Where the wild roses grow

4_large

Jag befinner mig i Fågeltorp. Det är vad Caro kallar den här trista lilla staden där mina föräldrar bor. Jag har ingen anknytning till den, har aldrig bott här om man inte räknar de gångerna man fick packa sina grejer och flytta hem till föräldrarna. I ett rum med beige-vita mönstrade tapeter på väggarna, ett stort skrivbord som har flyttat ner med föräldrarna när de flyttade i mars för några år sen. Min gamla säng där min pappa sover nu. Skolbilder på mig och Hannah på väggarna, jag hade blont hår då. Numera en ljusbrun nyans som reflekterar solljuset i orangea toner.
Jag saknar sverige när jag har varit i Köpenhamn för länge, saknar någonstans där det inte är platt och ett ställe där de pratar ens språk. I danmark är man främling, begränsad i att vara sig själv och uttrycka sig fritt, för det kan jag inte. Inte på danska.

I danmark är jag ensam, så ensam att jag har vant mig vid att inte prata med någon på flera timmar. Jag kan sitta där för mig själv och låta tiden passera utan att behöva umgås med någon. Här är det annorlunda, min mamma har ett behov av att konsumera allting som inte har sagts på flera veckor och jag får panik, känner mig kvävd, instängd och som om alla förväntar sig att när hon kommer och hälsar på så kommer det att vara jättebra. Nästa gång, tänker jag, nästa gång jag kommer hit så får jag anstränga mig på att vara pigg, pratglad, spela Wii med Hannah och inte bli sur på allt och alla. Men istället så går jag och gömmer min kropp, för jag känner mig för tjock, får ångest över min mammas dömmande blick..eller snarare dömmande tystnad. Om jag har gått ner så är det, ”oj vad liten du har blivit, du är nästan lika smal som när du var tretton!”. Om jag har gått ner lite för mycket i vikt, som i somras med hela Edwardsorgen, så är det ”du ser smal ut” i gråtfärdig röst och en orolig blick i min mammas ögon. Men tystnaden, jag hatar tystnaden.

Och jag hatar mig själv och besvikelsen över att aldrig räcka till, att aldrig kunna sitta och umgås med dem i mer än två dagar utan att få psykbryt och gå omkring som ett åskmoln. Och alla mina spydiga kommentarer, över att mamma ställer sig för nära i affären, att hon väntar på att jag ska ta ett beslut över vad vi ska göra härnäst, över att jag ska veta bilvägen till Jönköping. Jag känner mig stressad och som om det förväntas av mig att jag ska vara den vuxne och höra alla deras problem, hur osocial min pappa är eller att hon får ta allt ansvar själv. Och sedan min pappa som letar efter en ensam stund med mig för att trashtalka min mamma.

I Köpenhamn kan jag vara vuxen men när jag kommer hit så vill jag inte det, jag vill bara ha en stund att andas på medan någon annan har kontroll över livet.

2 comments
  1. Linnea said:

    Det är svårt att ”Komma hem” som vuxen. I slutändan så är man alltid sina föräldrars barn och det är så lätt att glida in i sitt gamla tonårssätt. Hoppas du har haft en bra påsk ändå. Jag har haft en sån fin helg men nu är jag mest bakis, lite ångestfylld och brutalt förvirrad över känslolivet/exet/hur jag kunde dricka så mycket vin i går. Så det kan gå. xx

    • Det var helt okej ändå, fick många kramar av min lillasyster och mina små kusiner så det var värt att komma hem bara för deras skull. Var i varberg en sväng som är alltid sig likt..tog en kaffe på café mignon och satt ute i solen en sväng..det var så skönt :)
      Exet alltså, jag får ångest åt dina vägnar härborta, ska han bo hos dig? hur länge stannar han?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: