Fifty shades of Edward

image

Sightseeing, kappan är på inomhus medan jag åker tåg. Det är kallt i Sverige och det ser så annorlunda ut, ett februari ljus har lagt sig över sjön. Värmer upp mig med Fifty shades of grey och Keaton Henson i hörlurarna. Saknar honom och hans sneda leende så det gör fysiskt ont, varför helt plötsligt?

4 comments
  1. Astrid said:

    Tåg är så märkligt, man får så stora filosofiska tankar och kan börja fundera över saker som man nästan helt glömt bort. Jag tänker alltid på det när jag åker tåg, att det är som terapi. Man lyssnar på musik, tittar på landskapet som flyger förbi och låter tankarna sväva fritt. Jobbigt om man börjar tänka på något som gör ont :( När jag hade träffat min kille och han bodde 80 mil bort och jag hade hälsat på första gången och åkte hem (med tåg) så insåg jag att jag hade blivit kär. Och att det antagligen inte skulle hålla. Jag grät hela den resan, åtta timmar. Det gjorde SÅ jävla ont för jag kände det som att mitt hjärta krossats. Men, nu sitter jag här tre år senare och är sambo och blir kärare och kärare för varje dag. Man kan aldrig veta…

    • Jag tycker att det värsta är när man åker ifrån folk. Att man kramas hejdå och sedan vet man inte hur lång tid det tar tills man ses igen. Att man bor i två helt olika städer och att man ska iväg till sitt vanliga liv, till sina vardagsrutiner där de här människorna inte är en del av. Så himla märkligt och man vet att man klarar sig men varje gång drabbas man av sorg. Jag tycker inte om avstånd :(
      Så himla glad för din skull & att ni vann över avståndet <3

  2. Linnea said:

    Jag haller med ovanstaende kommentar. Tagresor alltsa. Dom bara drar kanslorna ur dig. Jag var i CPH igar for att halsa pa min kompis nyfodda bebis och nar jag gick upp pa perrongen tidigt pa morgonen slogs jag av en san javla MELANKOLI. Sa pataglig att kan skulle kunna ta pa den. Men jag tror det ar bra att fa det utrymmet att bara kanna och tanka helt obehindrat medans man fortfarande ar pa vag. Hoppas du har en fin helg. xx

    • Jag tycker att det är värre när man färdas ensam och ser folk som åker tillsammans/ i grupper. Då drabbas man av den där ensamheten och melankolin, inser hur sorgligt ens liv är och hur folk man tycker om bor så himla långt bort. Konstigt för jag har ju vänner i köpenhamn också men allting blir så himla tydligt så fort jag står på tågperrongen. Min familj är inte här och allting annat är bara så flyktigt just nu.
      Ska gå och umgås med min familj nu och vara mindre gnällig, hoppas din söndag är fin <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: