Om du lämnade mig nu

 large3

Jag vaknade några timmar senare på golvet med ett halvdrucket vinglas bredvid mig och en öppen flaska lite längre bort. Musiken hade slutat spelas på Spotify och kvällstystnaden hade ställt in sig. Det var ingen hemma, andra har för sig annat på fredagar medan jag dricker mig full i min ensamhet. Och visst var jag bjuden på en fest några kvarter bort, visst hade jag kunnat stanna kvar och dricka med Birdie och de andra på jobbet. Men det kändes som en sådan fredag, jag behövde vara själv och lyssna på min musik, behövde sakna Edward och hans handikappade kärlek. Behövde få ha min ångest ifred och sjunga till Summertime Sadness. Behövde ställa in tankarna på att efter morgondagen kommer jag inte att se Mads något mer. Och kanske en sorglig känsla och oförståelse över vad som är fel, varför de alla springer ifrån mig. Som jag saknar att bli kramad ibland, att luta mig tillbaka mot någon, känna att jag blir fångad även om jag faller.

Det har varit en lång vecka, fysiskt och psykiskt utmattande, människor som kräver och tar och jag som måste vara stark, lyfta stämningen omkring mig, skratta, le och stressa över jobbet samtidigt. Komma hem helt utmattad varje dag, höra Sølvers ord i huvudet, ”I don’t think this company will ever let you go, you are too valuable around here” och inte kunna förstå det, börja bli stressad över att december kommer snart och det är så långt mitt kontrakt täcker mig. Märkliga tankar över att jag inte vill syssla med något annat än det jag gör nu, jag trivs som det är nu även om ibland det känns som om jag drunknar i alldeles för mycket ansvar. Hur jag har gått om alla och helt plötslig blivit huvudansvarig för att bestämma åt vilket håll vi ska gå, ekonomimässigt, businessmässigt i det här projektet, ”You decide when to involve other people Nat, I would like to stay in the background of this” har Per sagt, vår VD.

På kvällarna har jag legat orörlig i sängen, med fysisk ont i hjärtat, den där stickande känslan och oron över att jag kanske måste börja ta mina hjärtmediciner igen, uppdaterat Facebook frenetiskt men inte ett ord från honom, ingenting. Åh tystnaden, tystnaden skär genom hud och ben och hur mycket mer kan en människa ta, det är svaret jag inte vet.

Jag vaknade där på golvet, berusad och vinglig, söndrig, ah vad jag inte är främmande vid att må såhär. Och efter Edward är jag inte rädd för ångesten längre och den här människan jag har börjat tycka om kommer att göra slut med mig imorgon. Jag reste upp mig, sa det högt så att det studsade mellan mina fyra väggar, ”Fuck it, jag orkar inte gå igenom det här en gång till, fuck it”. Jag reste mig upp, plockade upp glaset från golvet och ställde det på bordet, bestämde mig för att ta något att äta för att inte må ännu sämre. Nu har jag sörjt detdär, nu orkar jag inte mer.
Åt mina knäckemackor och la mig sedan i sängen för att kolla på tecknad film, en film som han pratade om en gång och tyckte att jag borde se. Höll på att somna långsamt och tänkte att han sitter nu på flyget hem och han landar ungefär när jag vaknar imorgon. Jag tar tar i morgondagen imorgon, jag somnar nu.

Min telefon ringde och väckte upp mig. Tittade på skärmen, ett danskt nummer som jag inte känner igen, hmm okej, kan det vara hans jobbnummer?
”Hallåå..?” sa jag lite förvånad i telefonen.
”Hej..det er Mads” sa han på danska på andra sidan. Han lät lite osäker i rösten medan jag höll samlad front, jag var beredd på det värsta.
”Hej.. lever du?” frågade jag och låtsades som inget.
”Ja, vi er i Washington nu og har boarding snart, hvad laver du for noget?”. Han ville prata, ville säga hej, undrade hur min vecka hade varit. Jag kom på mig själv med att skratta åt något i telefonen medan i huvudet tänkte jag, om du bara visste, om du bara visste vilket helvete jag har varit i.

”Passer det at ses imorgen klokken 12?” frågade han osäkert igen, vi hade bestämt att ses i några timmar innan han tog tåget hem till sina föräldrar i jylland över helgen.
”Eh ja, det blir fint då. Ha en god rejse, det var godt at høre din röst” svarade jag halvt på svenska, halvt på danska som jag alltid pratar och vi la på. Jag förstod ingenting, vad hände där, varför låtsades han som ingenting?

2 comments
  1. Angie said:

    Sitter precis i samma sits just nu och jag är så galet vilsen. Denna känslokarusellen som aldrig har något stopp alltså!

    • jag är känsloskadad har jag insett, sitter och kokar ihop historier i mitt huvud bara för att han inte har hört av sig på flera timmar :S

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: