I keep feeling smaller and smaller

sad

Klockan är nästan tio och luften står still. Himlen har en lilablå nyans och solen har precis gått ner, gömt sig någonstans långt ut i horisonten där vi på den här halvdelen av jordklotet inte ser. Jag sitter här på sängen i mörker och försöker att andas, att förstå. Jag gick planlöst i stan idag, gömde mig bakom svarta solbrillor och höll fast i väskan som någon slags trygghet. Jag vet inte varför det blir så ibland när jag befinner mig bland folk. Det känns som om de stirrar, som om jag är för tjock, för osäker, för rädd för att ens be expediten i affären om de har de där sandalerna i storlek trettiosju. Jag, världens mest sociala varelse, får panik bland människor, vill gå hem och låsa in mig i mitt rum, där ingen ser mig, där ingen pratar med mig. Jag tittar mig omkring och tycker mig se deras blickar, de stirrar, där går hon, smutsig och i sladdriga kläder och i slitet hår. Åh varför valde jag just de här billiga H&M shortsen och en där vita toppen i spets. Allting sitter fel, bara fel och inget hjälper och jag har precis trampat snett på mina sandaler och förmodligen gjort mig illa i knät på cykeln, haltar fastän jag försöker så hårt att gå normalt, hur man nu gör det. Ser min reflektion på butikernas fönsterglas för att sedan titta bort snabbt igen. Vad är denna osäkerhet idag och rädsla för människor?

Min vän spanjorskan ville gå på salsa klubb ikväll men jag tänker bara på hur äcklig jag känner mig just nu, behöver ta en joggingtur och en lång dusch innan jag kan gå någonstans. Och le till främmande, behöva vara social, trevlig när jag bara vill lägga mig under en sten, går det? Jag ringde till henne, för att fråga vad planen var och kanske för att tvinga mig själv att gå någonstans, kämpa emot de här dumma tankarna, den där känslan av att känna mig smutsig. Hur jag kan pendla från ena dagen när jag känner mig snyggast i världen till den andra dagen när jag känner mig så liten, så hopplös, så ovärdig att ens finnas i den här stora världen. Lättnaden när hon inte svarade och känslan av triumf när jag la mobilen i väskfickan, nu kan jag cykla hem och skylla på att jag befinner mig för långt bort nu, är för trött för att ta mig någonstans igen, att jag ringde faktiskt henne när jag var i stan. Och när hon sms:ar och skriver att hennes vän har bil och kan komma och hämta upp mig här hemma så har jag egentligen ingen ursäkt men jag skäms så mycket för sanningen så jag säger att jag har skadat mig i knät, att jag inte kan dansa. Men imorgon, imorgon kan vi gå på salsaklubb och jag lovar mig själv att vakna till mitt vanliga jag imorgon.

4 comments
  1. Angie said:

    Vissa dagar är tunga, så är det bara. Men vi finns alltid här för dig, det vet du!
    Kramis, finaste :)

    • Tack söta du, det hjälper så mycket att bara få höra några snälla ord. Sitter här och ler <3

    • ja verkligen, man borde egentligen bara gå hem på såna dagar istället för att vistas bland folk.
      Puss <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: