Best out of three

tumblr_mfm22bvRZD1rrqcfyo1_500_large

Han dyker upp i mitt huvud och attackerar mitt minne. Edward, med sina spända axlar och sin intensiva blick, han står där framför mig och jag ser linjerna på hans ansikte. Läpparna som formar en upphöjd båge som om det fanns huggtänder inuti. Två skrattgropar som aldrig har kommit till sitt rätta och linjer som har format sig kring hans kinder. Han tittar på mig så intensivt, som om han vill säga något, eller är han sur på mig? Det regnar ute och jag går och bär på en stor väska. Har precis landat från sverige med SJ snabbtåget och är på väg till jobbet.

Första attacken var medan tåget rullade in på Hovedbanegården, jag mindes när jag var och hälsade på för första gången sedan jag bodde i Köpenhamn, någon gång vid den här tiden på året. Han hade klippt sig kort och ville veta vad jag tyckte. Jag tyckte om honom med lite längre hår som mjuknade upp hans hårda och perfekta ansiktsdrag. Jag var så förväntansfull och nervös. Hjärtat slog så hårt och han stod där vid perrongen, leendes mot mig och utan någon aning om hur man ska bete sig i sådana situationer. Jag log lite tafatt från tåget och vinkade med handen, tog ner min väska och försökte att bromsa mig själv från att springa till honom, det kanske inte är okej att visa för mycket entusiasm, det kanske är för tidigt alltihopa och jag vet inte ens om jag får röra honom? Jag minns knappt om vi kramades eller om vi kysstes först men jag minns hur jag sneglade på hans vackra kinder och mun medan jag gick bredvid honom.

Andra attacken var när jag gick nedför trapporna till busstationen och insåg hur mycket jag har lärt mig på mindre än ett år som jag har bott i den här staden. Jag vet hur bussarna åker och jag kan orientera mig, jag kan även gissa vilken rutt en viss buss tar. Överraskad av min egen förmåga och jag log när jag tänkte på hur uppgiven jag var för bara ett år sedan, hittade ingenstans och hade mest panik varje gång jag behövde ta mig ur min vanliga morgonpromenad till jobbet. Jag kände till sjöarna men inte hur de stod i förhållande till resten av staden. Jag minns honom som lyfte min väska på bussen och stämplade in två gånger, en till mig och en till honom. Vi satt längst bak i bussen och jag ville inget annat än att röra honom, ta hans hand eller slingra in min arm i hans. Men jag visste inte om man fick, så jag kvävde min längtan och spelade cool istället. Vi hoppade av precis utanför hans lägenhet och han visade runt mig lite snabbt. Vi kom till ytterdörren, där hans namn står så prydligt bland alla andra namnen. Hans brittiska namn och efternamn. Han öppnade sin postlåda och tog fram ett gäng papper och reklam som han räckte över till mig medan han själv lyfte upp min väska på andra våningen. Han hånglade upp mig så fort vi kom in till hallen och jag dog av pirret och förväntan av vad som väntade.

Tredje attacken var när jag gick med min stora väska ute i regnet, i ett mörkt Köpenhamn där det blåste friska vårvindar och mitt hår åkte framför ögonen på mig hela tiden. Var på väg hem och väntade på bussen under en balkong som skyddade mig från regnets droppar. Jag såg honom komma ut från duschen och mindes lukten av hans hud och hans kalla läppar som kysste mig godmorgon. En handduk virad kring hans höfter och han som flaxade med armarna och fiskade efter komplimanger. Hans lägenhet i en vacker junimorgon där ljuset kom in åt alla håll och det gröna trädet på gatan, mitt träd. Lukten av pågens mini-subs som rostades och ostskivan ovanpå. Mitt snabbkaffe som han förberedde för att jag inte skulle bli sen till jobbet medan jag fönade håret. Min vita sommarklänning och lockiga hår i köket och han som blev alldeles stum när han fick syn på mig. En sådan kodak-moment, jag som vände mig om för att jag hörde honom komma, håret som kastades åt sidan nästan i slow motion och han som stod där framför mig alldeles orörlig och överraskad, han hade aldrig sett mig i klänning. Och hans sneda leende som blev bredare medan det glittrade om de pojkaktiga blåa ögonen.

Och sedan drogs jag snabbt tillbaka i verkligheten, till mörkret och regnet och en buss som inte kom. Och hans ansikte som plågade mig, som ploppade upp i näthinnan och jag som försökte att blunda hårt för att få bort honom, förtränga minnet av honom, förjäves. Gud vad jag saknar honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: