommit in och eftersom jag är så fascinerad av människor så har jag blivit vänner med alla och automatiskt så har fågeln fallit bort. Hans nya syssla är numera att uppenbara sig där jag alltid är, i labbet pratandes med Mads, i köket när jag tar en kaffe med Mats, i korridoren när jag diskuterar världserövring med Jens eller när Klint låtsasboxas i hallen och jag kallar det för våld på arbetsplatsen.
”I don’t know, it is too controlled, they even number the trees so they keep track on what’s going on around. I am a free person, I need to be anonymous sometimes and you can’t really do that in Singapore” svarade jag med mitt standardsvar. Undvek att nämna att det är mest för att Edward bor i Singapore, för att den staden har blivit som en symbol för mitt hjärtesorg, för att jag inte kan tänka på honom i sin lägenhet i singapore med en blond tjej som har tagit min plats.
”But that is only good, that they take care of the environment that is” fortsatte Olle på singaporediskussionen medan Mads åt i tystnad och tittade upp någon gång åt mitt håll.
”But then there’s these contrasts, the expats living the rooftop bars life and on the other side the exploitation of the poor malaysian people” sa jag och blev ledsen av tanken på en tjugo-trettio män som fraktades i en bil mitt i värmen efter arbetstiden som djur medan jag och Edward åkte taxi till vårt hotell kring universitetsområdet för ett par år sedan.
”It is true, I agree on the exploitation of people, it is just not right. All the people that work in construction in Singapore are from Malaysia or India and they are payed like five singapore dollars an hour, they work crazy hours and live in a group somewhere where the company pays for their stay, for visas and so on but they can impossibly afford to be a part of the society” sa Olle medan vi följdes åt mot köket på bottenvåningen för att lämna våra tallrikar i diskmaskinen. Vi tog hissen upp alla tre till vår våning och sedan gick Mads mot labbet och jag och Olle pratade om reptiler på väg till kontoret.
”If I ever had one, I swear it would be called Vladimir” sa jag entusiastiskt och drogs tillbaka till thailand när jag och Edward skrattade åt en reptil som sprang framför oss för att han var för fet för att ta sig över gränden. Det verkade vara en dag präglad av Edwards minnen, jag kunde inte ens vara fri i mitt eget huvud.
”It is such a good name for a side-kick, Vladimir” sa Olle och skrattade åt hur lika vi tänker ibland, jag hatar Singapore och han älskar det men till skillnad från Mads så tycker vi om reptiler båda två och klarar inte av ormar. Vi gick till kontoret och satte oss på våra platser.
”You know, the main reason why I don’t like Singapore is because my ex lives there” sa jag för att få honom ur mitt huvud och ut i det öppna.
”Ah, I am sorry, that is reason enough to dislike a place”
”It is.. and it was bad and my whole 2012 was just about heartbreak and sadness and somehow singapore is a reminder of that”
svarade jag lättad över att jag kunde prata om Edward utan att bryta ihop.
”I think it is very good that you can talk about it openly. Myself, it is the first time ever that I am in a position where a girl can really hurt me and it is scary” sa han och refererade till sin flickvän som han älskar jättemycket.
”It is.. love is scary” sa jag fundersamt och undrade om jag någonsin skulle våga bli kär igen, våga överlämna mitt hjärta i någon annans händer.

5 comments
  1. Kärlek är verkligen både lycka, smärta och allt möjligt på en och samma gång… Fascinerande hur det kan vara så.

  2. malin said:

    När jag träffar någon ny nu för tiden tycker jag inte att det är värt det om det inte är kärlek vid första ögonkastet, vill och vågar inte lägga energi på det för jag vill inte trasa hjärtat ”i onödan”. Så sjukt egentligen att man har blivit så påverkad av EN ENDA fjuttig människa.

    • Ja precis, en enda fjuttig människa har tagit en så sönder att så fort någon kommer lite närmare så får man panik. Man är automatiskt inställd på att kärlek gör ont och håll dig borta. Herregud, jag hoppas verkligen att man blir normal någon gång utan gamla spöken. Men så sant det du säger, delvis för att man har blivit sårad men även för att man inte är tonåring längre, man har inte tid att leka runt och se vart det leder. Om det känns lite halvt så har jag börjat ge upp och leta efter nästa person. Jag vill ju träffa någon seriös och ha familj någon gång ”snart”..orkar inte med något sådär i några år och sedan göra slut igen, då är jag hellre själv. Är jag konstig för att jag tänker så? :/

    • Det är verkligen väldigt svårt det, att börja om och att börja på rent blad. Man är så skadad att det hänger med en alltid, så fort någon kommer lite närmare så får man panik för att hjärnan och kroppen tror att man kommer att bli skadad igen..
      <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: