Allting har ett slut

 

large (23)

”I am all dressed up now” sa jag på kontoret när jag gjorde entré i en mörkblå tajt klänning som gick lite över knäna, hållandes i en H&M-påse i handen.
”You took your time” sa Mats som stirrade häpnad i någon sekund för länge. Jag såg detdär ville jag säga till honom men jag log bara för mig själv på väg till skrivbordet. Om några minuter skulle vi samlas i köket för att påbörja vår tradition som företag med att dricka frozen mojitos innan julfesten för hela byggnaden.
”It takes time to look like this” svarade jag kvickt och slängde med håret teatraliskt i sidled. Mats skakade på huvudet och jag fnittrade från mitt skrivbord. Mitt hår var perfekt vågigt, vissa dagar lyckas jag få styr på håret så det ser ut som en frisyr. Och jag var glad, förväntansfull på vad kvällen skulle bli till, nyfiken på om fågeln skulle försöka med någonting. Och jag skulle säga nej, definitivt, han får inte leka med mig hursomhelst.

”Do you think I should go as hippie or as disco queen?” frågade jag Klint i köket som stod bredvid mig. Han försökte att svara så snällt som möjligt om att båda looken passade mig vad jag än valde. ”Just your honest opinion” sa jag uppmuntrande medan jag provade olika bandanas, den ena med silvriga paljetter och den andra i ett färgglatt tyg.
”I think you really rocked the thirties” sa Klint till slut och jag tog av mig bandanan i tyg och tog på mig den med paljetter igen. ”I trust you” sa jag leendes och han verkade lättad över att jag inte blev ledsen. Jag kompletterade min look med en kedja med silvriga discokulor och Klint fick ta en bild för att visa mig resultatet. Jag såg förjävlig ut på bilden.

Humöret var på topp och jag skojade med Per, vår VD som hade på sig en fejkmustasch och hippieskjorta. Det såg så fantastiskt ut att jag inte kunde låta bli att skratta och han är också en social varelse som är lätt att interagera med och att tycka om och samtidigt en väldigt inspirerande ledare. Vi hade alla accessoarer på oss, såg ut att komma från en helt annan era medan jag blev kallad för Agneta Fältskog i min discolook. Vi gjorde entré på bottenvåningen där folket från de andra företagen i byggnaden hade samlats och folk skrattade åt vår påhittighet som för varje år blir lite mer galen. En kvinna från receptionen kom fram med en påse med nummer och vi fick dra lott om sittplatserna. Jag och Klint hamnade bredvid varandra och jag skrattade högt, ”but of course, how could they separate us!”. Mats bytte bort sin plats vid ett bord långt långt bort för att sitta bredvid mig, vi gjorde en organiserad kupp där vi bytte placeringen på bordet så att vem som helst som skulle sitta bredvid mig fick snällt placera sig någonannanstans. Det kändes bra med Mats till vänster om mig och Klint till höger, kvällen hade börjat bra.
Efter förrät och huvudrätt av ett typiskt danskt julbord med rödkålssallad och flæskesteg satt vi på våra platser och drack rödvin. Jag blev utmanad till att sjunga en schnapsvisa i egenskap av svensk på arbetsplatsen och jag sjöng min favorit från chalmerstiden ”Till spritbolaget”. Danskarna på vårt bord skrattade så det sprutade tårar och Klint nickade med rytmen, drack på sin schnaps och fyllde på min, den jäveln.
Fågeln som satt vid samma bord som Henrik sneglade åt vårt håll ibland, kontrollerade situationen. Jag satt självsäker, socialiserade omkring mig på svensk-danska, viskade något snuskigt med Mats ibland och fnittrade varje gång han sa ”I love our conversations!”. Jag märkte hur schnapsen började gå mig i huvudet så jag slutade dricka och gav mig på en colaflaska och bubbelvatten. Vill inte orsaka skandaler i år, vill inte stå i centrum för uppmärksamheten, vill inte hångla med någon som jag måste se igen efter helgen.

Våra gamlingar Marie och Mikkel från patentavdelningen stod vid jukeboxen och skakade kolvarna ihop som en vän till mig formulerade det på Facebook häromdagen och fick mig att skratta högt. Jag gick fram till dem och joinade i dansen, som tagen ur en annan era med två galningar som är absolut märkligaste och roligaste på företaget. Mats kom efter mig och Birdie dök snabbt upp från ingenstans. Jag studsade glad på dansgolvet och såg på hur fler och fler hoppade in i leken. Europe – The final countdown spelades i jukeboxen och jag och Mats letade efter varandra bland folket, pekade mot den andre när de första bastonerna spreds ut i rummet och det var signalen till vår koreograferade dans som vi råkar köra på varje fest.
”Are we always gonna dance to this or did you do it on purpose?” retades han och jag skakade på axlarna. Jag hade koden till jukeboxen och kunde kompilera ihop spellistor, såklart att det var jag.
Vi dansade sådär fint så att alla tittade på oss och Mats ögon såg glittriga ut som för varje gång som han får visa sina dancing skills. Fågeln hade försvunnit någonstans längre bort i rummet och såg inte alls road ut och när låten var slut fortsatte vi att dansa allihop i en ring och professorn som körde sina breakdancing skills i mitten av ringen. Det var fantastiskt roande.

Jag dansade för mig själv medan de andra dansade i par, sjöng med till Avicii-låtar och var civiliserad. Och i en svag stund, när någon märklig känsla tog över min mage tittade jag över axeln för att se vad fågeln gjorde och där stod han, dansades med Kristina. Såklart gjorde han det. Han narmade sig henne i dansen och körde sina fågelmoves, samma moves som när han dansade med mig berusad de andra gångerna vi gick hem tillsammans. Såklart gjorde han det. Och där var jag, ofrivilligt festens mittpunkt, hade dansat med så många kostymslipsar och fått oändliga komplimanger som aldrig nådde längre än till fasaden jag visade upp. Jag stannade till i en halvsekund, kände hur hjärtat sjönk längre ner i bröstkorgen i ett fritt fall och jag bara visste att han skulle gå hem med henne efter festen. Där framför mig valde han en annan och jag kände mig så liten och så vilse. Jag kände mig förnedrad, smutsig, som om jag bara var något förbrukbart som han hade tröttnat på och nu plötsligt fanns det något annat att leka med. Jag samlade ihop mig, rätade min klänning och tog ett djupt andetag. Hakuna Matata Nat, det blir bra vad som än blir.

1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: