Morning twilight

lana

Det var som om luften förändrades och horisonten bytte skepnad. Månen hade redan försvunnit från himlen och där längre bort i havet hade en rosalila nyans spridit sig. Jag kunde se spetsarna från vindkraftverken mycket bättre nu, de perfekta vinklarna och det vita som kontrast till det mörka. Det är detta som kallas för morning twilight tänkte jag tankspridd, när man varken kan se solen eller månen men horisonten är belyst av de övre lagren i atmosfären. Öresundsbron sträckte sig still och mäktig, belyst av miljoner stadsljus där på andra sidan. I sverige. Han slutade kyssa mig, drog sig tillbaka och såg fundersam ut och jag visste att det markerade slutet på min dröm, på det surrealistiska omkring oss. Ah melankoli, vi verkar följas åt på sommartider, när ingen annan kan se och när hjärtat vill lite mer men inget får. Jag tittade ner på mina knän med blicken, infann mig i det sorgliga som var på väg att hända, som när man står framför en storm och är maktlös, luften blir tung och stilla innan det börjar blixtra.

”What’s wrong?” frågade jag Birdie och väntade på att få höra det jag visste innerst inne, det som inga ord kan beskriva. Den där längtan över att det bästa är över. All good things come to an end har någon sagt, förmodligen någon som kände den bitterljuva smaken hänga kvar i luften.
”I don’t want this to become a habit you know, like you say, it is not happening a third time”. Han sa det med någon lugn i rösten som någon som hade bestämt sig och jag kunde inte göra annat än att infinna mig i stunden, i det tysta, i att han inte vill.
”It is just a perfect night to make out, no worries” sa jag och låtsades tro på mina ord, om att vi bara har kul tillsammans, om att jag inte vill något mer egentligen. Jag har lärt mig att dölja mina känslor, att vara ledsen inuti och le på utsidan. Det har jag gjort i ett helt år efter Edward och det är så tryggt, så bekvämt på något sätt att vara ledsen för mig själv, att vara ensam. Han sa inte så mycket mer än det, för inga ord behövdes, jag var med på noterna och han valde att titta bortom melankolin. Det är tryggast för honom så, att inte släppa in någon och vi är kanske två trasiga människor som inte borde hitta varandra. Men det som han inte vet är att jag är förbi honom, jag har överlevt min egna storm, det som Edward lämnade efter sig. Och han, han kanske sörjer fortfarande och jag vet mycket väl att ett halvt år är ingen tid för att sluta älska någon.

 

”Maybe we should go now” sa han och jag reste mig upp, skakade av mig sanden och tog sandalerna i handen. Vi gick tillbaka längs samma stig men med krossade förväntningar några timmar efter, där i mörkret och i kylan som hade ställt in sig. Han cyklade framför mig och jag följde efter, såg allt det vi passerade innan, bron, pinnarna vid sidan av vägen där han sa några timmar innan att jag skulle vara försiktig. Vi kom fram till Amagerbrogade och det var redan underförstått att vi inte skulle spendera natten tillsammans.
”Well this is me” sa han och stannade på sidan av vägen, hoppade upp på trottoaren medan jag var kvar på min cykel. ”Will you find the way home?” frågade han vänligt.
”I will, no worries” sa jag lättsamt och planerade i mitt huvud att slå på GPS:en efter korsningen.
”Well thanks for tonight” sa han med lite nostalgi i rösten, som om det var lika sorgligt för honom också att skiljas åt.
”Thank you, it was..it was awesome, a memory for life” sa jag och menade varenda ord. Det vackra omkring oss och känslan i luften, över att allting är möjligt, universum, månen, stjärnor, över att känna sig levande.
”So next time skinny dipping and stuff like that?” sa han lättsamt och verkade vilja dra ut på det hela. Men jag ville bara iväg, cykla genom natten och känna mig ledsen, vara för mig själv. Ta mig hem till min egna säng och leva på det bitterljuva, över det vackraste som jag någonsin har upplevt och till att känna någon slags hjärtesorg. Något som brytits av mitt itu innan det ens började och en styrka på insidan över att jag klarar detta som allting annat som kommer min väg.
”Right..see you on monday!” sa jag helt bortkopplad och kramade honom snabbt innan jag cyklade iväg mot andra sidan av staden. Medan jag cyklade förbi mörka sjöar och tomma gator fick jag påminna mig själv att man inte kan leva på luft och tomma förhoppningar, att kärlek inte ska vara komplicerat, att jag förtjänar att bli älskad också.

5 comments
  1. Linnéa S said:

    <3 <3 <3

    • Loooove (hur gör man hjärtan på mobilen?) Puss

  2. Sofia said:

    de förtjänar du verkligen <3 o en dag kommer du hitta rätt, någon de känns lätt med och som älskar dej som du älskar honom. det på vägen är väl bara så livet ska vara och man får glädjas åt allt det fina man får uppleva <3

    • Tack fina du, dina ord ger mig styrka ska du veta. Jag ska träffa rey ikväll och tänker hångla upp honom och bara vara young and reckless ;) har så himla mycket fjärilar i magen hihi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: