The royal treatment

large (13)

Det var en fredag, en solig fredag där vi skulle åka på utflykt med företaget till någonstans nära havet, lite längre bort än universitetet. Vi har fått en ny stor maskin som ska producera i stor skala och eftersom det inte är tillåtet att ha en produktionsanläggning inne i stan där vi normalt håller hus så hyr vi nya lokaler lite utanför.  Jag gick omkring i korridoren den dagen, lite lätt uttråkad och ur fas, ovetandes om när vi skulle åka eller hur vi skulle ta oss dit.
”Nat, do you know how we’re getting at the production site today?” frågade Karla på lunchen och alla tittade på mig.
”No idea, haven’t heard anything but I’m guessing that they have arranged transportation there” sa jag fortfarande lika ovetandes.
”I’m asking because you normally know everything around here before everyone else”
”Haha somehow gossip seems to find me”
sa jag skrattandes. Det brukar vara sant att jag hör och vet allt. mest för att jag är nyfiken och vill gärna ha koll på situationen omkring mig.
Efter lunchen gick vi alla upp till kontoren och när Sølver frågade om jag visste hur vi skulle ta oss dit så bestämde jag mig för att gå direkt till källan, vår VD, Per.
”Hellooo..” sa jag charmigt och han tittade upp och log. ”When are we going to the production site today?”
”We leave from here at two-thirty”
svarade han vänligt.
”And have we arranged some kind of transportation?” frågade jag igen.
”We’re leaving by cars, we’re only twelve people today so we should be fine”.
”Ah great”
sa jag bubbligt och förberedde mig för att lämna kontoret.
”And I promise this time you won’t have to ride on the kids’ seats in the back”. Per ville skoja lite.
”But I always end up in the kids’ seats” sa jag med låtsasgnällig röst och Per log ännu bredare.
”If you ride in my car you’ll have the front seat this time” erbjöd han sig out of the blue. Per har en väldigt fin bil.
”Really, I get the royal treatment this time?” sa jag förvånad.
”Yes, if you ride in my car” sa han igen.
”Well thank you, how nice of you” sa jag tacksamt och förvånad över vad jag fick. Hade inte behövt tjata mig till någonting denna gången.

Klockan var redan halv tre och vi samlades alla i korridoren redo för nästa äventyr. Vi tog hissen ner till bottenvåningen och Per plockade fram en back öl från ena kylskåpet.
”Ooooh nice” var jag först med att ropa högt ut och Per såg väldigt nöjd ut när han avslöjade att han även hade köpt lime till coronan. Vi började gå mot bilen och packade in ölen i bagageutrymmet. Sølver sprang förbi mig och jag märkte att han var på jakt efter passagerarsätet där framme.
”I call a shotgun” skyndade han för att säga och precis när hans hand nådde handtaget på bilen och jag hade stora sorgsna ögon som en unge som precis blivit snuvad på en leksak, hoppade Per in i leken.
”Actually I promised the front seat to Nat today” sa han högt och tydligt och Sølver mumlade något för sig själv och backade ur bilddörren medan jag jublade på insidan om min fantastiska seger. Jag satte mig där framme och alla andra fick snällt hoppa där bak med en mumlandes Sølver som inte kunde acceptera att jag fick framsätet.
”Isn’t the front seat for people with long legs?” sa Julia lite smått sarkastiskt men vad gjorde väl det.
”It is also for people with tall egos. I plan to enjoy every second of it” svarade jag snabbt tillbaka och Per skrattade högt. Jag tror att han beundrar min förmåga att tänka snabbt och ge svar på tal.
Vi körde förbi IKEA och jag jublade av glädje igen. IKEA är alltid hem för alla utflygna svenskar. Vår produktionsanläggning låg lite utanför, i ett grönt område där man inte alls hörde bilarna från motorvägen. Ollie satt där tillsammans med en maskiningenjör som var ansvarig för att installera maskinen och få det att komma igång. Lokalen var rätt så gammal och söndrig och där omkring november skulle vi komma och ta en till öl för att se förändringen.
Vi tog en tur omkring, jag fick sparka på maskinen för det ska man göra tydligen första gången och sedan berättade Ollie alldeles stolt om hur det fungerade och hur man startade igång makapären. Finaste maskinen någonsin, gjord helt i tjockt plexiglas och stål och jag kunde förstå varför Fågeln så ivrigt ville visa bilderna innan maskinen blev fraktad till oss. Fågeln som inte kunde vara med oss den eftermiddagen för att han skulle flyga iväg till Skottland eller någonstans på semester. Fågeln som jag knappt har sett, delvis för att jag har tröttnat på hans lekar och delvis för att han har spenderat mycket tid utanför kontoret med att klappa på nya maskinen.

Jag fick syn på en ballong gjord på en uppblåst labhandske som var fasttejpat på väggen och någon hade ritat stora animeögon på den, en näsa och en mun och även knytit fingrarna till öron på varje sida likt min ballong här i labbet som jag fick av fågeln för någon vecka sen. Åh, vi må inte umgås lika mycket nu men jag var där, på en uppblåst lila labhandske. Fågeln, han saknar mig lika mycket som jag saknar honom och jag log stort för att ingen annan kunde förstå. Det kanske är dags för vapenvila nu.

4 comments
    • tycker att danmark har väldigt bra jobbförhållanden haha :p

  1. Linnea S said:
    • söto, hur är det med dig? Puss <3 <3!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: