Bli 80 med mig

large (21)

Jag sprang in till researchkontoret en sväng idag för att beställa äpplen hos vår patentadvokat. Hon bor utanför stan i ett hus omringad av äppelträd och när det är säsong som nu så kommer hon med en korg full av äpplen där alla ser röda och spänstiga ut, i samma storlek och staplade på varandra i den fina runda korgen. Förra gången hade hon stått vid korsningen med sin korg full av äpplen och delat ut till studenterna på kollegiet jämte vår byggnad. Hon är sådan, knäpp och rolig med alla sina historier och om jag hade gissat så hade jag sagt att hon är kring sextio år eller så. Hon sitter mittemot Mikkel, han fyllde femtio precis och de har för sig sådana knäppa diskussioner emellan och inte alltid om jobbrelaterade ämnen.

Jag minns en gång när jag och Mats var i köket, vid våra platser och pratade om sådant som vi alltid pratar om, snuskämnen, flickvänner, pojkvänner och programmeringskod. Marie och Mikkel var i köket för att hämta té kring halv tre tiden på eftermiddagen. Mikkel fyllde på vattenkannan och Marie tog fram téet. De dricker från fina tékannor i porslin med en vit servett mellan kannan och porslinstallriken den står på. Vi tittade båda två förundrade, studerade deras rörelser och vad de pratade om, hur de var synkade i sina rörelser och hade tydliga roller i vem som gjorde vad kring téceremonin. Sedan gick de iväg och pratade om något ingen av oss förstod och när de försvann runt hörnet till den avlånga korridoren så vände vi på huvudena långsamt mot varandra i nästan slow motion och jag såg hur Mats ansiktsuttryck matchade min i ren förskräck och förundran.

”Please tell me we’re not going to end up like them” sa Mats fortfarande stirrig och orörlig.
”Oh but we are. Look at us..” sa jag helt övertygad med armarna framför mig, ”And look at them. We’re there thirty years from now”. Jag spärrade på ögonen och tittade intensivt mot Mats som skakade på huvudet helt uppgiven för att han också förstod att vi är en yngre version av Marie och Mikkel. Jag började skratta för mig själv medan Mats tog sin tekopp med företagets logga på och jag såg på medan han gick mot kaffemaskinen och tryckte på varmt vatten knappen. Han kom tillbaka och tittade på mig i tystnad och jag skrattade ännu mer. Och mest av allt, mest av allt var jag glad i själen över att ha någon som är min partner in crime, som också ser hur tajta vi är och som också tar för givet att det kommer att vara vi två trettio år från nu, att tiden inte kommer att förändra någonting mellan oss.

*Rubriken kommer från Oroshjärta

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: