Happy birthday my beloved

tumblr_mgbjg9Pab81rkfqwzo1_500_large

Vi satt på lunchen förra året vid vårt vanliga bord närmast buffén och solen lyste in genom glasväggarna. Det var januari och väldigt kallt ute men det kändes som om våren skulle komma snart. Edward satt vid samma bord och retades med mig om allt möjligt, allting han sa var riktad åt mitt håll och jag retades tillbaka. Det gick sådär fram och tillbaka och de andra kring bordet himlade med ögonen. Det var som om vi spelade på att ingen av oss kunde stå ut med den andra men båda kunde inte låta bli. Vi var helt fascinerade av varandra och ibland kändes det som när man gick i mellanstadiet och någon kunde dra en i håret bara för att få ens uppmärksamhet. Han brukade alltid äta snabbt och gå upp till sitt kontor och jag kunde bli överraskad av mig själv för att jag kände någon slags sorg över att lunchen var över och vi skulle sitta flera mil ifrån varandra och bara råka ses när vi stötte på varandra i korridoren eller i labbet. Han kunde komma in i labbet och låtsas ha något ärende och jag gick ofta över till Development delen av labbet som var närmast hans kontor för att hämta rör eller mätcylindrar eller handskar. Jag ville bara se honom. Det var även då jag insåg att jag var helt hopplöst förälskad i honom, något hade börjat växa inuti, ett frö hade planterats.

Det var en vanlig tisdag, han gick upp till sitt kontor och Dottie, vår sekreterare tittade åt mitt håll och sa ”He doesn’t want to make a big fuss about it but it is Edwards birthday today, thought that you’d like to know”.
”Ah really? Damn maybe I should have been nice to him today” sa jag och skojade bort det uppenbara, att Dottie visste att någonting var på gång långt innan någon av oss gjorde det. Jag gick upp till vår våning tidigt, ville inte ha folk omkring mig när jag skulle prata med honom. Utan att retas och bara vara mig själv. En miljon fjärilar flög i magen och hjärtat slog så hårt när hissen närmade sig den tredje våningen. Jag såg honom sitta där vid sin plats, raka axlar och världens vackraste ansiktsdrag. Två veckor innan tyckte jag att han var ful, vad hade hänt med mig?

Jag knackade på dörren försiktigt och lutade mig mot kanten. Han tittade på mig med sina kristallblåa ögon som trängde igenom min hud och fick mig svag om knäna och log sitt sneda leende.
”Is it your birthday today?” frågade jag lite blygt medan hjärtat slog sig ut ur bröstkorgen.
”Yes” svarade han också blygt och tittade ner mot skrivbordet. I den stunden ville jag bara gå fram till honom och krama de där fina axlarna, känna på hans haka, ta på honom.
”Happy birthday” sa jag med min tjejigaste röst, nästan så att jag blev sur på mig själv på insidan för att jag var så försvarslös av hans närvaro. ”Can I ask how old you turn?” frågade jag och höjde på axlarna och log lite tafatt, armarna hade börjat darra.
”Twenty-six” sa han och höjde på ögonbrynen.
”I don’t believe that, how old really?” frågade jag som hade fått lite mer mod till mig.
”Thirty-three” sa han och tittade nedåt mot skrivbordet igen och såg sorgsen ut.
”Thirty-three is nothing, you’re still young!” sa jag uppmuntrande och log mot honom. ”Anyways, happy birthday again and have a nice one!”. Jag ville fly fältet, hjärtat var på väg att lägga av och jag kunde inte andas. Honom kunde jag hantera i små doser men några minuter till så hade jag smält och blivit till vatten precis där vid hans kontor.
”Thank you” svarade han blygt igen och jag vände på klacken och gick mot mitt kontor. Kände hur hans blick brände i ryggen på mig men kunde inte förmå mig att titta bakåt. Kunde inte ens gå rakt och fötterna trasslade in sig i varandra, jag fokuserade på att hålla mig rak i ryggen tills jag nådde mitt kontor i änden av korridoren. Låste upp dörren med nyckeln och gick och satte mig vid min plats. Herregud vilken makt han har över mig och han måste bli min, han måste det, för det finns ingenting annat jag kan göra, jag har kämpat länge för att inte börja tycka om honom och allting har varit förgäves. Från första stunden jag såg honom så har jag inte haft någon egen vilja, ingen gravitationskraft som kan hålla mig kvar på jorden. Han måste bli min.

Igår fyllde han 34 år, i Singapore.

2 comments
  1. Astrid said:

    Åh. Kram.

    Men försök tänka på att det kommer en tid när du glömmer när det är hans födelsedag. Du kommer komma på det en vecka senare, eller månad eller halvår. Och så kommer du känna ett litet litet nyp av dåligt samvete men samtidigt en enorm lättnad över att du inte bryr dig längre och så kommer du att gå vidare i ditt liv, som är bara ditt och ingen annans.

    • Jag längtar tills den tiden kommer även om det känns så sorgligt att det blir så, att två människor som stått varandra så nära helt plötsligt blir till främlingar. Som om vi aldrig betytt något för varandra. Men det måste väl bli så och särskilt nu när han är så långt bort och om jag ska vara ärlig så vill jag nog inte vara hans vän heller, han har sårat mig för mycket. Det ska nog bli befriande att komma till den punkten, att inte bry sig alls. Puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: