A Saturday on the floor

large (11)

Jag vaknade kring halv tolv tiden en solig lördag morgon. Gårdagens sangria gjorde sig påmind i rufsigt hår och en lathet som höll mig kvar i sängen ett par timmar till. Vi hade en tapaskväll dagen innan där några av våra salsa- och bachatavänner dök upp med massa tallrikar och påsar fyllda med mat och diverse specialiteter från olika länder. Vi dansade och drack sangria, någonting som jag slängde ihop i all hast med äpplen som var kvar på jobbet från veckans fruktranson. Det smakade lite svenskt, lite juligt som glögg gör och det bestämdes att vi skulle kalla den Sangria-swedish style.

Så märkligt det, hur man uppfattas som person av andra. De flesta i vår vänkrets hade nog pekat ut mig som den mest sociala, pratsamma och bubbliga varelsen i rummet. Det märks på hur de pratar med mig, hur de alltid vill retas om någonting eller söka min uppmärksamhet. Och jag kramas med allt och alla, hittar på ämnen att prata om även om det finns några stycken som jag aldrig har träffat förr. Min mamma skojar på skype över att jag är så rastlös hela tiden och inte kan sitta still och på jobbet säger de att det känns helt dött om jag inte är omkring.

Jag ser inte mig själv med samma ögon. Det känns som att det hela är en fasad som jag spelar så väl, som har blivit en del av mig och långsamt tagit över mitt beteende. Vår bachatalärare hade casually pratat om mig till Maria, sagt att det är så tydligt hur människors personligheter manifesterar sig i sättet de dansar. I mitt fall dansade jag väldigt flörtigt och om man inte kände mig hur jag är utanför dansen så kan man bli väldigt förvirrad.

Och alltid när jag hör de ha en så tydlig bild av mig, av hur jag är eller hur jag förväntas vara så snurrar det runt tusen tankar i mitt huvud. Om tiden jag låg på ett sjukhus i ett år kopplad i sladdar till en maskin som såg till så att hjärtat slog. Eller alla år av mörker efter att min lillebror dog. Eller gamla mail som jag skrev till min vän flera tusen kilometer bort om att jag tänkte ta livet av mig för att jag inte orkade leva med ångest en dag till. Eller mitt år av hjärtesorg, liggandes på golvet, förlamad i själen för att han lämnade mig, för att alla lämnar mig så fort de får lära känna mig på riktigt.

Jag reste mig upp från sängen och hoppade in i duschen. Smörjde in mig efteråt med hudkräm och tog på mig min lördagsoutfit: ett par svarta bomullsleggings, en mörkgrå luftig topp och en sportig luvtröja. Minnie, en annan vän till oss plingade på dörren också iklädd i slappa mjukisbyxor och vi dukade picknick på golvet med gårdagens rester. Jag låg sedan på rygg och tittade på himlen utanför de stora fönstren, flyttade på benen från golvet till att stödjas mot soffbordet, till att vila på sidan. Minnie matchade mig på andra sidan maten och Maria låg i soffan med sin iPad i handen. Solen gick ner och min hushållsost mjuknade till efter några timmar på golvet men jag reste mig inte upp en enda gång. Och medan jag tittade på de rena trägolven, på de silvriga soffbenen och på den öppna balkongdörren och grönskan utanför på en sen oktober eftermiddag insåg jag hur lyckligt lottad jag är över att bo här, att ha ett jobb, att ha vänner som tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem, att vara vid liv. Det är mycket det.

8 comments
  1. Som alltid tänkvärt och mycket bra skrivet!

    Jag är nog lite som dig och uppfattas ungefär på liknande vis. I bland känns det som att den bilden är en total lögn då jag har perioder då jag mår sjukt dåligt men då väljer jag oftast att vara mer hemma och bara socialisera med dem som känner till även den sidan. Så det är väl kanske inte en lögn de ser, de får bara inte tillgång till hela versionen av mig.

    Kram fina du och tack för att du skriver så bra, klokt och spännande!

    • Är så rädd att en ny människa som inte känner till mig kommer att bli helt rädd över alla mina andra sidor och inte bara den glada. Ungefär som Edward, som fick se mig gråta och vara ledsen och det skrämde honom så mycket. Hur vågar man släppa in någon när man nyligen blivit så sårad just för att man har ”mörka sidor”?

      Tack söta för så fina ord, det värmer i hjärtat <3

  2. Linnéa said:

    Jag håller med dig så mycket. Jag får alltid höra att jag är så sprudlande glad hela tiden. Alla säger det, från min mamma till tågkonduktören jag visar min tågbiljett för. Så ibland känns det som om jag inte får visa några andra känslor än just gladhet, och det är ju lite snett.

    Samtidigt tror jag att vi människor tänker för mycket hela jävla tiden. Hur uppfattas jag? Tror de att jag alltid är såhär pratglad och sprudlande? Och så bestämmer man sig för att alla tror det, och att man inte kan vika av från den mallen. Men vad tusan, vi människor är inte stöpta i mallar – och det vet vi.

    • Jag vet inte, jag har så svårt för att gråta bland folk eller ens att visa känslor. Det är bara när jag är bland fyra väggar där ingen ser som jag vågar vara ledsen eller gråta eller vara allmänt död i själen. Alla andra räknar med att jag ska vara den som räddar stämningen i gruppen och det suger så mycket energi, att hålla uppe väldigt många, en hel arbetsplats dagligen. Precis som du säger är det som om jag inte tillåts vara annat än glad för att det är det tomhålet jag fyller..

      Puss fina <3

  3. Känner igen det där jag också, på sätt och vis. Jag kan störa mig på att jag ALLTID är så himla trevlig och hänsynsfull. Jag blir alltid sjukt trött av ”första veckan”, typ första veckan på ett nytt jobb eller bland nya människor helt enkelt. Då är det som om jag är programmerad att le 24/7. Himla ansträngande och egentligen är jag ju inte så trevlig haha! Jag ogillar ju 90% av alla jag träffar ungefär… Konstigt det där.

    • Haha så underbar du är. Tänker också det att jag kan störa mig på folk sjukt mycket, jag o Mats brukar sitta i köket o hata liksom men så fort vi är i en grupp så förväntas det att jag ska vara den som är glad, busig och den som folk retas med. Det suger ut så mycket energi när man hela tiden ska hålla uppe en hel arbetsplats. Fast å andra sidan så är det kanske just det som fick mig att ha kvar ett jobb här på företaget..

  4. Stella said:

    får en fråga varför du låg på sjukhus ett år?

    • Jag var svår deprimerad på den tiden, allting bara kraschade omkring mig, sorgen över min lillebror, ingen trygghet i livet. Jag liksom kollapsade helt och det tog mig en lång tid efteråt att komma tillbaka till livet. Det sätter sina spår på något sätt även om jag idag är mycket starkare än vad jag var då.
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: