Heading towards an ending

tumblr_lyjir0Axt11r2k5k2o1_500_large

Onsdagen som försvann så snabbt. Jag hade väntat i många dagar på att se honom, det kändes så. Sist vi sågs var det i knappt två timmar på en gräsplätt vid assistenskyrkogården och gången innan det var det innan han åkte till USA. Vi ses mest på kvällar och jag sover över och när morgonen kommer är allting slut och en av oss måste alltid springa iväg någonstans.

Jag cyklade längs med Nordre Fasanvej och andades in varm och fuktig luft efter förmiddagens regnstorm. Solen hade kommit upp igen och himlen hade en annorlunda ljusblå färg, blandad med vitgråa stänk från de lätta molnen. På några få dagar har våren kommit på riktigt och buskarna sträcker sig ut över cykelspåren. Staden känns annorlunda, det har fått en helt annan känsla och helt plötsligt måste jag förlika mig med tanken att jag har bott här i några månader, snart ett år. Det kniper till i magen och ensamheten befinner sig där igen, samma känsla som när jag var nyinflyttad i Köpenhamn. Jag påminner mig själv över att det är samma stad, det är samma gator även om jag inte har cyklat förbi just den här gatan så många gånger förr. På väg till Frederiksberg, det verkar som om jag hittar kärleken i den stadsdelen varje gång eller om det är hjärtesorgen. Vem vet nu.

Ljuset efter stormen, grönskan, den fuktiga luften, det påminner så himla mycket om Singapore och medan jag cyklar med en hand dras jag tillbaka i tiden till exakt ett år sedan. En eftermiddag vid flygplatsen i Changi, när vi precis hade landat från Thailand. Vi stod där med resväskorna båda två, Edward i sin egen värld och jag som blickade ut på gatan, såg de exotiska träden och solen som trängde in mellan grenarna och någonting kändes annorlunda. Vi blev tilldelade en taxibil och vi tog plats båda två i baksätet, jag till vänster och Edward till höger. Vi sa knappt ett ord, jag ville säga något men visste inte vad, kunde inte sätta ett finger på vad som var fel. Vi hade inte bråkat men knappt pussats något på resan, knappt rört varandra utan alltid hållit ett avstånd. Han gjorde det och jag sysselsatte mig med min kamera istället. Ville så mycket vara nära honom men något inuti mig sa att jag inte fick.

Trafikljuset slog om till grönt och jag cyklade vidare på väg till Mads. Samma känsla, något som inte står rätt till och en sommarångest som spred sig i kroppen. Jag vill inte ha en till sommar som förra året, jag vill vara kär och lycklig och känna en miljon fjärilar i magen. Så jag cyklade lite långsammare, andades in den tunga luften och försökte att frysa tiden så att jag kunde för alltid vara på väg till honom, inte på väg därifrån.

Svängde in på hans gata och saktade in vid hans dörr. 16F, det är hans nummer och ångesten började sprida sig i kroppen igen. Ringde honom för att säga att jag var där och han lät trött i telefonen. Jag öppnade dragkedjan till min alldeles för varma jacka, rätade till min nya klänning som jag hade köpt för att vara fin för honom, plockade fram vinflaskan och fixade håret på plats. Han öppnade dörren och jag gick in men han hånglade inte upp mig mot en vägg den här gången..

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: