A bird romance

large (79)

Lördagen efter fredagen skulle vi alla samlas för att gå på en guidad turistrunda i Lissabon. Jag tog på mig en blå klänning i denimtryck från H&M med korsade axelband, satte upp håret i en sidosvans och tryckte in de få grejer jag hade kvar i min bruna miniryggsäck som jag hade lånat av min vän Maria över helgen. Till min klänning hade jag hudfärgade strumpbyxor, blåa tygskor och en vit kofta ovanpå. Ledsna ögon från att ha gråtit en hel del natten innan och för att inte ha sovit någonting alls. Minnen från gårdagen låg utspridda över hela rummet, som min mobil som han hade lagt i närheten av sängen för att jag skulle vakna på morgonen eller min blåa klänning som stod i en hög på golvet och hade torkat alldeles skrynklig från gårdagens monsunregn.
Jag skakade så mycket, frös och krampade emellanåt medan jag satte ett hårspänne på högra sidan av håret för att hålla undan min sneda lugg. ”Du ser väl helt okej ut Nat med tanke på situationen, kanske lite blek” sa jag till mig själv och lämnade spegeln omedelbart för att skynda mig mot hissen.

På en torg i Lissabon, jag tror att det kallades Chiado, stod vi samlade framför en fontän. Vår guide, en ung kille i väldigt mörkt krulligt hår och djurlika ögon pratade om staden och om gammal historia och om hur de var bättre än spanjorerna. Jag kämpade med att hålla mig på fötter med huvudet lutad på ena sidan mot Mats arm och han lovade att inte flytta på sig för då hade jag ramlat. Vi gick uppför gator och jag höll mig på avstånd, socialiserade inte med någon, fokuserade på att hålla mig vid liv.

Vi kom fram till en kyrka eller till något som liknande kyrkoruiner. Det hade blivit bränd till grunden ett par gånger och taket hade rasat ihop och tagit mångas liv. Jag gick lite längre bort och satte mig vid kanten på en stor blomsterkruka i sten och höll på att glida ner med fötterna på den branta marmorgatan på grund av en vattenstråle som gjorde allting så mycket mer halt. Jag balanserade med både armar och ben och la håret åt sidan medan guiden pratade på. Fågeln som stod med alla andra vid trapporna skrattade högt, han var nog den enda som la märke till mina moves och jag tittade ner mot mina fötter och ignorerade världen utanför.

Det hade regnat väldigt mycket under natten, det mindes jag så tydligt medan jag gick hem i b:h och i klänningen som hade blivit till en kjol. Jag, fågeln och Mats , de i bara överkroppar och Mats som höll mig i handen hela tiden för att jag hade tunnelseende som ett barn och ingen self preservation sense. Och fågeln som fick lyfta ner mig från stora järndörrar och som hånglade upp mig på gatan när Mats inte såg.

Det var fortfarande blött på kullerstenen och från att döma på himlens färg skulle det komma någon till skur eller två och jag hade inte med mig min gula regnjacka. Jag satt kvar på stenkrukan med benen lutandes nedåt, tittade ibland på människor, såg en turist ta en bild på mig, kanske för att det hela såg så romantiskt och fint ut, som tagen ur en retrofilm i en blött Lissabon med kullerstengator och fina gamla byggningar i olika färger. En fontän och annorlunda gröna träd och en ledsen tjej som tittade åt andra hållet när alla andra lyssnade på guiden. Alla förutom fågeln som roade sig med att titta på mig och en duva som promenerade omkring för att sedan skrämma vettet ur mig med att flyghoppa mot mig. Jag skyddade huvudet med armarna medan jag undrade vad duvjäveln ville och jag hörde fågeln skratta högt igen. Jag tittade på honom denna gången där han stod vid trapporna, vi sågs i ögonen och jag log för första gången den dagen.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: