This is it.

553024_263570450446571_548287999_n_large

Jag har inte gråtit på länge, inte över honom och inte över någonting annat heller. Jag har snarare kvävt undan de känslorna och levt mitt liv som en robot, jobbat och kommit hem och sysslat med mina andra projekt.

I fredags cyklade jag hem från jobbet lite smått berusad av vinet jag hade druckit innan. Bara ett glas men för någon som knappt har ätit på flera dagar så kände jag mig lite vinglig om knäna. Buller hade redan tagit sig hem och lagt sig för att sova. Vi skulle mötas upp med Allan senare för att gå på Lana del Rey. Dagen som jag hade väntat en evighet för, samtidigt som tiden har flugit förbi. En linje som formas i pannan, kanske åldern som gör sig påmind redan nu. ”You’ve got a line right there when you look troubled like that” påpekade mannen i kostym som vi träffade på en bar några timmar senare, långt in i småtimmarna. Han höll min hand och studerade mina nyckelben och la stundvis huvudet på min axel medan jag strök huden längs hans armar för att han inte skulle frysa.

Jag tog en dusch innan koncerten och skyndade mig för att torka håret och fixa nya lockar med locktången. Tog på mig min vita klänning igen och en svart cardigan. Borstade ut lockarna till vågor och sprayade några lager hårspray, min favorit Bed head – masterpiece. Funderade några sekunder över vilken parfym som kändes som en fredagskväll och det fick bli Burberry; min andra parfym från Calvin Klein kändes som orsaken till att den här fredagen hade gått i ledsna toner. Calvin Klein är så himla mycket honom och så himla mycket tvåtusentolv, året när mitt hjärta gick sönder.

Vi cyklade iväg jag och Buller, förbi Edward’s gata och svängde till höger mot Vesterbro. Staden har fått en vårig känsla den här veckan när solen har värmt upp och torkat de sista spåren av snö. Mitt hår lyser i vad som nog förmodligen är nyanser av Strawberry blonde medan Köpenhamnsbyggnaderna reflekteras i mina svarta Wayfarers. ”I cannot believe we’re going to Lana del Rey tonight” sa jag till Buller medan vi cyklade förbi en korsning, fortfarande på Frederiksbergområdet, ”it’s like a dream come true, to see her live”. Jag log och kände lite mer hur det här var något bra, jag gjorde något för mig själv, något som gjorde mig lycklig. Och det är kanske så det fungerar, att man ställer sig i kö och köper två biljetter utan att veta om någon annan vill följa med..för att man själv vill.

Koncerten var på Tap1 på Carlsberg, folk trängde sig framför oss och vi ställde oss lite mer åt sidan för att jag kunde inte se något där i mitten bakom väggen av folk som är mycket längre än mig. Lana stod på scenen och hjärtat slog lite fortare, det här händer på riktigt. Jag tittade på Allan med ögon som lyste av glädje och han log tillbaka för vi två var de enda i gänget vi kom med som var riktiga fans. Det var mörkt omkring oss och från scenen kom behagliga ljus i lila och vita toner. Musiken var fantastisk, Lana var fantastisk. De första tonerna av Born to die spelades och jag skrek ut några osammanhängande ord för att jag visste vilken låt som spelades. Jag log och blev frusen på plats. Höll i min öl och sjöng med, kände hur det som jag hade trängt undan i bröstkorgen började leta sig fram.

Jag tänkte på Thailand när han höll min hand och tittade mig djupt i ögonen och såg alldeles kär ut. Jag tänkte på när han låg i sängen på hotellrummet och lekte med en vågig hårslinga som hängde löst på ena sidan, medan jag satt där orörlig och kunde inte prata med honom. För att han var helt upptagen med att rulla pekfingret i hårslingan, men att röra på resten av håret och mitt ansikte, min panna, min näsa, mina läppar och min haka för att sedan gå ner mot mina nyckelben och tillbaka till hårslingan. Han såg så kär ut, så lycklig över att vara där med mig, över att det var vi två. Jag såg oss två vid hans favoritrestaurang vid havet medan vi drack banana and pineapple shakes, vinden som blåste omkring oss och han som tog en bild på mig medan jag tittade på havet och de fina turkosa färgerna före stormen. Jag såg så lycklig ut. Jag kände efter hur hans kramar kändes och hur han höll mitt huvud mellan båda händerna och kysste mig. Hur han luktade efter en dusch och hur vi skrattade varje gång någon nös i närheten. Mitt gamla rum på Østerbro, högst upp på femte våningen och han som låg på min säng med jeansen på och i bar överkropp medan jag spelade Lana del Rey – Born to die.

Jag tänkte på en hel svart sommar när jag låg på golvet och grät och försökte att andas men kvävdes av ångest. När jag höll om mig själv varje morgon i två timmar för att jag inte kunde komma upp från sängen, för att mitt tunga hjärta höll mig fastspikad på sängen. Det gjorde ont i bröstkorgen och just då, just då hörde jag en röst från inifrån, det är okej Nat, det är okej att gråta över honom. Så en våg av sorg sköljde över mig och jag sjöng med ”Don’t make me sad, don’t make cry, sometimes love is not enough and the road get’s tough, I don’t know why..” och jag grät medan jag uttalade alla orden, sjöng och log samtidigt, nickade med huvudet igenkännande och tittade hoppfullt mot scenen. Jag grät, där i mörkret, ”..the road is long, we carry on, try to have fun in the mean time..”. Jag tittade på Lana en gång till, tittade upp i taket och sedan tog ett djupt andetag. This is it, I can let you go now, this is it.. och jag tog ett till andetag, kände en bitterljuv lycka inifrån och skrattade mellan tårarna, kände hjärtat slå fort fort igen, tryckte tillbaka med båda händerna i bröstkorgen, this is it. This is it.

3 comments
  1. Vet du vad, jag läste en recension av konserten i Sydsvenskan och tänkte på dig då hehe. Kom ihåg att du hade skrivit att du skulle se Lana någon gång i vår och tänkte ”Jamen, N måste ju ha varit där då!”. Det är fint med musik som väcker känslor i en… <3

    Så du tyckte konserten var bra? Sydsvenskan sågade henne totalt så man blev inte så sugen på att se henne om hon skulle spela i närheten. ;(

    • Jag tyckte att konserten var helt fantastisk, det tyckte nog de flesta därinne också. Vi diskuterade även om vi skulle få tag på biljetter till konserten i Berlin..vet inte hur många gånger jag sa ”this is awesome..this is so awesome”. Jag älskar Lana och med det man hade hört innan att hon ”inte ska vara så bra live” så var man lite orolig..men alltså hon är helt fantastisk <3

      • Åh vad kul! Älskar bra konserter :) Thåström i Malmö för typ 2 år sedan var sådär ”Omg jag tror jag dör nu!”-bra…
        Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: