Free

large

Jag vaknade av att jag grät i sömnen. En dröm som framkallade obehagliga minnen från många år sen, jag som låg på en sjukhussäng med en kanyl i armen som hade vuxit fast på min ådra och min mamma som grät bredvid. Jag tänker inte så mycket numera på den tiden, så mycket trubbel i mitt huvud och så många tårar som aldrig kom ut, bara en tomhet som sträckte sig över flera år.
Jag tittade mig omkring i rummet, det var rätt så mörkt och jag kunde se ljusen från någon bil som passerade på gatan speglas längs med mina vita väggar. Det måste vara väldigt tidigt på morgonen hann jag tänka snabbt, en till insomnianatt som hör hösten till och långsamma, kalla morgnar.

Det var kanske omkring fem tiden på morgonen, jag vände mig om i sängen så att jag låg på andra armen och försökte att somna om förgäves. Min hjärna hade redan börjat gå på högvarv, den här gången tillbaka till minnen från ett år sen, till Edward och till någon slags tristess över hur ledsen jag var. Till att sakna någonting som inte finns längre, någonting som jag inte ens vill ha längre. Kanske en panik över allting nytt som ligger längs med horisonten, som närmar sig för varje dag. Till nya känslor som tar över den här kroppen, till en mindre romans som precis har tagit sin början och till en ny fas av mitt liv. Jag känner mig vuxen, tillfreds med mig själv för det mesta och förväntansfull över vart livet tar mig härnäst. Jag är redo för allt det, för att knyta an till ett ställe i längre än några månader i taget, att stå på en stabilare grund som jag har byggt själv och att stärka mina band till mina vänner.

Det är som att säga hej då till en del av sig själv, den här flickan som blev stormförälskad i en Edward som sårade henne så mycket. Till självdestruktiva festnätter och dagar, till att önska så hårt att ta en paus, en paus från livet, från att andas, från att behöva duscha varje dag. En paus från att må dåligt och ha ångest under hela ens vakna tid, en paus från att behöva le på jobbet och låtsas som om allting inte håller på att falla isär.

Och nu, jag är lugn i själen nu. Inga stormvindar som piskar på mitt hjärta, inga tårar på morgonen, inga tunga lungor som hellre vill kollapsa. Det är så ovant i en regnig oktober, i ett land som var hans och inte mitt förr, på en grå måndag med endast några timmars sömn. Jag sätter ihop en fotobok till min mamma på hennes födelsedag, skapar listor på spotify och får alltid vara ansvarig för musiken på fester. Äter pizza på en söndagskväll runt ett stort fyrkantigt bord med nya människor i mitt liv som skrattar för varje gång jag använder ordet Fuego, har en rosa ballong som döptes till Silvio och som får bo hos min vän italienaren och dansar salsa och bachata nästan alla dagar i veckan. Det liksom finns ingen plats för att sakna honom, för att känna sorg över ett liv som hade kunnat vara för det som finns nu är så himla mycket bättre.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: