15 and loved

tumblr_mgy7q1oBb51r80jcco1_500_large

Jag var sexton, lite smått berusad av cider, dansandes kropp mot kropp med en kille jag tyckte om i en lokal någon hade hyrt för att fira halloween. Han spelade musik i sin mp3 spelare och vi delade på hörlurarna. Ibland tog han av sig sin och gav den till mig när det var en låt som han verkligen ville att jag skulle lyssna på. En sextonåringshjärta slog så hårt och kände sig levande av den här killens närvaro. En sextonåring som hade året innan förlorat sin bror, gråtit sig tom på nätterna, varje natt under första året. Av sorg och saknad och ensamhet. Flyttat till en ny stad som jag inte riktigt förstod mig på, med så mycket nytt att lära mig och ingen som la sig bredvid mig i sängen och sa ingenting, bara låg där och delade min smärta. Hon var så långt bort, flera mil ifrån mig, min bästa vän, hon som slutade äta för att jag inte kunde. Och när jag hade mina stunder av klarhet i sorgdimman så kunde jag påpeka till henne att hon inte åt, att det kanske inte var bra. ”Jag äter när du äter, jag klarar inte av att göra annat just nu” kunde hon svara och jag såg smärtan genom hennes bruna ögon, bakom ljusbrunt hår som hade börjat se livlös ut.

Det var sommar och värmen kändes tyngre när trafikens avgaser hängde över oss. Vi satt i trappen där på femte våningen där vi båda bodde grannar, där vi hade spenderat så många somrar ihop och tittade ut på världen utanför. Huset var byggd på nittiotalet men hade redan börjat bli förfallet. Trappvåningarna hade öppna balkonger på varje mellanvåning och utanför såg vi många fler hustak och balkoner och människor, människor överallt som var iväg på ärenden, liv som fortsatte där utanför. Och vi väntade, sittandes där i trapporna med armarna över knäna och huvudet vilandes på händerna. Väntade på något, vi kunde knappt förstå vad som precis hade hänt, hur han kunde dö, hur detta hade drabbat oss. Jag knappt rörlig, klädd i kläder som blev för stora för varje dag som gick, klädd i svart för jag kunde inte stå ut med färger på mig när han var borta. Hon som inte visste vart hon skulle ta vägen, vad hon skulle göra för att skaka lite liv i mig, kanske tacksam att det var min bror och inte hennes syster som dog, sånt som man inte får tänka. Splittrad.

Ett år senare hade omgivningarna förändrats fullständigt, jag fick fira sexton år utan henne och hon fick fira sjutton utan mig. På samma dag, en dag i mars tänkte vi på varandra och blev påminda än en gång om hur svårt allting var, hur livet delar människor levandes och sätter geografiska gränser av avstånd för kärlek.

Jag saknar henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: