I’ll never wear your broken crown

tumblr_mfrly2LJW51s0rmuwo1_500_large

Nu kom det, mitt psykbryt.
Satt precis i köket med min mamma och pratade om mitt jobb. Eller jag pratade om hur mycket jag har utvecklats sedan Edward lämnade mig. Att jag gör grejer som jag inte hade vågat innan. Att jag utmanar min själv och vågar prata med främmande människor. Personlig utveckling och att expandera sitt ‘comfort zone’ för att komma över barriärer som man sätter upp för sig själv. Att stärka sitt självförtroende. Vad jag får tillbaka är ett ”du kanske ska passa dig för att vara för framåt för att det kan skrämma killar, de vet inte hur de ska hantera tjejer som är väldigt sociala och utåtriktade”. Jag blir så less på att allting ska handla om killar och om att man ska följa en viss mall i livet. Man ska hitta någon att vara seriös med, skaffa barn. Det är vad livet går ut på enligt min mamma och många andra. Men tänk om jag inte vill det, tänk om jag inte vill vara ett av fåren i samhället som följer normen? Vad händer med att vara sin egen individ och ha egna värderingar och följa sina drömmar? Generationsgapet är för stort mellan oss tänker jag ibland och man låter det passera, man försöker att bibehålla förståndet och tänka på att de kommer från ett annat system. De har gjort det som förväntades av dem och även pushat mig att gå åt samma håll. Det tar emot krafter att stå för det man tycker och vem man är och det har tagit 25 år att beväpna sig med ord och kunskap för att förklara vad som pågår på insidan, varför jag inte känner någon tillhörighet med samhällsnormerna.

Varje gång jag är här i den här lilla staden så känner jag mig misslyckad, som ett outcast, svarta fåret som flyr från allting. Och alla kommentarer om ens vikt, om att man kan ska täcka över sin rumpa med långa tröjor för att man har kurvor, oavsett hur mycket eller litet jag väger. Jag går ständigt med tankar om hur misslyckad jag är i alla planer och tänker att det blir inga kolhydrater nu när jag kommer tillbaka till köpenhamn för jag måste gå ner några kilon för att duga i min mammas ögon. Trots att jag drar de minsta storlekarna redan i byxor men det kan jag inte förstå hur det hänger ihop med min kropp.

Att prata med människor som inte förstår att just nu så vill jag inte ha någon. Just nu så är jag glad över hur mycket jag har utvecklats och det betyder mer för mig än alla killar i världen. Det är som att prata med väggen, mina ord studsar tillbaka mot mig och jag känner mig ensammast i världen för att dessa människor som jag kallar för min familj inte förstår mig. Och jag blir till femton igen och flyr till ett annat rum och stänger dörren efter mig. Blir sur och förbannad och vill packa mina grejer och åka till Köpenhamn nu på direkten.

Sedan när jag nämner att jag oroar mig för hur det blir med jobb efter maj och att jag måste skaffa mig en egen lägenhet men att det är så svårt. Och att allting kostar och jag inte har råd att betala flera hyror i förväg och depositionsavgift. Att det är svårt i Köpenhamn så får jag ett ”det är bara att spara pengar så kan du köpa en egen lägenhet!”. Ville svara att jo jag kan lägga undan en tretusen mer i månaden om jag skiter i att komma och hälsa på dig. Men det sa jag inte, utan jag tänkte på hur andras familjer finns alltid där för dem, alltid. Och om man skulle befinna sig i en situation där man behöver pengar eller ett lån för att köpa en längehet eller bara för att kunna betala flera hyror i förväg så finns inte min familj där. Eller någonting så enkelt som att behöva flytthjälp. Jag står helt själv och det skrämmer mig.

16 comments
  1. Nemii said:

    Jag vet hur du känner dig. Att alltid känna sig misslyckad och ouppskattad. Men jag vet att du är stark det ser man i ditt skrivsätt och du behöver ingen annan än dig själv. Imorrn är det nyår och då kan du börja om på nytt och vara Nat fullt ut. Och inte tyngas ner av sånt här. Kram!

    • Åh tack fina Nemii, jag hoppas också att det nya året blir fylld med glädje och mindre hjärtesorg för det känns som att man har fått sin dos av hjärtesorg för några år framåt. Hoppas att du har ett fintfint nytt år! <3

  2. Elena said:

    Jag känner mig precis likadant. Min familj är för långt ifrån mig åsiktsmässigt. Låt dig inte påverkas av någon annan, du ska bara ångra det sedan.

    • Man försöker att stå emot men det är så svårt att gå emot vad ens föräldrar anser vara den rätta vägen. Att inte få den bekräftelsen och stödet från dem att man duger som man är, att man är okej. Det tär på ens självförtroende och hur mycket man än bygger upp så lyckas de alltid riva ner en bit varje gång man är här och hälsar på. Men man måste följa sitt hjärta och göra det man själv tror på och det som gör en lycklig. Jag önskar bara att jag kunde bara skaka av mig sådana negativa saker istället för att ta åt mig och bli ledsen varje gång.
      Hoppas du får ett fint nyårsafton Elena! <3

      • Elena said:

        Jag förstår dig i det här, det är nästan lite skrämmande eftersom vi har ju aldrig träffats. Min familj är likadan, jag känner mig så instängt och liten, självförtroendet är på noll. Jag har höga förhoppningar för det nya året :) Tack och ha ett gott Nyår du med!

  3. ANNAWII said:

    Jag blir så arg när jag läser detta gumman och jag känner igen mig i vissa delar. Inte när det kommer till familjen för jag har väldigt stöttande föräldrar (önskar jag kunde dela med mig!) men det där om att komma tillbaka till stället man är i från och möta gamla bekanta. Jag har också alltid varit en sån person folk har väldigt många åsikter om och det spelar nog egentligen inte vad jag än gör, hur jag ser ut eller är, det går alltid att hitta nåt fel. Det är så jäkla jobbigt just när jag är upp i det men när jag sedan åker därifrån och får lite perspektiv inser jag ganska snabbt att felet inte sitter hos mig själv och det hoppas jag innerligt att du inser så snart du anländer till Köpenhamn igen. För du verkar vara en fantastisk tjej/kvinna med både hjärtat och hjärnan på rätta ställena <3

    Kram finis och hoppas du får en fin nyårsafton!

    • Tack söta för så snälla ord, det hjälper när andra delar med sig av sina upplevelser, man får lite perspektiv och känner sig mindre ensam. Jag förstår inte varför folk måste alltid lägga sig i och komma med ”smarta” kommentarer och man är för snäll och vågar inte säga någonting av rädsla för att göra den andra människan ledsen..trots att de precis gjort samma sak mot en. Får så dåligt samvete också för att jag inte vill vara här och sedan när jag är i köpenhamn så känner jag mig ensam och föräldralös. Man borde vara tacksam att man ens har en familj men de lyckas alltid driva mig till vansinne.
      Men är lite gladare idag ändå, ska till Varberg nu och fira nyår hos min morbror och hans familj. Hoppas på lite vin iaf :) Kram & Gott Nytt År! <3

  4. Ania said:

    Åh fy fan vad jag känner igen typ allt det där… :S När jag kom till päronen nu innan jul så sa mamma direkt ”Hej hej hur gick resan? Jaså, ser att du inte har gått ner i vikt.” Och jag bara suckar och känner ändå en lättnad över att jag nu för tiden någorlunda kan strunta i hennes vikthets… Orkar inte tillfredställa henne mer.
    Men du, skit i vad andra tycker och säger! Man ska bry sig om sin egen lycka och ta hand om sig själv! Det finns så mycket att fylla livet med idag… Jag kan snarare känna att det är synd om de som föder 3 barn mellan 18-23… De missar liksom de åren man kan vara helt wild and crazy hehe. :)
    Kram på dig <3 Du är så himla bra, glöm aldrig det!

    • När jag kom in fick jag den där blicken från topp till tå och tystnad efteråt, då vet man vad det betyder. I vanliga fall är det kommentarer om hur liten man har blivit, om man äter någonting etc etc. Alltid någon typ av kommentar om ens vikt och utseende. Ibland så får jag så mycket ångest över att jag ska åka och träffa mina föräldrar och att jag kanske borde börja svälta mig någon vecka innan så att jag inte ser fet ut..för att jag vet att den stunden kommer när mamma tittar hur jag ser ut i kroppen så fort jag kommit in genom dörren och hängt av mig jackan. Förut kunde hon slänga ur sig, oj vad du har gått upp i vikt, nu är hon tyst istället och säger ingenting när jag har tjockat på mig och kommenterar alltid när jag har gått ner. Oavsett hur mycket jag säger ifrån, jag tror att det är någon slags kulturkrock, vi förstår inte varandra längre..

      Tack fina för att du förstår, det värmer. Hoppas att du får en fin nyårsafton! <3

      • Det där är på PRICKEN som min mamma! Har slutat vräka ur sig hur fet jag är, utan är ofta bara tyst istället. Medan tycker hon jag ser smalare ut då säger hon det alltid. Det lustiga är att hon säger ”Nämen oj har du blivit smalare? Men mår du bra då? Lilla vän!” som om hon brydde sig om min hälsa, men hennes röst låter sådär stolt och nöjd… Suck. Hur orkar de bry sig så mycket om några kg hit och dit?

        Kram kram <3

  5. Linnéa S said:

    Men gud, jag blir helt chockad av att läsa hur dina (och andras i kommentarsfältet) FÖRÄLDRAR kommenterar och påpekar vikt på det sättet. Fan vad vidrigt (ursäkta ordvalet, vet ju att detta med att kritisera andras föräldrar är knepigt) att göra så mot sina barn. Det är INTE okej!

    • Citrin said:

      Det ÄR verkligen vidrigt. Jag har hört detta från min mamma sedan jag var 5 år gammal. Minns otaliga kommentarer om att en kvinna ska ha smala former, att ingen man älskar en fet kvinna, tips om bantning, uppmaningar att gå ut och springa… När jag var barn/ungdom önskade jag mig intensivt att få anorexi. Jag bantade konstant men tyckte jag var så misslyckad som inte kunde få en ordentligt ätstörning för att verkligen kunna bli smal… Så jävla sorgligt.

  6. Hallå, jag känner så igen mig i ditt liv med det här med att man inte kan planera i tid framåt. Är också snart 26. Jag är klar med min utbildning men inte lyckats få något jobb inom det (än skall vi säga och vara positiva :)). Känns som det går dag efter dag och jag får ingen kontakt med LIVET. Bara vakna, pendling, jobb, hem, sova, samma igen och igen.

    Och du! Det där med killar, skit i det folk säger! Jag tycker du är grym som börjat jobba med din comfort zone. Allt har inte med killar att göra, man gör det för sig själv, för att finna vänner, älska sig själv och träffa nya inspirationskällor.
    Plus, jag tror på att vara sig själv, om någon potentiel partner blir ”avskräckt” av det så är de inte värda det! Vi får vara oss själva: må det vara högljudda, gråtmilda, arga, snygga, blyga eller pratsamma.

    Och folk som kommenterar din vikt… FAN… har vi inte kommit längre? De mår inte bra själva.

    Stor kram!

    • Hej Franckies (helt roligt med nya läsare, blir så glad av kommentarer så att man får lära känna nya människor)
      Vad har du för utbildning? Tycker att det är så himla jobbigt när man är så pass ung och ska veta exakt vad man vill och sen att det inte finns någon trygghet på arbetsmarknaden alls. Man ses som slavar och folk som ska utnyttjas utan någon slags trygghet och villkor och till lägre löner. Jag har fått CSN-ångest på senare dagar, herregud, det ska börjas betalas tillbaka och tänk om man står där utan jobb?
      För att inte tala om 26:an som känns som att gå över to the dark side, inget mer åka ungdom :O

      Det är Mats på jobbet som har pushat mig ganska mycket åt det hållet och utmanat mig. Trodde inte att det skulle leda till något men det har stärkt mitt självförtroende som krossades helt tillsammans med Edward när han lämnade mig. Mats åker iväg på ett halvår snart och jag måste nog fortsätta på egen hand, att jobba med mig själv och våga lite mer. Världen är till för oss, vet inte varför man blir så rädd ibland? Rädd för det okända.

      Tyvärr så är det min mamma som är min viktkritiker, eller viktkommentator eller vad man säger. Oavsett hur många gånger jag har sagt till så går det inte att få henne att förstå. Men så har det ju varit hela livet tyvärr och trots att jag är ”smal” och ”liten” så har jag svårt att förstå det i mitt huvud, jag är konstant fet oavsett vilket leder till en konstig relation till mat och vikt. Jag börjar tro att det ligger någon slags kulturkrock mellan oss och att vi inte förstår varandra.. men men.
      Tack för din kommentar & lycka till (& hoppas att du stannar kvar här?) Puss

  7. Hej igen! Håller på och läser mig igenom ditt arkiv för tillfället. Det är sällan jag känner att jag vill gå tillbaka och läsa allt från början när jag hittar en ny blogg, men du skriver så bra & spännande att jag bara vill fortsätta läsa, haha.

    Jag är statsvetare, har läst min kandidat utomlands och nu flyttade jag tillbaka til Sverige i maj. Så konstigt med en på ett sätt NY plats fast den är samma som alltid. Vet ju hur det är att skaffa nya vänner och relationer och ett sammanhang igen pga att jag bott uomlands flera gånger förr, men på något sätt är det lika förlamanade att hamna i det här igen…
    Men, ja, jag har ju ett jobb och det är ju BRA! :) Väntar på att första brevet från CSN skall komma nu snart så man får börja betala tillbaka… Men det sade när jag panikade och var arbetslös i somras att om man inte klarar av att börja betala tillbaka nu så kan man be om uppskov och det skall inte vara några problem.
    Men visst, jag jobbar med något som inte alls kräver så mkt utbildning som jag har, trist att inte kunna använda sina kunskaper. Och så läser man att det blir ännu färre jobb 2013. Woohoo!

    Guld värt att du haft Mats verkar det som. Älskar att ha en kompis på en plats där man inte trivs helt, kunna ha inside jokes och kul tillsammans och ha någon som stöttar. Skulle dött sista året under min utbildning om jag inte haft min kompis Al. Utmanade varandra, stärkte varandra och sade igen och igen att om de här människorns snackar skit om oss, är rädda för oss, så är det deras problem. Vi är starka och smarta och BRA.
    Och ja, jag vet, varför blir vi rädda? Jag har slagits mycket med det där med min självkänsla (som är sämre) och självförtroendet (som är bättre). Känner mig liten inuti men vet att jag är stark utanpå liksom.
    Känns som om många tjejer/kvinnor har den här problematiken. Det var därför jag startade min blogg, för att skriva om det där jobbiga och hur man kan bli styrkt och stärkt.
    Är ju så sjukt värt att ha en Mats i sitt liv :)

    Tråkigt med din mamma och kommentarerna. Sant, man kommer från olika håll och det är ju bra att du iaf kan säga till henne även om det inte leder till något. Så tråkigt också med förhållandet till mat, känner själv att alldeles för mycket energi går åt till att vara missnöjd med kroppen trots att jag inte heller egentligen är fet. Tyvärr känns det som om detta också är något många tjejer/kvinnor har som en del av sitt liv. SKITGREJ.

    Men, för att avsluta på ett positivt sätt :) Jag fortsätter läsa och hoppas att du mår bra. Och at det ger sig för oss båda :)
    KRAM

    • Men åh, tack så mycket! Blir så himla glad :D

      Jag sa till Mats idag att folk verkar gilla dig på bloggen, han tittade upp helt förvånad och sa sen ”Vaa, har du skrivit om mig? Vad har du skrivit om mig??”. Han har inte adressen till bloggen och har fått lova och svära flera gånger att han inte kommer att leta efter den heller för att jag behöver en egen plats att uttrycka mig i fred. Men det är så himla roligt att retas med honom. Dock så kan det gå lite överstyr när vi håller på och utmanar varandra och retas. Idag nämnde han bara sådär på Facebook att Edward verkar ha det bra i singapore, att han trivs med sin lägenhet, är glad osv. Jag blev ledsen, känns helt onödigt för mig att få veta om att han har det bra när jag själv lider här. Så jag fick be snällt om att han inte skulle uppdatera mig om vad som händer med Edward om det inte är något miserabelt som vi kan skratta åt. Och Mats sa att han gjorde det för att se om jag fortfarande var hung up på Edward. Vilket jag är..och jag går och bär med mig den där lilla sorgen jag fick även nu, flera timmar senare. Att man kan bli knäckt av så små grejer, där behöver jag verkligen stärka mig själv.
      Tycker att det är bra att du skriver om sånt, det behövs och det är inte alltid enkelt att veta hur man ska jobba med sig själv och sin självkänsla.

      Men så himla roligt att du läser <3
      Och hoppas verkligen att det blir bra jobbmässigt för oss båda (och nolovestory som blir arbetslös efter den här veckan), puss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: