Just one of the girls

hr

Jag tog tåget från Köpenhamns Hovedbanegård mot Sverige i fredags för att besöka mina föräldrar över helgen. Klädde mig som en karamell i vita jeansshorts som går lite över knäna och en pin-up topp i rosa nyanser med körsbär på. Vågigt hår och daft punk i öronen och ett leende på läpparna över att snart får jag se min mamma. Landade med tåget någon gång kring 7 tiden i den där lilla staden och visste att mamma skulle stå därute med bilen och helt plötsligt kände jag mig mindre ensam i mitt nomadliv. Det trygga i det gamla bekanta och en sol som sken hela vägen och en topp med körsbär på. Körsbär borde man ha på sig hela sommaren, tänkte jag, då kan man inte vara ledsen.
”Min dotter blondinen!” sa mamma överraskad, ”ditt hår har blivit så mycket ljusare sen sist vi sågs”
”Det har varit riktigt bra väder i Köpenhamn, måste ha blivit ljusare med solen”
sa jag och ryckte på axlarna, satte fast bilbältet och tittade i spegeln för att dubbelkolla färgen på mitt hår. ”Gud det ser verkligen ljust ut!” sa jag överraskad själv, tycktes mig inte ha den färgen imorse när jag lämnade mitt rum i Köpenhamn. Det skiftar i guldiga färger, som någon slags havrebrunt om den färgen ens finns och som fin kontrast till min solbrända hud. Hela jag har fått en guldig aura och man hade nog känt igen mig på bara håret.
”Gick resan bra?” frågade mamma standardfrågan medan hon backade ut ur parkeringsplatsen.
”Jodå, tågen var i tid och ingen som satt bredvid mig. Hade två säten för mig själv på snabbtåget. Kollade på serier hela vägen” babblade jag på glatt och mamma verkade väldigt glad över att jag var där. The return of the first born som jag brukar skoja.
Vi tog en sväng runt staden för att se om det såg likadant ut och förutom gröna träd och några sommarklädda människor var allting sig likt. Gatorna var rätt tomma och ibland kom det någon bil och jag fick någon mindre hjärtattack i bilen när mamma var mer fokuserad på att prata med mig än att köra bil.
”Jag förstår inte varför de lät dig ha körkort, du är livsfarlig i trafiken!” ropade jag från passagerarsätet medan mamma svängde in på deras gata och ignorerade mina ord. Vi gick uppför trapporna till fjärde våningen och gick in i lägenheten. Pappa kom ut från köket och kramade mig glatt och även han överraskad av mitt hår och Hannah räckte ut armarna mot luften från golvet. I gipsade fötter med rosa bandage på, hon såg så drabbad ut på något sätt att jag fick hålla igen tårarna.
”Hej lillis hur mår dina fötter?” frågade jag.
”Mmm det är bra nu” svarade hon lite disträ och jag sa hej och kramade hennes kompis också. Kompisens syster kom över så fort hon hörde nyheten och sedan var vi fyra tjejer där och jag räknas fortfarande inte som en av de vuxna. I like that.

1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: