Att inte säga nej

lana

För ett tag sedan blev jag kontaktad av två tjejer (Amandra och Mathilda) som höll på med en litterär publikation där de sökte unga skribenter som skulle publicera texter kring temat sex. Texterna skulle vara litterära vittnesmål om verkligheten och skulle sammanställas i samarbete med RealStars som är en organisation som jobbar mot sextrafficking. Jag skickade in två texter varav den ena valdes för publikation. Här kommer den, den råa texten som jag skickade in. Det är en berättelse om mig och John när allting var lite skakigt och gränserna var suddiga.

ATT INTE SÄGA NEJ

Vi hade varit ihop länge jag och John. Så länge att jag tog med honom till medelhavet för att träffa min mormor och morfar. Tillräckligt länge för att han skulle känna på sig att något var fel men sa ingenting.

Det var någon gång i Grekland för några år sen, en eftermiddag på den andra veckan vi var där. Jag hade precis gått ut första året på Chalmers, ett av fem som på något sätt skulle lämna sina avtryck med tiden. Solen var inte lika högt uppe i himlen och jag tittade på poolen och grönskan omkring från balkongen. Typiskt turistiskt och grekiskt, några hade hängt sina handdukar på tork på trådarna utanför balkongen och några låg fortfarande vid poolen. John kom precis ut från duschen virad i en vit handduk och jag slogs av en olustig känsla, vill jag verkligen? Är jag inte för ung för att veta redan nu hur resten av mitt liv kommer att se ut? Är han verkligen..Han?

”Nattie, är du färdig redan?” frågade han snällt och log mot mig. Jag fortsatte att titta på honom i tystnad medan i huvudet rusade tusen märkliga tankar, sådant som man egentligen inte tänker när man bara har varit ihop i ett och ett halvt år.

”Jo, jag tänkte ha på mig den här klänningen” skyndade jag mig för att säga. Svalde hårt och hann andas innan jag slog bort de tankarna. Ingenting att tänka på nu. Jag hade på mig en tajt svart fodralklänning från American Apparel som var populärt för några år sen och John tog på sig jeansshorts och en röd t-shirt. Semestrar brukar väl fixa det mesta, tänkte jag för mig själv medan jag tog på mig klackarna och promenerade ut i trapphuset.

Det var inte förrän två år senare när jag satt på ett café med mina vänner när de tankarna kom tillbaka. Det var en höstlig lördag i Göteborg på Le Pain Français vid Kungsportsplatsen. Vi var i slutet av oktober och hade redan höstkappor och tjocka halsdukar på oss. Därinne på andra våningen kring ett runt bord satt vi alla fyra och drack kaffe, bland många andra göteborgare som trängde sig kring runda träbord och mjuka sammetsgardiner.

”Jag orkar inte mer, jag gör inte det” sa jag helt plötsligt högt och erkände för mig själv det som hade bubblat inuti, känslan av att inte tillhöra någonstans, av att bevara en hemlighet så länge tills det tog över min själ, tyngde ner mina axlar och fick mig att titta nedåt med blicken på gatan. ”Jag vet inte hur man fortsätter framåt, ska det vara såhär?” sa jag igen och de tittade på mig i tystnad och förstod vad jag menade.

”Vad tänker du göra?” frågade Emelie snällt.

”Jag vet inte, jag kan inte göra slut, jag kan inte det” sa jag med smärta i rösten och tittade på mina händer. Vi fortsatte att dricka kaffe och pratade om annat, om skolan, om att vi precis hade börjat på första året på mastern och vart de senaste tre åren hade tagit vägen. Jag och John, så kära som vi var i början, så kär kommer jag aldrig mer att känna mig om vi fortsätter tillsammans. Och ju längre in på min utbildning, desto mer märkte jag skillnaderna mellan oss. Jag skämdes ibland när han var med på någon fest med mina vänner och förstod inte den akademiska världen, pratade med ett hackigt språk som hade stannat still i många år. Jag skämdes för att jag tänkte så om honom, den här människan som hade funnits där för mig i nästan fyra år, som hade tagit mig till akuten och spenderat natten i sjukhusets korridorer när mitt hjärta inte ville mer och som hade plåstrat om mina sår för att jag var känslig mot blod. Den här människan som hade suttit bredvid mig varje femte juli på min brors dödsdag när världen hade fallit samman och jag knappt kunde andas bland alla tårar. Hur gör man slut med sin familj? Man gör det bara inte.

Så jag stod ut, en till höst, en till vinter, när löven föll från träden och marken frös. När spårvagnarna inte kunde köra i kylan och vi trängde oss på morgonen för att hinna med första morgonföreläsningen.  När hemmakvällar byttes ut mot afterschool med sina vänner, först bara på måndagar och sedan även på onsdagar, till öl på torsdagar och girl nights på fredagar. Till att aldrig vilja vara hemma för då påmindes jag om det som höll på att hända, ett slut som väntade längre bort i horisonten och jag orkar inte låtsas något mer, inte nu, så jag dricker lite mer och kommer hem mitt i natten. Och jag svimmar i toaletten och han plockar upp mig, ”tänker du inte på vad du gör mot dig själv med ditt självdestruktiva beteende, du skadar din kropp”. Han var sur, så sur på mig.
”Nej, jag orkar inte med livet just nu, det är för mycket, jag vet inte vad det är med mig men jag orkar inte och alkohol är enda lösningen” svarade jag varje gång och jag såg det i hans ögon att han visste men ändå hoppades på något annat, på oss, på det som jag hade vänt ryggen mot för länge sedan.

”Nat, vad är det med dig, varför mår du så dåligt?” frågade han mig en måndagskväll i februari. Det var sista året på Chalmers och jag och Emelie gjorde vår exjobb på samma avdelning.
”Jag vet inte, kanske att skolan snart är slut och jag har så himla mycket framtidsångest och jag vet inte, jag känner mig så ledsen, som om allting står still och jag vill bara lägga mig under en sten”. Tårar rann nedför mina kinder och jag svalde ångesten igen, la mig i soffan bredvid honom medan han pratade lugnande om att allting skulle ordna sig. Och i hemlighet tänkte jag, om du bara visste. Han höll mig hårt och pussade mig i pannan. Från vårt vardagsrum på åttonde våningen hade vi en öppen utsikt till resten av Göteborg även om på vintern såg allting likadant ut, grått och avklätt och deprimerande.

Han stoppade in händerna under min tröja och smekte min rygg. Kom närmare med huvudet för att kyssa mig, sökte närhet. Vi hade inte legat med varandra på över en månad nu och jag förstod att jag inte kunde säga nej. Om jag inte var redo att prata om vad som var fel så kunde jag inte backa ur. Så jag kysste honom tillbaka, låtsades som om jag ville och i hemlighet hoppades jag att han skulle sluta. Jag vet inte om han märkte någonting av mitt inre krig men han var så desperat själv efter närhet att han struntade i mina signaler. Han knäppte av mig bh:n och började smeka mina bröst. Jag ville spy, där liggandes i soffan och med hans händer mot mina bröstvårtor. Han kysste mig vid örat och jag kunde känna hans doft, så nära mig, jag ville inte. Fick kväljningar men det fick inte synas, det får blir så Nat tänkte jag, dodge a bullet eller vad folk gör i sådana situationer, tänk på annat.

”Ska vi gå till rummet?” frågade han bara några centimeter från mitt ansikte.
”Mhhmm..” svarade jag villig, i mitt huvud ville jag bara springa ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka.

Vi gick till rummet och han slängde mig i sängen, han tyckte väl att det var sexigt. Jag producerade fram ett halvt leende och han la sig över mig. Hånglade upp mig brutalt och drog av mig trosorna. Tryckte sig in och låg väldigt nära mig. Hans ansikte, hans doft, hans kropp, hans läten. Jag vill inte mer, vill att det ska ta slut så jag försöker att påskynda det hela. Trycker honom hårt emot mig så att han ska fatta vinkeln och börja spela lite hårdare. Och han gör det, framåt, bakåt och vid sidan. Stolt över att han kan hålla sig och jag tänker på annat under tiden. Tänker på var jag ska bo om jag gör slut med honom, om att jag kanske ska flytta till Köpenhamn snart och börja på ett nytt liv. Tänker på att den här människan som jag trodde brydde sig om mig inte förstår att han gör mig illa just nu, just nu när han vet att jag inte vill men ändå går med på det. Han som avbryter mitt i allt och trycker mitt ansikte mot sin snopp och jag som får kväljningar igen och lust att slå honom. Det är inte sexigt, jag är sårad och snart börjar jag gråta och jag vill inte gråta, får inte gråta, får inte visa några känslor alls. Och någonstans efter att han var färdig sprang jag in i duschen och grät medan vattnet rann längs med min smutsiga kropp.

 

13 comments
  1. Sanna said:

    Åh vad jag känner igen mig i det här! När jag hade sagt nej allt för många gånger till G så kände man sig liksom tvungen att göra det för att slippa behöva prata om varför man inte ville. Kändes enklare att stå ut med en stunds sex än att prata om att man inte ville vara tillsammans längre, även om varje sekund man låg där kändes så ångestfyllt och jobbigt. Och att personen som säger att de älskar en gör så mot en även om de innerst inne vet att man inte vill.

    • Men åh, jag minns hur det var, när vi satt där på caféet och pratade om att vi inte orkade mer, att slutet låg nära..att man var så deprimerad varje dag. Att man gjorde saker mot sin vilja och kvävde sig själv varje dag. Jag hoppas verkligen att det händer aldrig mer, att man hamnar i sådana situationer när man inte riktigt vet hur man ska tänka kring det hela, om det var våldtäkt eller om det inte var det eftersom man inte sa högt ut att man inte ville. Och precis som du säger, människor som säger att de älskar en men ändå gör så mot en, låtsas att de inte förstår situationen fast de innerst inne vet hur det ligger till. Det tog mig så lång tid sedan det hände, det allra sista som var slutet för oss, för att jag skulle våga skriva om det och säga det högt ut att det inte var okej. Nu vet jag det men jag önskar att den tidens Nat hade haft orken i sig att säga nej.
      Puss fina, tycker om dig <3 <3

      • Sanna said:

        Puss på dig med fina du. Tycker om dig med <3 <3 Vi måste ses snart!

  2. En annan Sanna said:

    Starkt skrivet. Känner också igen mig, fast jag är fortfarande kvar.

    • Jag blir ledsen av att läsa att det finns fler som befinner sig i den situationen för jag mådde verkligen inte bra och varje dag åt upp mig från insidan för att jag inte kunde sätta ord på vad jag kände eller för att jag inte kunde se en tydlig riktning på vart livet var på väg. Att vilja annat men att inte ha orken i sig att göra något, att gå under för varje dag som man lever. Hur gör man, hur överlever man? För mig var det som hände ovan det sista som hände, när jag kände mig så smutsig och äcklig och hur John blev i mitt huvud en främmande människa som ville mig illa (fast jag vet att han absolut älskade mig). Jag gick sönder tills jag kom fram till att jag inte orkade mer, att det var två sidor av mig som behövde delas itu om jag skulle kunna fortsätta vidare. Det är först nu, över ett och ett halvt år senare som jag vågar skriva om det, för just den gången minns jag så starkt då han gick över en gräns som inte skulle ha krossats.
      Sänder lite styrka till dig <3

  3. en sanna till said:

    Jag är också kvar. Fasiken också.

    • Det är så svårt att ta det steget, att inte vara kvar. Jag kunde inte ens förmå mig att tänka den tanken, ett liv utan honom. Vi delade på så mycket, en gemensam lägenhet, föräldrar som såg oss som ”vi två, Nat &John”, mina kusiner älskade honom, frågade varje gång om han skulle också hälsa på. Det kändes som om jag splittrade en hel familj om jag lämnade honom. Och jag var så sur på mig själv, om varför jag kände som jag gjorde, jag kunde inte förstå att man kan sluta vara kär i någon likaså man blir kär i någon. Fall in love, fall out of love. Jag trodde att det skulle vara för alltid och det kom gradvis till ett slut. När det hände (det jag skrev ovan) och jag kände mig så sårad, så smutsig, så äcklig så blev han också som en främmande människa som ville mig illa och jag visste att jag inte kunde ta det en gång till. Att hur ont det än gjorde så kunde jag inte göra så mot mig själv något mer. Ett så smärtsamt beslut, än idag är jag inte helt över honom, eller att det tog slut. Men jag vet att det var rätt beslut för mig, att vara sann mot mig själv och mina känslor. Nu vet jag det mer än någonsin men det gör ont att komma till den punkten och det gör ont en lång tid efteråt.
      Jag vet också att det är en process och att det kommer inifrån, vad man vill och vad man gör. Till slut vet man.
      <3 <3

  4. mk said:

    Jag är också kvar. Hur överlever man?

    • Jag behövde ta mig ut för att överleva för jag kände hur jag gick sönder för varje dag. Drack lite mer och var allmänt självdestruktiv för att jag inte klarade av att inse verkligheten, hur allting höll på att kollapsa. Skolans slut, ett slut i horisonten för mig och John, ingen jobb i sikte, kanske flytta till en ny stad. Precis allting förändrades samtidigt och jag var så rädd, så rädd att om jag föll ihop så skulle inte han finnas där för att plocka upp mig för att jag ville lämna honom. Och av alla gånger som jag låg med honom för att inte behöva ta tag i verkligheten eller för att slippa prata så minns jag så starkt och tydligt denna gången, när det kändes som om han gick över en gräns, utnyttjade mitt dåliga psykiska tillstånd och det kanske var ett desperat försök från hans sida att rädda allting. Hur man nu gör det med att ligga med någon som så tydligt visar med kroppsspråket att personen inte vill ligga med dig. Men jag sa aldrig nej, om att jag inte ville, jag försökte istället att rikta mina känslor inåt och kväva allting, få det att inte synas. Jag sa ingenting till honom och vi pratade inte om vad som precis hände efteråt..vi nämnde aldrig det något mer och vi gjorde slut kort därefter.
      Tycker att det är så svårt, hur man än gör så blir man sårad :(
      Massa kramar <3 <3

  5. Usch, jag känner igen. Till och med nu när jag är i ett förhållande där jag är glad, ibland vill man bara inte. Låta det hända, sen låser man in sig i badrummet och gråter.

    Starkt skrivet, Nat!

    • Tack P. Det tog mig väldigt lång tid att ens reflektera kring det hela och få ut det på ord. Det kan bli så fel ibland och det är så svårt att definiera gränser när man tycker om en människa. Av alla gånger som jag låg med honom för att jag ”var tvungen” för att slippa ta tag i mitt liv så minns jag särskild mycket denna gången, den där känslan av avsmak som jag fick efteråt. Kände mig så sårad, utnyttjad och utan någon värdighet kvar. Och också besviken på mig själv för att jag lät det hända, för att jag liksom en medberoende människa såg vad som pågick med hade inte kraften att stoppa det.
      Puss fina <3

  6. M said:

    Usch, det är så jädra hemskt att så många känner igen sig i det här! Jag känner också igen mig och har också dolt tårar i duschen efteråt, men jag tror och hoppas att det inte kommer förekomma i något framtida förhållande. Det är ju klart som tusan att man inte ska ligga om man inte vill!

    • Ja det är verkligen hemskt att det är många som känner igen sig och det värsta att det påverkar en så mycket, den där skammen och känslan över att känna sig smutsig för att man gör så mot sig själv. Usch :(

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: