Because it is always monday again

tumblr_mgjosd5IpH1s20d4to1_500_large

Och då blev det måndag igen och jobångesten infann sig. Vaknade med ett ”vad ska jag göra idag på jobbet så att det ser ut som att jag sliter och de vill ha mig”. Det jag behöver göra är att sätta mig vid datorn och analysera mina resultat men det känns som att det ser ut som att jag inte jobbar. Och det blir till ångest i mitt huvud och jag får lite smått panik, bara lite.

Det känns som att Edward försvinner långt långt bort i mitt huvud, jag tror inte att jag tänker på honom en miljon gånger om dagen. Jag tänker inte alls på honom när det var bra, just nu tänker jag bara på hur det var precis innan det tog slut, hur jag drogs med ont i magen varje dag och fyllona på gatan sa varje gång jag gick förbi att jag skulle le lite mer, att jag såg eländig ut. Det gjorde jag. Och nu minns jag det, jag minns hur ledsen han gjorde mig, hur han fick mig att tro på en framtid tillsammans för att sedan ta de där drömmarna ifrån mig. Jag minns att när vi var i Thaliand i maj så var det alltid på hans villkor. Om han ville kramas eller pussas så lät jag honom göra det. När han ville ha närhet så kom han själv till mig. Jag gick och längtade mellan gångerna när han skulle komma närmare istället för att sitta en mil bort vid skrivbordet på andra sidan rummet. Jag levde i mellanrummen, där han inte riktigt förstod sig på, i en lite del av hans värld där han kunde släppa in mig. I en liten del av hans värld där jag var tillåten att vara. Och det ska inte vara så, även om jag var så bländad av kärlek och behövde bara litet från honom för att tappa andan och fantisera vidare så ska det inte vara så.

Och på något sätt så känns det skönt att han är borta, det är definitivt och det kanske är lite tomt men det var det redan innan han åkte. Vi sågs knappt, vi sågs bara på jobbet och resten av tiden plågades jag av vetskapen att han är därute och träffar andra. Och nu vet jag att han aldrig kommer att kunna släppa in någon, han är för skadad för det och även om han gör det så spelar det ingen roll för mig. Jag är tusen kilometer bort från honom och den vågen kan inte slå mig så hårt. Jag tror att jag har plockat färdigt delarna av mitt hjärta, eller iaf tröttnat på att plocka delar och bara accepterat hur det är. Vill inte ha honom tillbaka, vill bara läka helt, vill komma över honom helt, vill sluta jämföra alla med honom. Vill ha min frihet tillbaka.

6 comments
  1. Natalie said:

    Vad glad jag blev när jag såg att du uppdaterat. Har saknat dina välskrivna inlägg. Ta hand om dig :D

    • åh vad glad jag blir av din kommentar. Puss <3

  2. Jättefint skrivet Nat. Jag får ”återfall” ibland och kan ligga och hysteriskt gråta pga att jag saknar honom, så det är skönt att få höra från någon som vettigt kan skriva såhär, så att jag också kan ta ett djupt andetag och inse samma saker som du gjort.

    • Jag vet inte om det kommer och går i vågor, det kanske ska vara så att man längtar och sedan vågar ta några steg själv och sedan får man återfall igen. Lite som när man slussas in i vuxenvärlden, att det går några steg fram och några tillbaka men i stort sätt alltid framåt. Det blir bra detta, jag håller din hand och du håller min och vi tar oss igenom detta <3

  3. Linnea said:

    Det har inlagget gor mig sa glad, det var bara en kansla av lattnad att fa lasa. Formodligen for att jag traffade mit ex for nagra dagar sedan och det var det dummaste jag kunde ha gjort for HERREGUD nu kanns det som om vi precis har gjort slut och allt ar sa forbannat svart igen. Men jag kunde inte lata bli att traffa honon nar jag var i samma stad och samtidigt vet jag att det behovdes nagon typ av avslut PA RIKTIGT. Nu har jag fatt det och jaklar vad ont det gor. Men jag vet ju att det blir battre. Jag vet ju, precis som du, att jag inte vill ha honom tillbaka. Precis som Edward fick han mig att tro pa en framtid bara for att rycka undan mattan under mina fotter. Sa ja, nu vill jag bara laka helt och hallet. Haller tummarna for det, och dig och mig. x

    • Åh kan tänka mig att det var väldigt svårt att se honom efter så lång tid. Jag undrar hur det skulle kännas om jag och Edward skulle ses igen om någon månad, det känns nu som om jag skulle dö på riktigt..av någon slags nervositet eller att det slår mig igen hur mycket jag saknar honom. Men samtidigt så vet man i sitt hjärta att det var för det bästa, att släppa honom, att det inte går. Att man ska blicka framåt och vara mån om sig själv. Och även om han gjorde slut med mig så känns det som om jag gjorde slut med honom nu, nu när jag kunde äntligen släppa honom och tänka på mig själv i första hand. Så mycket skada kärlek gör, jag är livrädd för det, för att bli kär igen och det kommer inte att vara lätt, jag har så svårt att bli kär i någon nu. Men jag kan gå härifrån starkare och veta att jag överlevde genom en till svår grej i mitt liv och jag står kvar. Det är en ny era för oss båda & jag hoppas att man känner sig hel igen någon gång. Puss <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: