Do my crying underwater

large (70)

Det är fredag och solen skiner där ute. Jag kan se hur solstrålarna studsar på löven och speglas i det gröna gräset som fortfarande hänger kvar. September har kommit och det är nu, sensommar-höstperioden som är den finaste. När man kan klä sig fint och varmt medan det fortfarande finns spår av sommarens solbränna. Och håret hänger fint i stora vågor och det har vuxit så mycket nu att det sträcker sig en bra bit nedanför axlarna. Guldbrunt, blont och livfullt och Maria säger att hon gillar mig såhär, för att jag får så mycket färg kring ansiktet jag som annars brukar vara så blek om vintern. En ny lägenhet, en skön säng att sova i och folk som bryr sig.

Och det är soligt därute, jag kan se det från mitt fönster och jag suckar när jag vaknar för jag hade kunnat ligga medvetslös ett halvår eller lite till. Jag befinner mig i ett sådant stort mörker, ett hål som suger mig i en liten bit i taget för varje dag som går och jag kan knappt begripa vad som pågår. Kanske resultatet av flera månaders psykisk stress, att bli färdig med skolan, att flytta till Köpenhamn, att få sitt hjärta brustet och att hanka sig kvar för att överleva. Att hålla huvudet ovanför vattenytan i en lång lång tid och nu vill jag bara drunkna. Att komma till jobbet och slåss av ångest av den stora högen med papper och grejer som behöver tas tag i. Jag orkar inte så jag lägger på lite mer på min hög. Och data som ska behandlas och rapporter som ska skrivas och vetskapen att mitt projekt ska läggas ner för att det inte finns tillräckligt med marknad ute i industrin, att det är för tidigt för att det ska kommercialiseras. Att det inte kan fortsätta vidare som det ser ut just nu. Och alla månader av ont i magen, av att tvinga sig själv upp från sängen och kämpa, försöka hitta nya alternativ, hoppas på att det blir bättre, oroa mig för hur det ska bli efter december, om jag ens har ett jobb då.

Jag har slutat oroa mig eller snarare så har jag stängt in det någonstans inuti, slutat kämpa, kört slut på orken, funderat på att lägga mig under en sten och sluta finnas. För jag orkar inte mer, jag orkar inte leva i ovisshet, jag orkar inte med fler deadlines och att allting ständigt ska vara en kamp, att det aldrig blir lättare, att man inte kan pusta ut och andas och kunna blicka längre ut än tre månader i taget. Och om det var den här veckan som gjorde det eller veckan innan, att min döde brors födelsedag närmade sig och jag blev helt bortkopplad från världen, tappade förmågan att koncentrera mig och fokusera på när andra pratar. Jag känner mig förlamad i själen och snart förlorar jag kontrollen över min kropp för jag vet inte hur man fungerar längre.

2 comments
  1. F. said:

    Babe <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: