A saturday on the floor

gbw319

Jag vet inte vad som hände men det där känslan av hopplöshet infann sig igen. Som att man gör allting halvhjärtat, man går genom livet trasig och ensam. Man fyller dagarna med folk att träffa, dejter, en miljon grejer som behöver göras för att täcka över den där tomheten på insidan.

Jag behöver känna kärlek, känna mig älskad. Ha någon att tänka på. Jag behöver känna mig varm om hjärtat, jag behöver någon som kramar mig hårt, någon som säger godnatt, någon. Bara någon. Jag behöver minnen, något varmt och fint att tänka på men de är alla infekterade av Edward och jag vågar inte gräva i mitt huvud för att hitta ljustglimtar för att han finns där. Det skulle inte ha blivit såhär, jag skulle ha en miljon minnen av honom att leva på, jag skulle ha tänkt på honom när han inte var i närheten och vi skulle ha setts efter några dagar, vi skulle ha ätit middag ihop och gått på fina barer. Och han hade lutat sig fram och viskat i mitt öra om hur vacker jag är och hållit min hand och sett stolt ut att han är den som har fått mig. Och när de andra ger mig uppmärksamhet, när de pratar med mig så hade han sett så osäker ut, så plågad, som om de hade kunnat ta mig ifrån honom. Men det hade inte funnits någon annan för mig, han var mitt allt, mitt ljus och jag sken av att vara bredvid honom, av att få en bit av hans uppmärkamhet.

Hur vi aldrig förstod varandra, vi gick om varandra i vår kärlek. När han var min så var jag inte hans och när han äntligen slog ner murarna som höll honom utanför så byggde han nya, långt ifrån mig. Så långt bort nu och jag förstår inte ens vad som fick mig att nudda vid de känslorna igen. Jag kunde inte stå upp och jag kunde inte andas och jag ville bara ligga på golvet. Det är kallt och hårt här men jag kan inte ta vägen någonannanstans. Det är som att vara tillbaka i juli igen när allting gick sönder men nu är han inte bara några gator bort, nu hoppas jag inte längre på att han ska komma och rädda mig, nu vet jag ingenting..

6 comments
  1. annawii said:

    Jag skickar världens största kram finaste <3

    • tack, det behövs! & bamsekram tillbaka <3

  2. Linnea said:

    Usch och fy och all varldens elandighet. Sa madde jag nar jag kom hem till Sverige igen, det var som ett enormt kanslomassigt bakslag. Jag tror det kommer vara sa ibland, man mar ok, sen slar det till out of the blue. Men man far bara halla fast vid hoppet,att det BLIR battre. Jag mar ok igen, det kanns som om jag har slappt honom och for forsta gangen pa NAGONSIN borjat gilla att vara singel. For hellre ensam an att kanna sig ensam med nagon. Sen sa vore det otroligt fint att bli kar igen, men det kommer ju, Det slar ju till nar man minst annar. Och snart ar vintern over. <3 (och jag har gatt tillbaka till min ursprungliga blogg. Utrensad och ny men anda samma, klicka pa mig och titta in.) :)

    • Jag trodde också det, att nu är det roligt att vara singel. Ska man ”settle down” med piloten liksom..det räcker inte sa jag till mig själv..jag behöver flörta med några fler, jag behöver vara själv ett tag till. Jag sa det till mig själv och ändå så går jag nu och känner mig rejected och fulast i världen. Edward vill inte ha mig, John har förmodligen hittat någon annan, piloten vill inte ha mig heller..christian ville inte ha mig. Så nu generaliserar jag och säger att hela manliga släktet vill inte ha mig..eller iaf de jag vill ha. Elände..hoppas att den går över.
      Btw tycker att det är så himla roligt att jag kan kommentera igen på din blogg :D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: