Farväl min vän

large (33)

Jag vandrade planlöst i korridoren nyss, mest för att det är fredag och vi har haft projektmöte hela förmiddagen och för att jag inte alls är på jobbhumör, snarare jag längtar tills klockan blir fyra och jag får dricka öl med folket. På väg till toaletten möter jag min vän från andra sidan korridoren, från ett annat företag. En kille som vi hälsas omkring i korridoren varje gång vi ses och ibland stannar vi och småpratar om vadsomhelst.
”Hey I just wanted to say goodbye since we won’t be seeing each other anymore” sa han och lutade sig mot mig.
”Ah..whaaat?” jag blev överraskad av hans ord.
”I’ve got a new job starting monday so this is my last day” sa han och skakade på axlarna.
”Oh..really.. oh..what kind of job?”. Jag försökte att samla mig själv och studsa tillbaka från överraskningen.

”At this IT company downtown, it is much bigger than this one and it feels all very exciting” sa han med lite smått ledsna ögon. ”so I’m just walking around here killing time for the remaining hours”.
”Oh man..this feels a bit sad, you’re my only friend over there. So I won’t be seeing you anymore? Oh..”.
Jag pratade i osammanhängande ord, en våg av sorg sköljde över mig. Även om vi knappt känner varandra så är han min korridorkompis och jag hatar att säga adjö till folk och eftersom vi inte ses i andra sammanhang så är det sista gången vi någonsin ses.
”Yeah, it is very sad. It has been nice around here”. Jens kom förbi och såg mig med ledsna ögon och såg fundersam ut.
”It is his last day today so we’re saying goodbyes, this is so sad” sa jag och tittade på Jens igen.
”Yeah, those days when you’re having a crappy day, writing emails everyday in front of the computer and then seeing somebody smiling and waving at you in the corridor, it brightens up your day” sa han och pekade mot mig, ”it’s been nice knowing you”.
”It’s been nice knowing you too. Hey do you have a business card or something, so maybe we can keep in touch in linkedin?” frågade jag hoppfullt.
”Yeah, just wait a sec” sa han och sprang in mot andra änden av korridoren, till sitt kontor och kom tillbaka med ett kort till mig. ”I am the only one with that name in denmark”.
”Okay but good luck and all. It sounds like a very exciting job and hope you make some new friends over there”
sa jag uppmuntrande och började backa med visitkortet i ena handen.
”Thank you and maybe see you around” sa han den obligatoriska frasen och det var nog sista gången vi sågs där. Farväl min vän.

2 comments
  1. Men vilket sammanträffande. För nästan samma sak hände mig igår. Det är nämligen en svensk kille som jobbar i min närmaste mataffär här. Vi har aldrig umgåtts utanför affären eller på någon annan plats än bakom och framför kassaapparaten, men varje gång jag handlat smör eller mörötter eller bröd så har han stått där. Min affärskompis. Och vi har pratat om allt mellan himmel och jord under den tid det tar för honom att skanna in varorna och för mig att betala. Och igår berättade jag att jag snart åker hem – och han blev nästan lite ledsen. Det var lite fint ändå.

    • Ja, hur gör man för att behålla sådana människor som råkar spela någon typ utav roll i ytterkanten av ens liv? När man vet att man aldrig mer kommer att se dem och man vill gärna behålla saker som de alltid har varit..hur gör man?
      Det är lite fint..att man kommer att sakna en människa som inte riktigt är en karaktär i ens historia..men som finns där..det skapas en liten tomhet där de fanns innan <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: