Hands on

426965_487597821291233_56794471_n_large

Dessa dagar. Många dagar. Min mamma ringer samtal som jag inte besvarar för att jag egentligen inte kan förklara mitt state of mind. Sølver säger varje dag att jag behöver sova, jag tittar på honom med stora ögon och försvinner i min egen värld igen. Springer ut och in från labbet och ler mot folk. Förstår inte vad som pågår, kan inte koncentrera mig på en grej, kan inte räkna ut något och miniräknaren stirrar på mig förvirrad.

Per ler mot mig på jobbet men jag får aldrig veta något konkret. Får mest känslan av att de inte riktigt vill anställa någon, att jag kanske ska hoppa på en phD någonstans men då försvinner jag.
”Nat they cannot let you go, this place wouldn’t be the same without you. You bring joy to this place, you keep us alive. We all like you, so don’t worry, they will keep you here” sa Fatma och log sitt härliga leende. Jag fick tårar i ögonen men kunde inte riktigt få ur mig någonting. Hjärtat slog i 120 som det brukar göra på mig när den är ur balans, bakgrundssurret i mitt huvud tog över igen och jag övergick till att sätta ihop mina experiment. Hade skrivit en punktlista om vad jag skulle göra och jag kunde inte riktigt se vad jag menade, vad gör jag här skrek en röst i mitt huvud.

Två män från ett engelskt företag hade kommit för att besöka vårt företag, mest för att se med egna ögon min lilla prototyp av produkt, kopplad till en pump och att det fungerade på riktigt. Vill inte ens tänka på hur mycket pengar den kommer att inbringa till företaget om förslaget går igenom och vi satsar på att patentera produkten. Men jag är förlamad, jag gör mina experiment som vanligt och tänker inte på vad det kan bli i framtiden. Inte alls. Det känns som att gå i skolan och göra något för att man måste, för att det ligger en deadline där längre fram. Jag förstår inte pengar.

”Nat, would you like to present your work in two minutes or so?” frågade Per när han fick syn på mig i labbet. Jag log mot honom och såg sådär ljusbrun och guldig ut i håret under neonlamporna och bubblig, klädd i en vårfräsch ljusblå pastellig topp. Ansiktet har fått en lite mer livlig färg och jag har en guldig bronzer på mig. Tittade på honom med stora gröna ögon som lyser som kontrast till det ljusa och vita omkring oss och sa ”yes, of course” med en snäll och glad ton. Bakom den där fasaden dansar en miljon impulser och hjärtat slår hårt hårt. Det här är ett test, de låter aldrig folk prata, cheferna brukar förklara vad vi gör själva medan jag får se snäll och glad ut någonstans i bakgrunden. De fortsatte att prata om något experiment i bredvid min och jag tog ut en liten centrifugeringsrör som är vårt största konkurrens. Förberedde mig för att sälja min produkt, för att visa att jag kan, jag kan minsann, jag kan prata, ni borde anställa mig. Det tog längre än två minuter, snarare tio minuter som kändes som en hel timme medan mitt hjärta raceade ännu hårdare mot tiden, medan jag tänkte på en miljon sätt att misslyckas på.

”So Nat over here, she’s hands on this product, she’s the one who’s been working on it” sa Per och pekade mot mig. Jag hoppade in mellan dem, klistrade på mitt största leende och försökte mig på jedi-mind tricks för att charma dem. De såg ut att gilla mig, lyssnade intresserade, jag kämpade mitt krig på insidan. Minns inte så mycket mer än att jag måste ha låtit som den gladaste och gulligaste personen på hela gjorden, sånt som jag gör när jag är nervös och måste få de att gilla mig tills jag samlar på lite krafter på insidan. Sen var det slut och jag tackade för mig, de sa tack på fin brittiska, jag flög nästan till andra sidan av labbet, på Research avdelningen och sjönk ihop på elementet.

”I messed up, I messed it up” sa jag och tittade på Sølver.
”You’re overthinking it, I am sure you didn’t” svarade Sølver.
”Yes I did, I could have done it so much better, what is wrong with me, I messed it up!”.
”You need to start relaxing, get some sleep woman!” sa Sølver och log.
Hur kan de inte förstå hur mycket jag vill ha det här jobbet, hur mycket jag behöver briljera så att de ser mitt potential, så att de anställer mig. Jag behöver bara ett go från en person, Per, bara en chans att utvecklas tillsammans med företaget.

3 comments
  1. Man får ha sina dåliga dagar och vara neurotisk över småsaker, it’s okay <3 Känns snart bättre, det är jag säker på! Håller tummarna för jobbet finis <3 Kram!

    • finns det något jobb där man kan ligga och sova och göra ingenting ett tag tills man orkar göra något? jag har hört rykten om google :p

      • Hahaha give me!!! :D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: