When in melbourne

large

Jag vaknar med huvudet instängd i en förvirrad tidszonsbubbla i en vårig Melbourne. Solen lyser in genom fönstret som vetter mot baksidan av hotellet och det enda jag kan se är andra stängda fönster och stålställningar staplade på varandra. Det ser så industriellt ut och så främmande och jag ligger kvar på mage och tittar ut mot det avlånga rummet. Vad gör jag här, på andra sidan världen när mitt hem är någonannanstans?

Jag saknar redan doften av välbekant, av ett hem som snabbt blir som ett växthus när solen ligger på. Stora fönster från golv till tak och två knäppa personer som blir glada när jag vaknar och säger godmorgon.
”Jag saknar dig” skriver de till mig på facebook i två olika konversationer och det betyder så mycket att vara en viktig del av ett hem, jag med mina neurotiska städningsbehov och hat mot mikrovågsugnar. Jag saknar er, skriver jag tillbaka och lägger ner huvudet på kudden igen. Jag kanske håller mig inomhus idag och spenderar dagen deprimerad i ett grått hotellrum är min första tanke och vad ska jag göra i den här staden ensam ändå, jag vet inte hur man beter sig socialt när man är ensam. Jag är en sådan gruppmänniska.
Jag tar en dusch och suckar för mig själv, skakar fortfarande från det tysta psykbrytet som kom på flyget mellan singapore och melbourne, när jag satt instängd i ett trångt utrymme och försökte att äta och titta på Superman-filmen samtidigt. Jag kallsvettades och hade svårt att andas och det var mer än fem timmar kvar tills vi skulle landa. I ett nytt land där jag inte ens visste hur man tog sig till hotellet, i ett land med vänstertrafik. Jag flydde till toaletten, ville bara stänga in mig någonstans där ingen kunde se mig, ville gråta, ville ligga i fosterställning, slänga iväg vuxenlivet och flytta hem till mina föräldrar. Låta mamma tjata om att jag måste äta ordentlig mat och ligga i soffan orörlig. I ett land där jag vet hur man beter sig, hur det luktar, hur gatorna ser ut. Där jag kommer att bo när jag blir gammal, i ett land som inte får mig att känna mig liten och obetydlig.

Och sedan kommer hugget i magen, jag är hungrig och måste göra något aktivt, kanske äta hotellfrukost. Och även det tar emot, jag måste se andra människor, måste le och vara civiliserad, glömma att jag har ett jetlag från helvetet. Tittar mig i spegeln och jag känner knappt igen vem det är, gul och blek, svullen på vänstra sidan där min visdomstand gör ont. Inte ens håret vill se livligt ut och jag får knappt på mig sockorna för att mina ben har svällt upp från den långa resan. Jag suckar och tar på mig en slapp svart topp, svart tajt kjol och strumpbyxor. Tar tag i mitt nyckelkort och öppnar dörren, andas Nat, det blir bra detta. Och sedan försvinner jag i hallen, i hissen, säger godmorgon i lobbyn och frågar var frukosten är och blir ombedd att bokstavera mitt efternamn. Och det rullar på tills jag sitter i en bås med utsikt mot någon skyskrapa längre bort. Här är jag, i Melbourne.

2 comments
    • Hej fina. Det går bra här men har varit jetlaggad sedan i lördags och jag blir knäpp i huvudet. Melbourne är fantastiskt fint dock och jag har träffat några stycken på konferensen som jag umgås med. Det känns lite ensamt dock och jag längtar att komma hem. Reser tillbaka imorgon <3
      Hur är det med dig? <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: