Push the sky away

tumblr_mjm22aSwXM1rzwxgto1_500_large

Förbaskade himla facebook. Jag tog bort honom nyss på skype, kände detdär ruset av ”dethär var någonting bra du gjorde för dig själv”. Fick världens ångest för att det var som att ta bort en kroppsdel, en förruttnad kroppsdel som man inte vill skiljas från. Honom. Men han har nog blockerat mig på skype för jag ser honom aldrig online och jag är alltid online. Och det brukade han också vara och förmodligen fortfarande är för att han inte har några kompisar där i Singapore. Bestämde mig sedan för att jag inte hade besökt hans facebook sida på ett tag, undrade vad han gjorde, allt medan jag småskrattade på insidan och dog av ångest samtidigt. Nick Cave spelas i mina hörlurar och jag är alldeles för förlamad i själen för att få någonting gjort trots att jag sitter här på kontoret nu med ett stort vidöppet excelblad.

Så jag klickade mig till honom. Och där framför mina ögon i stort format stod en bild från en restaurang men ett glas rödvin framför honom. Och en till vid sidan av honom på ett fyrkantigt bord. Och jag kan skymta en liten del av singapore där i bakgrunden. Och det gör ont, så himla ont i hjärtat, för att han kan bara släppa saker och gå vidare, träffa en annan och göra allt det vi gjorde ihop och förmodligen för att det inte tog honom någon tid alls att gå vidare. Och jag, jag har lidit längre än tiden vi var ihop, tänkt på honom varje dag, saknat och gråtit och legat på golvet med hjärtat i halsgropen. Saknat honom som gjorde mig så illa, skrivit fina texter om honom som tog mig sönder, hoppats att han skulle ta tillbaka mig, vägrat inse att det är slut. Tills en dag kommer när man inte orkar längre, man orkar inte hoppas, han känns så främmande att man inte vill krypa in bredvid honom, vill inte. Men känslan, saknaden av något som skakade om mig till grunden, saknaden efter en människa som inte alls finns i mitt liv men på något sätt har format om mitt liv nu. Åhh jag vill bara lägga mig här på golvet, bredvid mitt skrivbord, krympa ihop till en boll och bara dö..eller vadsomhelst för att slippa känna såhär igen. Varför, varför kan jag inte bara ta bort honom från Facebook och klippa av alla banden, helt, varför? Och varför försvinner inte han helt, helt från mitt hjärta och mitt minne och mina sinnen. Jag vill inte längre, jag vill inte längre.

6 comments
  1. frida said:

    Du kommer en dag.. va inte ledsen söta!

    • Uh det var en bump in the road eller vad man säger men är mycket gladare nu..eller vad man nu är.. men typ okej :)
      Puss <3

    • Borde ta bort honom helt men klarar inte av det. Men tror att jag gör det nu i dagarna, måste bara bestämma mig helt, no regrets liksom. Känns bara så definitivt..the end på något sätt. ååh

  2. pauline said:

    Visst gör det ont?

    Jag har inte skrivit här på länge men gud Nat, jag har träffat en ny. Det gick så fort. En killkompis jag haft sedan i somras (men vi gick på samma grundskola men kände inte varandra då), vi lärde känna varandra igenom att varje gång vi varit ute och röjt på stan på skilda håll tog vi samma buss till den här lilla hålan till by. Vi var alltid lite smålulliga och satt alltid och pratade om livet tills vi skiljdes åt på olika stationer. Några veckor sen valde vi att gå ut tillsammans, i ett stort gäng. Han följde med mig hem den natten, sen dess har vi träffats väldigt mycket och jag kan på riktigt säga att jag är glad igen. Iallafall känns det så.

    Det enda som har fått mig att må dåligt är tanken på hur mycket tid jag lagt på mitt ex. Så mycket kärlek jag försökt ge någon som inte förstår. Så många tårar jag slösat på en idiot som vägrar känna efter hur han egentligen känner och alla timmar, dagar, veckor jag lagt på att sakna och älska honom utan att få samma svar tillbaka. Känner mig fruktansvärt förnedrad, så mycket tid jag la på att vara olycklig på grund av en dålig människa.

    Så ja, visst gör det ont Nat. Men han förtjänar inte varken dina tankar eller din tid, och det kommer du också förstå en dag och det enda som finns kvar då är minnen som är sjukt avlägsna och sedan en hel del ilska.

    Kramar!!! ♥

    • Så himla glad för din skull Pauline att du är glad igen! <3
      Jag har ändå varit på rätt så bra humör, rätt så glad nu i dagarna. Kom över den där ledsenheten jag kände för Edward, tänkte att jag kan inte göra något åt det och livet går vidare. Tror nästan att det är bra att jag har så mycket att göra på jobbet för då hinner jag inte tänka på honom. Han finns inte i mitt huvud i samma utsräckning som förut men vill så gärna bli av med honom helt, sluta tänka på honom och sluta bli ledsen och sur över allt dumt han har gjort, att han är så emotionellt omogen att jag blir sur bara jag tänker på det. Men det känns mycket bättre nu, jag tror att jag har tagit mig till andra sidan..där jag inte alls kunde tänka mig att vara för någon månad sen..det som ni alla sa..att der går över, stå ut.. det har det nog gjort litet i taget <3

      Puss fina, så himla roligt att höra från dig! <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: