I wish I could rise above it

630ae75f20998d6d39dc3f53900d40550eb81b94_m_large

”He is not here today because he was going to show his girlfriend around in Copenhagen” sa Sølver framför mig och Mikkel som om ingenting. Och jag höll mig hårt med händerna mot bordet jag lutade mig mot, skrivbordet mittemot Sølvers. Det högg till i magen och det sved, det svider fortfarande, det går aldrig över. Jag stod där orörlig och det blev alldeles tyst omkring oss och i vanliga fall hade jag dragit ett skämt, kanske gått över till något annat samtalsämne men jag ville inte, ville vara kvar paralyserad i mitt mörker. Så jag tittade ut genom glasväggen, såg hur himlen gick från solklart till att allting täcktes av mörka moln på bara några få minuter. Hon är här i staden, min stad. Han ska visa henne runt, han kommer säker att ta henne till vårt brunchställe, till allting som vi upplevde tillsammans. Och det gråa blev ännu mörkare, det blev svart och gatorna täcktes av skugga. Solen försvann och himlen följde min sorg, förberedde sig för storm. Och tänk att igår lyckades vi nästan ha en konversation och han erkände för de andra att det var jag som var projektledare för det projektet, att allting skulle gå via mig.

Och han ville visa mig hur dum ena fisken i akvariet var som hade fastnat med huvudet mellan två stenar. Och jag som drog igång en räddningsaktion som involverade en annan kille från företaget jämte oss och Edward som skrattade när fisken gick tilbaka till hålet fem minuter senare. Och jag trodde nästan att vi kunde vara vänner igen. Men idag, åh jag älskar och hatar honom samtidigt, idag önskar jag inget mer än att det regnar på de båda, att de träffas av blixten, att hon gör det för inget ont får hända honom. Och jag se framför mig hur de skyddar sig från regnet i hans lägenhet, hur han kysser henne och han kanske säger till henne att han är glad att de äntligen har träffats. Och det svider ännu mer, kriget tar över inuti mig även om det inte syns på utsidan. För ovanpå det hela har jag en fasad av stål, jag är stark. Men därute har det inte börjat regna än men luften står still, så tyst och still att jag nästan kan höra mitt hjärta slå. Det tar aldrig slut, aldrig. Mörkret som han planterade inuti mig när han lämnade mig tar aldrig slut.

2 comments
  1. Linnéa S said:

    Fina du. Vet hur det känns.

    Alltså ärligt talat tycker jag mest synd om henne, för fine, visst kan han ha jobbat med sig själv och sin problematik kring känslor osv men nja, det är ej särskilt troligt, och jag har på känn att han kommer göra henne väldigt ledsen en dag också.

    Puss!

    • Jag vet att jag är elak när jag går och hoppas att han gör så mot henne också..för då är det inte jag som är problemet…utan det är han själv. Jag liksom behöver få veta det..att jag inte är omöjlig att älska.

      Puss fina <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: