Sisters

large

Efter många timmar av väntande och ångest som bildades upp där kring efter lunch ringde telefonen och jag slängde mig efter svar-knappen. Försökte att höra om hur det lät på telefonen, hur mammas ton var. Tystnad, herregud tystnad och mamma som lät som om hon hade gråtit. Åh nej, lillan, åh nej. Den där halvsekunden av ovisshet slog till så hårt i magen, tänkte på min bror hela tiden, tänkte att det får inte hända nu igen.

”Det har gått bra” hörde jag mamma säga, lite lättad och orolig samtidigt, ”Hon har kommit ut ur operationssalen och de ska hålla koll på henne tills hon vaknar av sig själv”. Lättnad, åh herregud det är nästan över.
”Så hon mår bra?” frågade jag en gång till för att vara säker.
”Ja, vi har inte pratat med läkaren än med sjuksjöterskan sa att operationen är komplicerad och det är därför det tog så många timmar”. Mamma försökte att hålla samlad front på andra sidan luren.
”Åh stackaren, hon är för liten för att behöva gå igenom något sådant” sa jag mycket mer lättad nu. ”Men ring mig sen när ni har pratat med läkaren, vill veta vad som har gjorts och hur det gick till” bad jag mamma att göra och vi la på.
Lilla Hannah hade varit väldigt orolig på morgonen, inte kunnat sova och gått på toa lite för ofta. I hennes huvud så var detta så stort att hon inte riktigt kunde förstå sig på det. Förmodligen har hon hört mamma och pappa debbattera om det hela, pappa helt emot operation och mamma för, tills det blev min tur att avgöra, ”Nat, vad tycker du, hur ska vi göra, jag vill inte riskera hennes liv med narkos” frågade pappa mig när jag var där och hälsade på. Sådana beslut vill man inte ta som storasyster men vad är bäst för henne, vad som är bäst är att hon opereras så att hon inte får ont om några år när benet växer för mycket inåt och fötterna blir deformerade. Nej jag vill inte heller riskera hennes liv men det finns ingen annan utväg så jag får vara den vuxna och stå på hennes sida. Och lilla Hannah, vad har hon att säga till, inte så mycket när man är enda barnet i gänget.

Sjuksköterskorna fick berätta för henne hur operationen skulle gå till, vad som skulle göras och sedan frågade de henne om hon hade någon fråga eller någon undran. Hon hade varit tyst då och skakat på huvudet medan de körde in henne till operationssalen. Precis vid dörrarna hade hon helt plötsligt en fråga, ”hur kommer det att kännas?”. Det brast i hjärtat när jag hörde det, åh lillan, så mycket hon måste ha funderat på det men inte velat säga något av rädsla att mamma och pappa kommer att bråka igen.
Hon fick köras till sitt rum efter att hon vaknade upp från narkosen och mamma ringde till mig på skype.
”Hej Hannah, hur mår du?” frågade jag helt hes på skype och försökte att låta som vanligt.
”Jag mår bra” svarade hon och såg lite förvirrad ut, förmodligen för att hon får ta morfin för smärtan.
”Känns det någonting i benen?” frågade jag igen och hon sa ett snabbt ”Nej..” liggandes i sängen. Ögonen såg ut som om hon hallucinerade något i rummet. Jag såg gipsen i båda fötterna och kände hur det bildades tårar i ögonvrån men ville inte få henne ledsen så jag log och sa ”okej men vi hörs igen imorgon när du har vaknat då”.
Jag tror att det värsta är över nu men jag kommer inte att sluta oroa mig förrän hon är ute ur sjukhuset och gipsen är borttagen efter några veckor. Min fina, älskade lillasyster!

11 comments
  1. Åh. Bara åh, åh, åh. Jag hoppas innerligt att det gått så bra som det bara kan gå.

    • Tack söta, jag är lättad att operationen är över men blir så ledsen när jag hör att hon har ont och att de inte kan ge henne smärtstillande hela tiden så hon får smärttoppar..lillan, man ska inte gå igenom sånt när man är 9 år :(

  2. linnea said:

    Va skönt att höra att det verkar ha gått bra. Håller tummarna för er än (:

    • Tack fina, hon är fortfarande på sjukhuset och ska vara där resten av veckan..blir så ledsen av att se henne ligga där på sjukhussängen med gipsade fötter..lillan, bara 9 år :(

  3. F. said:

    Åh lilla människan :( kram till er!

    • Jaa, hon har det så jobbigt nu och saknar sina fötter..men det blir bättre sen förhoppningsvis. Viber snart? <3

  4. Linnea said:

    Åh, sjukhusväntan är fan bland det värsta som finns. Kram och hoppas hon tillfrisknar snart, det tar alltid ett tag innan narkosen släpper ordentligt när man är liten. xx

    • Det jobbiga är att hon får smärttoppar för att de inte vill ge alltförmycket smärtstillande..och stressade som de är på sjukhus så blir det missförstånd och idag hade hon legat och skrikit hela förmiddagen..man känner sig så hjälplös :(
      Tack söta <3

  5. Fy förstår att du mått dåligt över detta, så jobbigt att vänta på besked! Kram på dig och lillan!!

    • Uhh ja det värsta var att tänka att nu är hon under narkos och de opereras hennes fötter..det känns helt otänkbart att det är henne som ligger därinne..men operationen är över iaf så en grej mindre att oroa sig för. Önskar bara att de hittar rätt dos/sort smärtstillande så att hon inte får smärttoppar som hon haft nu sedan igår. Stackars barn blir traumatiserat :(
      Tack fina <3

      • Hon kommer nog vara tacksam att ni lät henne opereras om några år när fötterna/benen (?) förhoppningsvis blivit bättre tack vare det :) Alltid tungt när någon nära en har ont dock!
        Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: