Welcome back

large (18)

Det är märkligt att vara tillbaka i Danmark. På en vecka som jag var borta har det blivit ännu gråare där utanför och vintern har kommit på riktigt. Mitt hem luktar inte riktigt som mitt längre och två andra personer har levt sina liv där som vanligt. Som om jag aldrig någonsin funnits där. Eller så är det så på tisdagar, man sitter i sin gamla hörna i ett nytt kontor, spelar hög musik tillsammans med Mats och firar att alla andra är borta från kontoret och någonstans smyger det sig in en tisdagstristess, att man inte riktigt vet vad man gör i livet, man väntar på något, på någon slags spänning, på att få bli kär igen.

Det hade samlas en hel del under min vecka på konferens i Australien så jag kom in till kontoret beredd att jobba sönder mig med de allra sista papperen på en doktortjänst som jag söker. Klädd i en lilablommig klänning från H&M med trekvartsärmar och lite slapp i kroppen, beigefärgade strumpbyxor och mina svarta dr.Martens. Färgglad, för att jag har tröttnat på att bära svart hela tiden.

Först var det professorn som hälsade mig välkommen i hallen och frågade hur jag hade haft det. Vi promenerade tillsammans till kontoret och jag sa godmorgon till Mats, Olle och Mike, den nya killen. De brukar säga Nat & her boys för att vi alltid är tillsammans, äter lunch, har kaffestunder och skojar om allt möjligt. Fågeln ser lite svartsjuk ut ibland och emellanåt lite småsur men jag har tröttnat på att vara snäll, vara tillgänglig för honom. Det leder till ingenting, det har jag förstått nu, när han knappt svarar på mina meddelanden, har aldrig tid till att arrangera en dejt eller en middag som vi hade pratat om. Och så fort någon annan kommer in i bilden så ser han till att fjäska lite för mig så jag inte går alltför långt bort. Med insikten att man visst är värd att älskas kom även kraften att släppa taget, det är inte värt det.

Jag gick en sväng till Chi:s kontor för att säga hej och vi skrattade lite om helgen och dumheterna som båda hade ställt till med, jag i australien och hon i Köpenhamn.
”So how big was it did you say?” sa hon skrattandes.
”Hmm… ” sa jag och viftade på bananen jag hade i handen.
”Is there even room for that much? God” sa hon chockad och vi skrattade båda två. ”And did he know how to use it?”
”Not really no..”
sa jag lite besviken och ryckte på axlarna. Vi var alldeles fnittriga båda två.
”I am happy you are back” sa hon ärligt och även om jag hade mina tvivel om henne i början så har vi blivit vänner nu.
”Thank you, it is good to be back” sa jag skrattandes och gick ut i korridoren igen. Höll nästan på att krocka med fågeln och sist vi sågs var det över två veckor sen.
”Heeeellooo” sa han med sjungande röst och såg glad ut över att ses.
”Hi” sa jag leendes och fortsatte längre bort i korridoren. Jag var upptagen och jag hade inte riktigt något intresse i att socialisera med fågeln. Han såg..besviken ut. Oh well.
Jag gick tillbaka till mitt gamla kontor för att säga hej till Sølver och Mats kom förbi i korridoren för att fånga mig.
”Are we gonna have that coffee at some point or what?” sa han med öppna armar. Han såg genuint glad ut över att jag var tillbaka och verkade ha saknat mig.
”Well yeeeah..I was waiting for you to ask” sa jag gladare än gladast över att vara i samma rum som min vän igen. Mats alltså. Vinner alla gånger.

4 comments
    • hahaha vad mer kan man säga än att det är synd när vissa är väldigt begåvade på vissa områden men att de inte vet hur de ska använda utrustningen :p

      • Haha amen sister!

      • hahahahaha :p

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: