The city is getting on my nerves

Åhh Buller har gått mig på nerverna rejält den här gången igen. Tur att han åker skidor nu i helgen så jag slipper se honom för ibland så vill jag bara slå till honom mellan benen så han fattar vinkeln. Eller så borde jag hitta en egen lägenhet, dammit att det ska vara så svårt att få något i den här staden.

När vi är vänner och umgås och han är på bra humör så tycker jag om honom väldigt mycket. Och vi har väldigt roligt ihop, äter söndagsmiddag tillsammans och har alltid en gemensam serie som vi kollar på när vi är bakis. Men ibland så kommer han med sarkastiska kommentarer, ”why do you insist on using my coffee cup to make guacamole”, ”do you have like infinite running water in sweden, is that why you always let it run?”, osv osv. Oftast så låter jag det passera och säger ingenting men ibland så tar han det för långt. Igår kväll hade han städat undan några skåp så att jag kunde ha mina grejer däri efter att jag blev sur på honom när han kom med kommentaren om kaffekoppen.
”Do you think I am being unfare? Naeh” svarade han på mitt ”Jeez, write me a list of things I can and cannot do around here”.
”This yours, that half is yours, that stuff is mine, that is yours..” gick han omkring och sa imorse med någon typ av bossig ton, jag ville örfila honom där på plats. Han hade delat stekpannorna t.o.m. i vad som var mitt och vad som var hans. ”In an ideal world people would share but it is not an ideal world” säger han sarkastiskt igen. Det känns som att jag går på tår hela tiden för att inte störa honom och som om jag borde vara tacksam att jag får bo där och hålla käft. Jag vill ha min egen lägenhet som känns som ett hem och inte något tillfälligt och hos Buller är allting ”hans” som han så ofta säger.

Cyklar till jobbet i världens sämsta humör och tänker på hur mycket någons dumheter kan påverka en och forma hela ens dag. Att folk inte tänker på hur deras ord och kroppsspråk kan påverka någon annan. Tills jag insåg att om jag går till jobbet som ett svart moln så kommer jag att förpesta deras dag också. ”Lighten up Nat och sprid lite god energi istället” sa jag till mig själv och log. Den här dagen kommer att passera och jag slipper se Buller i några dagar, dvs de här känslorna är tillfälliga, de kommer att gå över.

Står där och låser min cykel mot glasväggen, ser i ögonvrån en av killarna från nördföretaget på andra sidan korridoren som står och trycker in sin kod på ytterdörren, en meter ifrån mig. Han öppnar dörren bara litegrann så att han kan springa in och stänger den hastigt bakom sig. Jag står där helt förvånad och måste fiska upp min nyckel från jackfickan och trycka in koden för att komma in. Då blev jag sur igen, är han rädd för tjejer dendär? Han kan inte vänta en sekund så att jag kommer in också? Åh den här dagen har inte börjat bra alls, det enda som fattas är att jag och Birdie börjar bråka i labbet.